Kollektiv skuld?

Jag har hört vissa kvinnor säga att en man aldrig kan förstå hur det känns att bli våldtagen. Fair enough. Det finns undantag, med underliga skolfröknar och homosexuella våldtäktsmän, men generellt sett är det kvinnor som blir våldtagna av män. Men då säger jag: en kvinna kan aldrig förstå den kollektiva skulden som läggs på männen.

Är detta rätt? Bör alla män bära den tunga bördan som en minoritet av oss lägger på våra axlar? För saken är att - hur mycket man än vill klandra radikalfeminister som mer än gärna vill att denna börda för alltid ska ligga på männens axlar, och om möjligt krossa dem därunder - så har det aldrig funnits några kvinnliga initiativtagare i det ämnet. Skapandet av en kollektiv skuld har varit en helt igenom manligt bedrift.

Vad är en kollektiv skuld? Betyder det att alla män har ett ansvar? Betyder det att alla män måste kämpa för att motverka våldtäkter?

Jag tenderar att känna: jag har inget ansvar alls. Jag ska kunna sätta mig ned och vägra göra någonting. Att stoppa vad elaka män gör mot kvinnor är inte automatiskt mitt ansvar bara för att jag är man. Jag vänder mig emot detta.

Detta betyder inte att jag är för att män ska kunna våldta kvinnor. Det betyder bara att jag inte har någon skuld i vad andra män gör, och att jag (eller någon annan man) inte på något sätt kan hållas ansvarig om jag lever som ett exempel på någon som inte lurar på småflickor bland mörka gränder.

Har jag rätt att tycka så här? På ett logiskt plan, ja. Jag har, tekniskt sett, ingen skuld i det som händer. På ett mer känslomässigt plan kan det vara lite svårare att försvara. Det kan tyckas som att jag ger blanka fan i vad som händer kvinnor. Det stämmer inte.

Den kollektiva skulden ligger över alla män med ett samvete. Den har ingen argumentativ tyngd: den kan inte åberopas för att mana män att agera; den har inte heller någon rättslig vikt, så ingen man kan ställas till svars för en annans gärningar. Men ändå - ändå ligger den som en börda över varje mans axlar, och bör göra så; och den växer sig allt tyngre för varje gång vi hör talas om en ny våldtäkt.

Och den känslan, den vanmakten att någon begår sådana brott i "vårt" namn, kan ingen kvinna någonsin förstå.