Underbar oanständighet

Har ni sett reklamen för UMO.se? Den nya, nationella ungdomsmottagningen? Den är alldeles underbar. Ett subtilt långfinger till all den moralpanik som brukar omgärda sexualitet. Den spelar på betraktarens tolkning av en egentligen alldeles oskyldig kombination av bild och text.

Det finns två affischer. Det är dels en med två killar, och en text som säger "Vill du se oss sätta på en kondom?”; det finns också en affisch med en ensam, pillemarisk tjej, och texten ”Vill du se mig göra nåt jag tycker om?”.

Västtrafik i Göteborg (som SL i Stockholm, om ni inte vet vad Västtrafik är) har valt att inte visa affischen med de två killarna, medan den med den ensamma tjejen finns kvar. Den förstnämnda anses vara "stötande". Det intressanta är att det inte verkar vara den sexuella undertonen i sig som verkar vara stötande, eftersom den sexuella undertonen i den andra affischen inte resulterar i att den också blir bojkottad. Om det inte är det sexuella, i sig, i affischen som Västtrafik reagerar på (eller tror att deras resenärer ska reagera på) - vad är det då? Vad är det som skiljer den affischen från den med den ensamma, pilemariska tjejen? Den enda skillnaden som jag kan se, är att det är två killar i stället för en ensam tjej. Hur är detta upprörande? Kom ihåg att det fortfarande inte är någon moralpanik över den sexuella undertonen?

Är det för att det är en sexuell underton mellan två killar?

Jag tycker att Västtrafiks agerande är ganska märkligt. Jag kan ha viss förståelse för att man tar bort affischering som man anser vara stötande, men antagandet av vad resenärerna ogillar som man gör när man censurerar affischerna är underliga. Eftersom det endast är affischen med två killar som tas bort, verkar Västtrafiks antagandet gällande deras resenärers vara att de är åtminstone lite homofobiska och inte trivs med att en annan sexualitet än "den normala" tillåts utrymme i det offentliga rummet.

Om jag vore göteborgare skulle jag bli jävligt sur över Västtrafiks ställningstagande, om inte annat därför att de utgår ifrån att jag inte tolererar sexuell mångfald när de bestämmer vad jag ska och inte ska få se när jag åker med lokaltrafiken.

Obama for President!

Kolla. Jag gillar Obama. Missuppfatta mig inte. Men nu är han vald till USA:s näste president, han tar över tyglarna någon gång tidigt nästa år (januari, februari? Jag minns inte riktigt), och jag vet inte särskilt mycket om hans faktiska politiska ståndpunkter. Det kan vara för att jag inte har ansträngt mig alltför mycket med att sätta mig in i hans politik, för jag har inte gjort mer än att läsa tillgängliga gratis- och kvällstidningar och följa TV-nyheterna, men jag känner ändå att jag borde veta mer om honom. Vad det är han faktiskt vill. Jag har börjat få en hyfsat bra bild, nu efter slutspörten i presidentvalet, men innan var det ganska luddigt. Och jag är ändå ganska intresserad av politik. Men jag ska ta det hela från början.

Det känns som om media har hållit på och gullat en hel del med honom. Visst, det är ballt att en svart man har blivit president i USA. Det är ett steg framåt, men inte ett alltför stort (rasism måste lösas på gräsrotsnivå innan man överhuvudtaget kan tala om en "vinst"). Men det förklarar inte "gullandet". Obama har höjts till skyarna på ett oroväckande sätt; han kan omöjligen uppfylla alla de förhoppningar som världen tycks ha. Varför är det så, och varför har jag (trots detta) en så vag bild av vad hans faktiska politik är? Det känns som om han har blivit en symbol för en förändring av amerikansk politik som världen har väntat på under Bush-eran, en symbol som inte har ifrågasatts (tillräckligt mycket).

Missförstå mig inte. Det har förekommit busslaster med kritik och diverse anklagelser. Jag har redan anmärkt lite på dem i tidigare inlägg, eftersom vissa har varit rent utsagt löjliga. Han har anklagats (!) för att vara muslim; när det inte fungerade kopplades han i stället samman med en radikal präst. Men det här har i stort sett bara varit först Clintons och sedemera McCains smutskastning, och reell kritik har sällan hörts.

Jag känner mig kluven: dels har jag också, åtminstone delvis, svepts med av dessa vindar som tycks bära hoppet om förändring; samtidigt är jag medveten om att nedslaget i verkligheten blir väldigt hårt om man låter sig bäras upp alltför långt, alltför högt på dessa vindar.

Jag får anse mig vara - reserverat - positiv, dock.

Antifeministiska Samfundet

När jag höll på att samla på mig länkar till artiklar om könskvotering för mitt förra inlägg, hittade jag en hemsida för Antifeministiska Samfundet. Det är en ganska underlig sida. Jag vet inte riktigt vad upphovsmännens avsikter är, men innehållet i forumen är stundtals ganska obehagligt. Ungefär som när radikalfeministerna fick synas lite i medierna för några år sedan, fast tvärtom.

För den som vill läsa vilka de är har jag en länk här. Men det är stundtals ganska obehaglig läsning. Jag läste lite snabbt igenom ett forum där Tito Beltran-rättegången diskuterades, och vissa medlemmar verkar sakna en grundläggande respekt för allas (kvinnors) rättigheter.

Skyltfeminism

Det finns många områden där det råder ojämställda förhållanden i samhället. Lika löner för lika jobb är ett exempel. Men gatuskyltar? Någonstans måste man väl ta ett djupt andetag och bestämma sig för vad det är man ville bränna sitt krut på för samhällsproblem?

Jag har blivit lite irriterad på hur jämställdhetsdebatten förts på sistone. Först var det indignationen över manlig könskvotering på svenska högskolor, trots att den förra regeringen diskuterade lagstiftad kvinnlig könskvotering; och nu med "segern" bland vägskyltarna.

Nu när jag har haft lite tid att fundera på hysterin kring manlig könskvotering, har jag kommit fram till att kvinnor har all rätt i världen att vara arga på det systemet. Jag gillar det inte heller - har varit emot det enda sedan det först började diskuteras för några år sedan som en lösning på bristen på kvinnor i svenska bolagsstyrelser. Det jag däremot inte gillar är den något tvetydiga syn som finns på ett i grunden diskriminerande system; så länge det inte diskriminerar "fel" grupp, så är det okej att använda. Detta, i stället för att göra några ansträngningar för att lösa de bakomliggande problemen i stället.

Gällande Fru Gårman kan jag däremot inte se hur jag skulle kunna tycka att det är relevant på något sätt för kvinnors situation i samhället, att personen på vägskylten har klänning.

--------

Några intressanta länkar gällande könskvotering:

Anna Larsson, SvD, skriver positivt om kvotering.

Marcela Valente, Dagen, skriver om kvotering i ett internationellt perspektiv.

Nerikes Allehanda skriver om att könskvotering kan vara emot både svensk och internationell lagstiftning.

Könskvotering

Jag har alltid varit emot könskvotering. Jag visste att någon gång, någon gång i framtiden, då skulle det slå tillbaka. Slå mot fel grupp, och så skulle hela helvetet bryta ut när dessa kände sig diskriminerade.

Nu har denna dag kommit: kvällstidningarna och studenter rasar mot högskolornas könskvotering. Nu är det fel grupp som könskvoteras in, även om det för några år sedan föreslogs att vi skulle lagstifta om könskvotering i privata företag.

Jag tycker inte att det är rätt att könskvotera in män i högskoleutbildningarna, men det är inte mer fel än att kvotera in kvinnor i styrelser. Båda dessa problem - med för få män inom vissa utbildningar och för få kvinnor i bolagsstyrelser - har andra orsaker än vad de har för kön. Män är inte dummare än kvinnor; vissa män är bara inte lika studievilliga. Men det är ett attitydsproblem, inte ett könsproblem.

Det samma gäller för kvinnors situation bland bolagsstyrelser; ett attitydsproblem (förvisso bland de i huvudsak manliga cheferna), och inte ett könsproblem. Om kvinnor inte var tillräckligt väl representerade i styrelser på grund av att de var kvinnor - och inte på grund av mäns inställning till dem för att de är kvinnor - så skulle vi ha ett betydligt värre samhällsproblem att ta tag i. Det skulle betyda att kvinnor, som grupp, inte är tillräckligt kompetenta för arbetet, och inte ha någonting att göra med en medveten diskrimination gentemot dem.

Jag är ett exempel på att det finns män som kan komma in på högskolan; och det finns åtminstone 17% kvinnliga styrelseledamöter som bevisar att det är möjligt (men väldigt svårt) att komma in i bolagsstyrelser.

Så vad gör vi om inget av problemen är rena könsfrågor? Vi förändrar attityderna till de två frågorna i samhället.

Arbogadomen

Jag tycker att det är beklagligt att så många skulle sia om domen, innan den föll; och huruvida Hovrätten kommer att fria eller fälla, nu när Tingsrättens dom har fallit. För ärligt talat, hur många av dessa tror jag är insatta i fallet? Säkert en del, men lika säkert inte alla som har kommit till tals.

Jag känner mig illa till mods när folk tycker till i jobbiga ämnen, när de inte har fog för det. Experter som tidningarna anlitar. (De kan mycket väl vara professionella, det är inte poängen) Men om någon siar om hur en rättegång kommer att gå, det ger inte mig någonting. Ska jag bli glad nu, när hon fälldes, trots att tidningarna skrev att hon troligtvis skulle gå fri? Mer lättad än jag är över att hon över huvud taget blivit fälld? Det är jag inte. Inte mer än så.

Vad skulle konsekvensen ha varit om fallet varit det omvända, om experterna sagt att hon med all sannolikhet skulle fällas, men hon ändå frias? Vad hade hänt då? Det vet vi; det har hänt. Det blev ett otroligt ramaskri när två av fyra män friades från att ha våldtagit en trettonårig flicka i Motala för några år sedan. Varför? För att domstolen kommit fram till att just de två männen inte alls hade våldtagit henne, utan det hade bara de två andra gjort? Nej. Utan för att tidningarna hade fantiserat ihop en "trolig utgång" av rättegången. Löpsedelsdömt männen. Så folk blev förbannade. Men av vilken anledning? Borde de inte i stället ha blivit lättade, att det svenska rättsystemet fungerar och kan särskilja vad olika personer har för skuld utan att döma grupper av människor kollektivt?

Jag är inte slaviskt emot all typ av rapportering av rättegångar. Engla-fallet är ett tydligt exempel, där gärningsmannen har medgivit brottet, och det är legitimt att fråga sig vad han kommer att få för straff, innan han har dömts till det. Men här *vet* vi, så gott det går innan rättegången är avslutad, att han har begått mordet. När det gäller tyskan så har hon visserligen varit intressant under en längre tid, men polisen har inte lyckats säkra särskilt mycket faktiska bevis för hennes skuld. Hon dömdes till stor del på indicier. Att då i all väsentlighet utgå från att hon är skyldig, och be folk bedömma utgången på en rättegång, har jag svårt att se som god journalistik.

Nolltolerans

Jag har väldigt svårt för människor i olika former av missbruk, och jag känner en viss känsla av att jag borde vara mer öppen för deras misär och behov av hjälp. Men jag kan inte samla tillräckligt med respekt för dem, för att orka bry mig tillräckligt mycket.

När jag var inne på Vivo häromveckan så kom ett fyllo ragglande mot mig, sluddrande, "Jag tror att jag kommer att svimma..."

Nej, du kommer att tuppa av. Skillnaden är avsevärd.

Han tuppade av, mer eller mindre. Jag ropade till mig delar ur butikspersonalen. När de kom låg mannen lite och halvsov på golvet, och verkade tycka att det var ett ganska bekvämt ställe. Personalen frågade om de skulle ringa ambulans, men mannen sade att han inte behövde någon eftersom han bara bodde en liten stund bort, kunde gå hem själv. Men han kunde inte resa sig upp. När jag och en ur butikspersonalen hjälpt honom upp, visade det sig att han förlorat lokalsinnet, och började traska in i affären, i stället för ut genom dörren åt andra hållet. När butikspersonalen sedan sade åt honom att utgången var åt andra hållet så ville han inte lyssna, och efter ett tag så segnade han ned i marken igen, med stöd av mig och en en ur butikspersonalen.

Jag har känt folk som har rökt, druckit (mycket) och knarkat (mycket). Jag är hyfsat liberal i min syn på olika preparat, och har inte några större problem med det. Så länge det inte stör mig, eller jag känner att det folk gör försätter mig eller någon annan i en onödigt utsatt situation, så brukar jag inte bry mig alltför mycket. Ett exempel på när några gick över gränsen var när jag gjorde lumpen, och ett gäng ur grannplutonen gick ut och söp sig dyngraka samma morgon som de skulle gå högvakten med skarpladdade vapen. Exemplet ovan, med den alkoholiserade mannen på Vivo, illustrerar också en situation där någons beteende stör mig; när det får negativa konsekvenser för mig som individ, eftersom jag måste barnvakta en vuxen man.

Har jag rätt att tycka så här? Det händer att jag ställer mig sådana frågor, om mina åsikter är befogade. En del av mig tycker att jag borde sänka kraven på mina medmänniskor. Det är den delen av mig som tycker att solidaritet är ett bra begrepp, och som är medveten om att den person som jag kände, som knarkade ihjäl sig själv, hade behövt betydligt bättre vård och stöd än det som samhället erbjöd honom, för att överleva. Han var inte i skick att göra det själv, det hade gått för långt.

Jag kan inte riktigt släppa den delen av mig själv. Samtidigt kan jag inte riktigt acceptera att det är någon annans fel än missbrukarens eget, när det har gått så långt. Kanske har samhället inte hjälpt tillräckligt mycket för att bryta beroendet, men långt innan det blev ett beroende så tog personen ett aktivt val att börja knarka, supa, röka eller någonting annat. I grund och botten är det, hur man än vrider och vänder på det hela, den enskilda individens ansvar. Man kan inte komma ifrån detta

Jag vet inte hur min kluvna uppfattning i frågan kommer att ta sig uttryck, för än så länge har jag inte ställts inför särskilt många situationer där någon som jag inte känner att jag kan förakta gör någonting som jag i regel föraktar. De gånger som det har hänt, har det hänt när jag varit ung och inte haft denna uppfattning. Hur reagerar jag om det skulle hända nu? Kanske blir jag pragmatiskt, om någonting sådant inträffar? Jag bryr mig om just den personen, försöker att hjälpa till? Det låter otroligt skenheligt, tycker ni inte? Att benhårda principer inte gäller när närstående är inblandade? Jag vet inte.

Kanske är det bäst att helt enkelt hoppas på att jag inte kommer att hamna i en situation där jag faktiskt måste välja sida?

Sympatiutvisningar

Jag läste igår och jag läste idag: "Riksdagskvinna har anmält muslim för stöld. Har sagt att han varit muslim i ansökan. Har också sagt att han tagit hennes plånbok eftersom hon är judinna."

Känner ni igen storyn?

Kolla. Jag är inget fan av Folkpartiets politik. Jag har bara gillat en folkpartist i hela mitt liv, och hon satt i Botkyrkas kommunalråd under en tid. Hon var vettig. Jag har däremot ingen uppfattning om Camilla Lindberg. Uppenbarligen blev hon lite av en kändis för att hon vågade stå emot sina partikamrater och rösta emot FRA-lagen. Kudos åt det. Jag har väldigt lite respekt för de som faktiskt röstade igenom lagen, och nu kritiserar den efter att vindarna har vänt. Kan man stå för sina åsikter även när det är motvind så förtjänar man respekt.

Men nu har hon sagt att hennes plånbok har blivit stulen, och att mannen som stulit den var muslim. Han har dessutom stulit den enbart för att hon var judinna.

Okej. För det första: vi måste ställa oss objektivt till detta. Har mannen faktiskt stulit plånboken? Eller ljuger hon? Problemet med debatten kring detta är att ett antagande har skett att hon ljuger, och att plånboken inte alls har stulits. Det finns inga direkta belägg för att detta är fallet, annat än mannens ord och det faktum att hennes polisanmälan har dragits tillbaka.

Jag tycker generellt att det är ett problem att muslimer och invandrare döms för snabbt, men att därifrån gå till att med lika lite belägg frikänna dem är lika fel det. Jag menar inte att jag tror att mannen är skyldig, utan helt enkelt att vi inte vet vad som har hänt. Att då ta någons sida är inte rimligt.

Tänk om Lindberg har rätt? Mannen är ju muslim. Då är hennes påstående att "mannen som stulit min plånbok är muslim" sant. Kanske inte relevant, men sant. Hon vet ju vem det var som tog hennes plånbok. Hon sade ju inte att "någon muslim tog min plånbok" efter att någon okänd gärningsman norpat hennes plånbok ute på öppen gata. Det hade varit islamofobiskt. Det hon har sagt nu är inte det. Tvärtom vad media har skrivit hittills, så utmålar hon på inget sätt alla muslimer som tjuvar. Hon har noterat att just den här tjuven, faktiskt, var muslim.

Det andra som folk har hängt upp sig på är att hon anser att enda anledningen till varför han norpade hennes plånbok är för att hon är judinna. Enligt henne så beror hennes slutsats på att de tidigare haft en hätsk diskussion om Israel. Det enda agget som han hyst mot henne, har varit för att hon är judinna (eller åtminstone har haft en bestämd åsikt om Israel). Och sedan tog han (kanske) hennes plånbok. Varför skulle han annars ha tagit den, om det inte var för att hon var judinna? Flera skäl, men de är kanske inte relevanta just nu. Vad som är relevant är att det är en logisk slutsats i ett stressat tillstånd.

Återigen: jag har ingen uppfattning om vad som egentligen har hänt, men jag tycker inte att media ska vara så snabb på att döma i frågan eftersom de inte heller har någon klar uppfattning om det. Jag är emot särbehandling, vare sig det är negativ eller positiv. Det påminner mig bara om knattehockey, där domarna - om de missar en klar utvisning - kan göra rätt för sig genom att utvisa någon annan spelare i samma lag, utan någon egentlig anledning.

Så - vill vi ha ett rättvist samhälle, eller vill vi ha ett godtyckligt knattehockeysamhälle?

Om jämställdhet

Jag var på ett slott förra veckan, under min sommarledighet. Vi fick en guidat tur, jag och min familj. Det var 1700-talsdekoration, många skratt åt den 1800-talsdekoration som hade tagits bort eftersom den var så smaklös, och ännu flera skratt åt den kungliga familjens underliga vidskepelser genom historien.

Sedan kom vi till två rum: det manliga rummet, och det kvinnliga rummet. Det var 1700-talets nidbilder av vad som var manligt och kvinnligt. Det manliga rummet var mörkt, hade ett stort biljardbord i mitten, och flexade fler muskler än Hulken. Det kvinnliga rummet var ljust, blomsterprytt och så sötsliskigt att det var nästan obehagligt att vara där inne. Men inte mer obehagligt än att vara i männens rum, mind you.

Sedan åkte vi hem; och sedan såg jag på TV, en tävling där man kunde vinna ett kit med nya iPhone och en väska med lite tillbehör. Detta kit var uppdelat i två upplagor: den kvinnliga väskan var chockrosa, medan den manliga var mörk och såg ut att vara tillverkad av destillerat testosteron.

Det slog mig: skillnaden i hur vi uppfattar män och kvinnor, nu och på 1700-talet, är förfärande liten. För allt bra som har hänt sedan dess, så finns det fortfarande de som aldrig riktigt tagit steget framåt, in i den moderna tiden.

Anders Eklund

Anders Eklunds erkännande och beskrivning av morden/våldtäkterna av Pernilla Hellgren och Engla Höglund är bland det värsta man kan läsa för tillfället. Jag har inte hittat någon bra länk till videoupptagningen av förhöret, men den är nästan ännu värre att se. Trots att vi vet att många gärningsmän uppfattas som "vanliga" av sin omgivning, så är det en helt annan sak att faktiskt se hur vanlig han verkar vara.

Kollektiv skuld?

Jag har hört vissa kvinnor säga att en man aldrig kan förstå hur det känns att bli våldtagen. Fair enough. Det finns undantag, med underliga skolfröknar och homosexuella våldtäktsmän, men generellt sett är det kvinnor som blir våldtagna av män. Men då säger jag: en kvinna kan aldrig förstå den kollektiva skulden som läggs på männen.

Är detta rätt? Bör alla män bära den tunga bördan som en minoritet av oss lägger på våra axlar? För saken är att - hur mycket man än vill klandra radikalfeminister som mer än gärna vill att denna börda för alltid ska ligga på männens axlar, och om möjligt krossa dem därunder - så har det aldrig funnits några kvinnliga initiativtagare i det ämnet. Skapandet av en kollektiv skuld har varit en helt igenom manligt bedrift.

Vad är en kollektiv skuld? Betyder det att alla män har ett ansvar? Betyder det att alla män måste kämpa för att motverka våldtäkter?

Jag tenderar att känna: jag har inget ansvar alls. Jag ska kunna sätta mig ned och vägra göra någonting. Att stoppa vad elaka män gör mot kvinnor är inte automatiskt mitt ansvar bara för att jag är man. Jag vänder mig emot detta.

Detta betyder inte att jag är för att män ska kunna våldta kvinnor. Det betyder bara att jag inte har någon skuld i vad andra män gör, och att jag (eller någon annan man) inte på något sätt kan hållas ansvarig om jag lever som ett exempel på någon som inte lurar på småflickor bland mörka gränder.

Har jag rätt att tycka så här? På ett logiskt plan, ja. Jag har, tekniskt sett, ingen skuld i det som händer. På ett mer känslomässigt plan kan det vara lite svårare att försvara. Det kan tyckas som att jag ger blanka fan i vad som händer kvinnor. Det stämmer inte.

Den kollektiva skulden ligger över alla män med ett samvete. Den har ingen argumentativ tyngd: den kan inte åberopas för att mana män att agera; den har inte heller någon rättslig vikt, så ingen man kan ställas till svars för en annans gärningar. Men ändå - ändå ligger den som en börda över varje mans axlar, och bör göra så; och den växer sig allt tyngre för varje gång vi hör talas om en ny våldtäkt.

Och den känslan, den vanmakten att någon begår sådana brott i "vårt" namn, kan ingen kvinna någonsin förstå.

Om invandring och utvisning

Hur kan det svenska folket både tycka att Sverige tar in för mycket invandrare - såpass många att vi inte kan integrera dem i samhället på ett fungerande vis - och samtidigt tycka att de anställda på Migrationsverket är så kalla i sin bedömning, så inhumana i sin syn på flyktingar, när de nekar uppehållstillstånd till folk som kommer?

Står inte dessa två idéer emot varandra? Att antingen tar vi in för många, och konsekvensen borde då vara att vi borde ta in färre och i stället koncentrera oss på att lösa problemen med segregationen - å ena sidan; och å andra sidan, att det är ytterst inhumant att neka någon inträde i vårt land om de kommer från en krigszon eller något annat helvete av något slag?

Måste vi inte, om vi ska komma någon vart och lösa några problem, bestämma oss för vart vi står, i stället för att lite halvhjärtat stå med en fot på varje sida? Jag tror det.

De värnar åtminstone om djuren

Jag har surfat runt lite på Sverigedemokraternas hemsida för att samla på mig stoff inför ett tal jag ska hålla på retorikkursen senare i höst. Anledningen till detta har varit tvådelad: dels för att hitta Sverigedemokraternas förklaring till vad de egentligen står för, och dels för att försöka lista ut vad de egentligen står för. Och herregud.

Deras hemsida har under de fem sex år som jag av olika anledningar besökt den förändrats mycket. Första gången, inför ett skolprojekt under mitt första år i gymnasiet,
var deras sida till ytan renrensat från främlingsfientliga tendenser. Det var först när man grävde lite längre ned som man fann deras vilja att skicka hem inte bara första generationens invandrare, inte bara andra generationens invandrare, utan ända upp till tredje generationens invandrare.

Några år senare skulle jag göra en uppsats om dem, denna gång på högskolan, och jag besökte deras hemsida ännu en gång. Denna gång verkade renskrivaren ha fått sparken, för deras mindre smickrande idéer var inte längre förpassade till det finstilta utan upptog merparten av hemsidan.

När jag nu ännu en gång besöker dem, eftersom jag kommer att prata om dem i mitt examinationstal i den retorikkurs jag nu läser, så har de ännu en gång rensat upp lite, och på samma sätt som när jag gick i gymnasiet så är det först när man gräver lite som man hittar deras lite underligare tankegångar.

Trots detta var jag beredd att ändra min uppfattning om dem, från främlingsfientliga till enbart rabiat nationalistiska. Sedan länkade de till den här sidan, deras Stoppa Rasismen-sida, där de tar avstånd från allt vad rasism heter. Problemet med den sidan är att det är den främsta källan jag har stött på för att de i själva verket är främlingsfientliga. Det går bland annat att läsa att:

"Du kan läsa om allt från halalslakt och minareter till personrån,
sexualbrott och hedersmord nästan varje dag.
Det är tyvärr en baksida som mångkulturen för med sig."
- Under rubriken "Rasism?"

Medan jag håller med om att personrån, sexualbrott och hedersmord är en dålig importvara, så är jag lite osäker på vad för slags hemskheter halalslakt av djur eller minareter (en typ av torn intill en moské) innebär. Det är alltså inte bara de hemskheter som invandringen för med sig som är dåligt, utan även deras kultur i sig.

Men det är ändå gott att Sverigedemokraterna gör min situation så enkel som möjlig. Om man besöker deras hemsida till och från - och deras åsikter inte fick några mothugg eftersom varken press eller politiker vill låta dem vara med i debatter - skulle ju risken finnas att man börjar sympatisera med deras åsikter. Då är det skönt att veta att det fortfarande finns Sverigedemokrater där ute som inser vilken situation jag befinner mig i, och titt som tätt publicerar material som utan tvekan redogör för deras egentliga inställning i viktiga frågor.


Men de värnar i alla fall om djuren.

Botkyrka Reunion

Det är alltid kul när det går bra för folk. Det band som några av mina klasskompisar drog ihop för en fem sex år sedan har verkligen sparkat igång ordentligt. De spelar runt om i Sverige, och ska dra till Tjeckien för en spelning i augusti.

Därefter kommer de till Botkyrka Reunion, den nya musikfestivalen som anordnas i Hågelbyparken den 23 augusti. Det är intressant hur vissa saker leder fram till andra: hur mitt intresse för bandet ledde till att jag började nysta i den festival som anordnas i min egen kommun.

Jag trodde att det skulle vara något sorts Tumbas Dag eller något annat jönsigt spektakel. Men de verkar ha håvat in ett helt gäng intressanta band. De har Degradead, vars debutskiva skapades med hjälp av In Flames-medlemmar (som var mixare och tekniker).* Andra intressanta band verkar vara Faceshift och Sabbtail (vars tidigare medlemmar inkluderat Fredrik Åkesson från bland annat Opeth), och givetvis The Events.

Men det är för ett band som jag kommer att besöka festivalen - Polish Kings. Botkyrka Reunion beskriver dem på följande vis:

"Polish Kings blandar ur-australiska tongångar
med polska barnvisetexter
framrappade på äkta åttiotalsvis.
Varför? Varför inte."

Bara en sådan sak.

Att Botkyrka anordnar en musikfestival, som uppenbarligen planeras vara årlig, är någonting jag verkligen gillar. När jag först startade den här bloggen ville jag hålla den strikt kritisk mot olika fenomen, men eftersom jag tenderar att klaga på media att det enda de rapporterar om är elände, så kan jag försvara detta inlägg med att jag känner ett visst ansvar att ha vissa lättare inslag i min samhällsrapportering. Ahem. Ungefär.

Dessutom är rockfestivaler bra. De för samman folk. När jag var på Metaltown i Göteborg förra veckan såg jag män som kvinnor, tonåringar likväl som pensionärer och i alla åldrar däremellan, från flera olika musikaliska inriktningar. Jag tror inte att Botkyrka Reunion kommer att bli StorStockholms Metaltown, men jag tycker att det är ett lovvärt försök att skapa en fest som lockar en bred publik med hjälp av ett måhända alternativt men ändå väldigt lovande musikaliskt utbud.

Män och svin

Jag har äntligen insett vad det är som har stört mig med hela den här debatten om vad som är manligt och kvinnligt. Jag hade en kurskamrat på Engelska A som uttryckte det väldigt bra; enligt honom var engelskan den tredje kursen på högskolan som förklarat att han var mer kvinnlig än manlig. Jag känner igen mig i den situationen. Män förväntas vara på ett sätt, och kvinnor på ett annat. Feminister påpekar ofta detta, och säger att det är en felaktig klassificering av oss. Kudos till det.

Tyvärr så har debatten ändå lyckats gå in i någon slags återvändsgränd, där den manliga normen i sig är felaktig. För mig, som man, innebär det att om jag inte ringaktar kvinnor, utan respekterar dem som individer, så ingår jag därför inte i denna manliga norm. Jag blir "ett undantag" från den. Kul för mig, då.

Problemet är att det är ganska tröttsamt att höra att man är ett undantag bland alla män, även om kommentarerna är välmenande. På samma sätt som mitt förra inlägg handlade om att man inte ska låsa fast kvinnors språkbruk som kraftlöst, så är det inte särskilt progressivt att säga att det är manligt att bete sig svinigt. Det sätter de män som är intresserad av jämställdhet i en irriterande sits, eftersom de därigenom förlorar sin manlighet.

Själv har jag under en längre tid haft blandade känslor för könsdebatten som pågått i vårt samhälle. Dels så har jag stått bland dem som givetvis vill ha lika vilkor för alla, oavsett vilka förutsättningar de har. Å andra sidan har jag varit emot många av de feministiska strömningar som funnits i debatten. Först trodde jag att det berodde på att feminismen alltid koncentrerade sig på att rota ut skillnaderna mellan män och kvinnor inom olika områden, i stället för att rota ut problemet med skiljd behandling helt och hållet. Sedan insåg jag att jag själv fokuserade mig betydligt mer på islamofobi och invandrarfientlighet än andra sociala problem, och då kändes det inte som att jag kunde kritisera feminismen för att vara enkelspårig. Det är naturligt att man blir jävig av det område man arbetar inom.

Jag tror att jag har hittat anledningen till varför jag irriterar mig på vissa delar av jämställdhetsdebatten som pågår. Det känns som att det kan vara viktigt att veta inför framtiden.

Kvinnor och kraft

Jag läser Retorik A på Södertörns högskola, och vi hade i uppgift att hålla ett argumenterande tal, tre minuter långt. Denna tidsgräns har gjort att jag fått skära ganska väsentligt inom vissa sektioner. I vanliga fall skulle jag troligtvis redigera texten så att den omfattar allt som den borde omfatta, när jag nu lägger upp den här. Men det är sent nu och jag måste upp tidigt i morgon så jag har inte den lyxen. Jag kommer nog att återkomma till ämnet vid senare tillfällen.

-------

"Vid en genusföreläsning här på skolan talades det om två kategorier av språk, manligt och kvinnligt. Jag tycker att detta är en felaktig indelning av språket. Vi bör i stället införa den terminologi som används inom vissa lingvistiska studier, där man talar om kraftfulla och kraftlösa språk.

Det finns två huvudsakliga argument till varför denna terminologi är bättre.

Det första är att vi inte har statiska könsroller. Tyvärr så har män ofta en dominant ställning i samhället, men det är inte ett naturligt tillstånd. Vi kommer att komma till dit då vi har fördelat maktbalansen jämnare mellan könen. Men den nuvarande terminologin kommer att invagga oss i en falsk säkerhet om att problemet med språklig orättvisa är löst.

Men som det ser ut nu, när faktorer såsom social status, religion eller etniskt ursprung spelar in i hur kraftfullt vi kan uttrycka oss - så kommer detta inte att vara fallet. Vi måste rensa ut problemet i sin helhet, och göra vår lösning relevant för alla, oavsett vilka hinder man har mött när man velat göra sin röst hörd.

Det andra argumentet är att termerna manliga och kvinnliga språk leder till att kraftfulla kvinnor uppfattas som manliga. Detta är en underlig konsekvens. Själv har jag många gånger hamnat i diskussioner där kvinnor fått övertaget. Detta får inte mig att känna mig kvinnlig. Jag uppfattar inte heller kvinnorna som manliga. Jag uppfattar dem som kraftfulla.

Om vi binder upp oss vid termerna manligt och kvinnligt så kommer vi inte bara att utesluta alla de som kämpar för att bli hörda av andra anledningar, utan vi kommer också låsa fast oss vid uppfattningen att det kraftfulla språket i grunden är en manlig egenskap. Det leder till att kvinnor - för att kunna uppfattas som kraftfulla - måste sträva efter manlighet i stället för att kunna bygga någonting från sin egen kvinnlighet. Den yttersta konsekvensen blir att vi cementerar fast uppfattningen att det inte finns något sådant som en kraftfull kvinnlighet. Om vi låter det ske - då kommer maktbalansen aldrig att jämnas ut.

Och det är därför som vi måste tänka även på de små detaljerna. Det är därför som vi måste ändra vilka termer vi använder i språkdebatten."

Om självömkan

Under det senaste halvåret har jag funderat av och till på människor som hamnar i tidningen för dåliga saker som har hänt dem, eller som de har vållat på sig själva. Dessa funderingar har trängt sig på främst när jag har råkat ut eller vållat på mig själv, just sådana situationer. Jag har nämligen både krockat med en restaurang och bråkat med Kronofogden under sagda halvår.

Jag förstår inte varför man går ut i media och tycker synd om sig själv. Om man råkar ut för en olycka kan jag förstå att man kanske inte har möjligheten att påverka om det kommer ut i media; det är reportrar som söker sig till olycksplatsen, mer än det är en själv som ringer dem.

Men när det kommer till byråkratiskt trassel, såsom jag haft det (där den slutliga skulden på ett porto på 19:-, som jag glömt att betala, blev uppemot 900:-), så måste det vara personen som ringer upp Aftonbladet. Eller vilka det nu må vara. Jag skulle ha så svårt att motivera ett sådant samtal för mig själv. "Vad skulle jag få ut av att ringa Aftonbladet? Inte särskilt mycket." Liksom.
Jag tycker att mycket av det tjafs som finns i tidningarna mellan små människor och stor byråkrati i olika former är så löjligt. Det finns fall där vårt samhälle inte fungerar bra, det har funnits tillfällen då jag med egna ögon sett sådana situationer drabba folk jag känner - men det är fortfarande inte ett personligt problem. Det är ett problem som rör systemet. Om man gör ett sådant problem personligt, tar man bort den övergripande bilden, koncentrerar läsarens blickfång.

För övrigt har jag insett att ju mer man gräver i byråkrati, desto tydligare blir den. Inte alltid, jag har sett tillfällen då den havererat totalt, men i mitt fall. Och säkert i många av Aftonbladets och Expressens fall också.

Fruktstånd & spontanfotboll

I lördags var jag och bowlade med ett par vänner; en lumparkompis och hans flickvän. De är från Täby. Jag är från Tumba, Botkyrka. Att vara från Botkyrka är alltid intressant, för folk har alltid en uppfattning om denna lilla kommun söder om Stockholm. Det spelar ingen roll vart folk kommer från: vårt rykte är rikstäckande.

Det visade sig snart att mina två vänner varit ungefär lika lite söder om huvudstaden som jag varit norr om den. Jag försökte förklara hur Botkyrka skiljer sig från Sverige i stort - utgångspunkten var en känsla som kom när jag vandrade mellan alla frukt- och grönsaksstånd i Alby förra sommaren, att just det ögonblicket var skiljt från resten av Sverige; att i resten av Sverige så levde alla sina vanliga svenssonliv, men, just där i Alby, så deltog mitt liv i något helt annat. Det var en konstig känsla, men inte negativ. Kulturell mångfald i dess allra positivaste bemärkelse. Det gick inte särskilt bra att förklara. Det lät nog som att jag trodde att fruktstånd var en väldigt exotisk företeelse, främmande för övriga svenskar.

Sedan gick vi och bowlade. När vi spelat klart och skulle ta farväl, anmärkte mina vänner på att barnen spelade fotboll på torget. Det skulle de aldrig göra i Täby, åtminstone inte på det viset. De förundrades lite av hur barnen bara spontant tagit fram en fotboll och börjat lira, trots att det var kullersten och inte gräs på marken. Det var en annorlunda attityd i Täby. Och jag känner igen den attityden; det är en äkta svensk attityd. Men förorterna söder om Stockholm är inte riktigt som resten av Sverige. Bara nästan.

Idag satte jag mig framför tre tonårstjejer på bussen hem. För en gångs skulle hade jag inte hörlurarna i öronen - min omgivning stör mig generellt sett om jag inte lyssnar på något annat. Jag vet inte om det är överdrivet cyniskt. Men det har varit min erfarenhet.

Näst längst bak i bussen nådde en insikt mig, om hur förorten verkligen är. Egentligen. Tjejerna bakom mig tog fram sina telefoner, och fyllde den bakre sektionen av bussen med hiphop. Deras samtal skiljde sig inte nämnvärt från de sorters samtal som man kan förvänta sig att fjortonåriga tjejer har. Men jag undrar, hade någon som inte varit från Botkyrka blivit mer förvånad över det som hände sedan, än jag? Jag fick mig en mindre tankeställare, men det var inget chockerande. Jag använder mig, om än i mindre grad, av samma teknik.

"Fan, jag har inget sommarjobb!"
"Jag har ett."
"Vadå? Den där kebaben, eller?"
"Ja, men det är nåt."
"Kan du inte fixa åt mig också? Jag kan tvätta toaletter, golvet. Du kan säga, 'Jag och min turk, vi kan jobba'."

Ungefär sådär. Bussen hade tagit en omväg, och tjejernas välbekanta botkyrkasvenska hade diskuterat allt ifrån fylla till förolämpningar av killar man gillar (det fanns ett tydligt samband). Exemplet ovan är kanske dåligt - det innehåller inte de ord vi är vana att inte förstå, tagga, gitta, aina, abou, shonna och resten av det alternativa svenska språk som existerar i Botkyrka, och på platser som till viss del liknar Botkyrka. Men föreställ er ändå det: ett tjejgäng, tonåringar, deras diskussioner, på en rungande "blattesvenska". Och så --

Det kommer på tal att man inte kan tala botkyrkasvenska där, på arbetet. Måste tala fint. Tjejen säger att, visst, inga problem. Växlar smidigt, talar i en perfekt sekreterarsvenska, håller en perfekt sekreterarmonolog. Växlar tillbaka, och fortsätter snacka med sina kompisar. Abou, tagga, gitta. Skulle växlingen, fram och tillbaka, ha förvånat en äkta stockholmare mer? Kanske. Men jag blev ganska förvånad själv. Visst vet jag att sättet att prata till stor del är attityd. Att det är ett val att prata botkyrkasvenska, och inte vanlig svennesvenska. Men ändå. Uttalet, och framförandet, av sekreterarsvenskan var klockren. Det var mer rikssvenskt än TV-nyheterna. Det var bara att växla, fram och tillbaka. Inga problem.

Att bo i en av de södra förorterna innebär att man klassas in. Som någonting. Kanske inte som bandit. Men som någonting. Man kan antingen leva som man uppfattas, och omfamna Botkyrka totalt. Eller försöka leva så nära ett svenssonliv man kan. Jag ska inte säga att det inte finns gråzoner, för någonstans däremellan finns jag; jag försöker att prata vanligt, agera vanligt, rikssvenskt, men är samtidigt nöjd med bagaget man bär med sig: Botkyrka i en ryggsäck. Det är inte alltför tungt, men den rymmer så väldigt mycket, den ryggsäcken.

De vill oss väl

Visste ni att homosexuella män är snuskiga smittohärdar som sprider vidriga sjukdomar? Det är inte många moderna människor som gör det. De flesta tror att homosexuella män är ungefär lika hygieniska som vanliga män. Men vi har fel! Några som däremot har funnit ljuset, halleluja, är Blodcentralen. De anser fortfarande att homosexuella män är olämpliga, smutsiga bloddonatorer.

Jag säger "fortfarande", därför att jag uppmärksammade detta någon gång medan jag gick i gymnasiet, har jag för mig, och blev ytterst förvånad. Det kändes som att ha snubblat över en ovanlig fossil, en utdöd ideologi, som plötsligt sprattlat till och vaknat till liv igen, i ett underligt litet hörn av vårt samhälle. Och nu, efter nästan ett års högskole/universitetsstudier, och nästan ett års militärplikt, och diverse fritid däremellan, har ingenting förändrats.

För att se vilka andra samhällsgrupper som står lite närmare apor än människor i GeBlod.nus ögon, klicka här.

Uthängning

En flicka är död, och en debatt om huruvida man bör hänga ut brottslingar i media rasar. Lite smått. I alla fall om man läser Dagens Nyheter. Där skriver Stig Hadenius att media borde ha gått ut med namn mycket tidigare i Engla-fallet. Han funderar över vad som hade hänt om Anders Eklund hängts ut redan i Pernilla-fallet. Hade mordet på Engla kunnat förhindrats? Jag tvivlar på det. Anledningen till att Eklund inte hängdes ut i media under Pernilla-fallet berodde troligtvis på att han, trots flera tips, inte var misstänkt; ett snedsteg i sig, har det visat sig, men knappast en omständighet som rättfärdigar en namn- och bildpublicering.

Vi har ju en lagstiftning i Sverige som säger att ingen är skyldig innan dess att fällande dom har fallit. Det finns brister, men det är i grunden en bra lagstiftning. Hadenius har ädla motiv. Jag kan se det. Han vill publicera namn och bild för att få in tips. För att andra, oskyldiga, 42-åringar inte ska bli misstänkta. Men han har inte i åtanke det mediaklimat vi har i Sverige. Det hätska, bitska, dömande klimat vi har. Svensk media brukar visserligen nämna att personer som är misstänkta för brott - men ännu inte dömts för dem - är just misstänkta. Men bara lite i skymundan. Det är mycket enklare att spela på lättnaden över att polisen har gripit någon för det hemska dådet som utförts.

När Anna Lindh mördades pekades en person ut som skyldig. Han släpptes senare, efter att polisen kunnat binda Mijailo Mijailović till brottet. Men det var närmast lynchstämning i Sverige under den tiden. Som det blir ibland. När media sätter fart, och eldar på. En namnpublicering hade varit förödande för denna oskyldiga man. Att helt anonymt bli utpekad som Lindhs mördare var förödande nog.

Vi tar ett annat exempel: den uppmärksammade Motala-våldtäkten för några år sedan. Det stod först att hon blivit våldtagen av fem män. Detta var fel. Det fanns överhuvudtaget bara fyra män i lägenheten vid tillfället. Men media kastar sig utan alltför mycket självkritik över all information som läcker ut i heta frågor.

Därefter hette det att fyra män hade våldtagit flickan. De fyra som var i lägenheten. Lynchstämning igen. Två av männen friades, två fälldes. Två var oskyldiga, två var skyldiga. Men fortfarande lynchstämning. Och fortfarande mot de två oskyldiga. Namnpublicering hade varit dåligt. Till och med farligt, kanske.

I grund och botten: tills dess att media kan lära sig självkontroll, och slutar hetsa upp folket i dessa omtalade fall, kan de inte få publicera bild och namn i större utsträckning än idag. För om de hetsar upp en lynchstämning i samhället, så är det lynchningar vi kommer att få.

Om att slåss och försvara

Jag har återigen argumenterat mot en vägg; jag tycks inte kunna övertyga personen om att diskriminering av muslimer är något ont. Herregud, jag visste knappt att det fanns sådana människor kvar! Men om det inte fanns, antar jag att världen skulle se mycket bättre ut.

Men för att vara rättvis: Världen skulle snabbare bli bättre om det folket som bestämt diskriminerade andra försvann, än om de som inte brydde sig om det gjorde det.

Jag kan inte vinna debatten; men jag vet, samtidigt, att han inte heller kan göra det. Moment 22, gång på gång på gång. Varje gång. Men jag kan inte komma ifrån oron, att jag är lika envis och trångsynt som han är: på många sätt är jag nog det. Jag har rätt. Jag vet det. Ingen anledning att verkligen lyssna på motargumenten. Jag försöker, ändå, men jag har en ideologisk ståndpunkt som till stor del bara sållar bort argument, av princip.

Jag måste vara försiktig. Men det är svårt när man försvarar sin fasta övertygelse.

Åh, ve, en muslim!

Hur kommer det sig att smutskastningen av Barack Obama går ut på, ungefär: "Han är muslim."

Åj då, herrajissanes, nej men då måste han planera terrorattack mot oss, han är en al-Qaida-infiltrator med självmordsbälte som huvudkudde och en ak47:a som bästa vän i hela den otrogna västvärlden: "Allah, Jihad, Jihad, Jihad på er, era korkade amerikaner!"

Personligen ser jag ju hellre en muslim som president, än en president som tycker att tortyr är OK. Men det är ju bara jag.

Man borde kanske rösta på SD

Liksom, bara för att göra skillnad. Markera position. Vara lite radikal.

För seriöst, det är det enda partiet som tar upp en väldigt angelägen fråga - generellt i Sverige, men speciellt i Botkyrka: segregationen. Att sparka ut alla invandrare är ingen bra lösning. Det är inte heller en hållbar lösning. Det dystra är då att det är den enda lösningen som ges på problemet med segregationen i Sverige. Riksdagspartierna lägger locket på, håller tyst. Liksom en feber: det är bara att svettas ut den.


Att alla initiativ att inleda en diskussion med Sverigedemokraterna klassas som rasism, och "skulle bjuda in dem i debatten", och "skulle ge dem fäste bland folket" och allt annat skitsnack som man hör ... jag menar ... herregud. Jag fattar mig inte på logiken. Idiotförklaringen av det svenska folket.

"SD är dumma i huvudet. De är rasister. De har inga vettiga idéer. Men om vi tillåter att de har samma rättigheter som alla de som tänker rätt (som oss), då får de säga sitt dumma budskap till fler människor, som då kommer rösta på dem. Vi kan inte låta det svenska folket bilda sina egna åsikter. Konstruktivt tänkande är bara bra när man ska välja vilka flingor man ska köpa till filmjölken. I det verkliga livet, när något står på spel, då är den fria viljan farlig. Den måste isoleras. Behandlas. Botas."

Ett tag innan jag tog studenten klarnade en sak gällande den rådande (socialdemokratiska) segregationspolitiken. "Ge mer pengar till de som behöver det". Det genomsyrade samhället, men skolsystemet dränktes verkligen i den idén. Genom åren har jag sett många vänner och bekanta, som oftast har hört till toppskiktet i klasserna jag gått i och därför blivit bortprioriterade, bli allt mer desillusionerade. Skolsystemet gav ingenting; utbildningen haltade, det fanns mer fakta i böckerna man självmant läste än bland anteckningarna man idogt fört under varje given vecka.

Problemet skylldes givetvis på "utsugarna". De som tog alla resurser. Detta var inte invandrare per se - det var dumma människor, även svenskar; men samtidigt var den politiska retoriken att det var invandrarna som behövde få pengar för att "lyftas upp till samma nivå som svenskarna".

Har inte något gått väldigt fel, när politiken man för just för att integrera invandrare i samhället, leder till att toppskiktet i skolorna vänder sig emot dem? Men: socialdemokratisk samhällspolitik.
Hallelujah.

Gynning och Aftonbladet

Dagens Aftonbladet har en debattartikel som gör gällande att Carolina Gynning har ett ansvar i samhället när hon tillsammans med 5:an (tv-kanalen) åker till Israel för att bli spirituellt upplyst (eller nåt). Debattören menar att det mer eller mindre är Gynnings plikt att belysa de många övergrepp som israelerna gör mot palestinierna.

Herregud. Jag är inget jättefan av Gynning. Vi klargör det. Nu. Meddetsamma. Men det är väl inte hennes plikt att bilda opinion gällande Israel/Palestina-konflikten. Även om hon är där nere.

Hon besöker vanliga människor. Musiker, författare. Ändå vill debattören att hon målar upp Palestinakonflikten åt oss. Som om vi missat det. Oups. My bad, liksom. Glömde komma till skolan den dag de nämnde konflikten, lite sådär i förbifarten. Försov mig, var förkyld, skolkade. Whatever. Det är inte så att man blir inlåst i en liten såpbubbla av okunnighet. Man vet att det begås grymheter där borta, från båda hållen.


Vad kan Gynning tillföra den diskussionen med sitt program? Lite glamour? Sug på den karamellen. Hon är liksom inte rätt person att bilda opinion. Bättre klaga på våra politiker som inte gör tillräckligt mycket. Det känns lite underligt att kräva att alla som befinner sig i området ska belysa konflikten. Speciellt om anledningen till att man är där, inte har något med konflikten att göra. Tvärtom, anser jag; att möta vanliga israeler (eller palestiner), och visa hur de är och att de inte alla ligger med bössa och granat och väntar på att kunna vräka död och förstörelse över området där grannen på andra sidan muren bor - allt detta, tror jag kan vara bra för det svenska folket att se. Att de-demonisera folket där nere. Att visa att alla israelers liv inte alltid handlar om kriget mot palestinierna.

Ur det perspektivet tror jag faktiskt att Gynning kan göra folket där nere en tjänst. Tro det eller ej.

Religion och krig

Jag hade en diskussion rörande min uppfattning om att religion inte är roten till krig, utan att krig skulle föras hur som helst. Jag menade att världen inte automatisk skulle vara bättre utan religiositet.

Jag vet inte hur jag blev en sådan förespråkare - inte för religioner, men emot smutskastningen av dem. Det hände någon gång under MENA*-terminen, efter genomgången av kristendomen: hur religionen egentligen såg ut, och vad som bara var maskerad politik/ideologi.

Att religion varit en sammanbindande faktor för folket på fronten förnekar jag dock inte. Men det är konflikt - och inte religion - som är den underliggande orsaken till krig. Och vid en tillräckligt stor konflikt, kommer medel att nå ändamålet att finnas. Detta kan vara religion. Givetvis. Eller kommunism. Eller nationalsocialism.

Ett exempel: Jag ogillar dagens västerländska reifikation av demokrati, till ett system som kan läggas ovanpå ett samhälle, och liksom en brandmatta kväva den oroshärd som brinner.**

Men på samma sätt som användandet av "frihet" och "demokrati" som krigsrop inte gör dessa begrepp ansvariga för de krig som förs i deras namn, bör inte heller religion hållas ansvarig. Det är ett begrepp med, för många människor, starkt förknippade känslor, som (när dessa känslor utnyttjas för att främja andra mål) kan dra ut folk i krig.

Så glöm fatwor och glöm jihad. Mest skrämmande är hur snabbt till synes "civiliserade" länder kan sålla sig under en krigsflagga avbildande våra egna värdeord.

--------------

* Mellanöstern- och Nordafrikalära

** Detta är en åsikt som formats efter mina påbörjade universitetsstudier. Ett begrepp jag vill använda är "mytifikation". Men tills jag förklarar vad ordet betyder är det onödigt att använda. Jag kommer troligen att återkomma med ytterliggare inlägg rörande samma fråga, i vilka jag ska utveckla mina åsikter.

Ifatt i tiden

Jag har hunnit ifatt samtiden. Folk som känner mig vet att löpning inte är min allra starkaste sida, så det har varit med flås och röda kinder som jag äntligen börjar blogga.

Jag har alltid tyckt att bloggar känts så moget, och definitivt. Så långt ifrån hur jag uppfattar mina egna åsikter. Med detta menar jag inte att jag tycker att mina åsikter är omogna, utan mer att jag anser att jag borde behöva kvalitetssäkra mina tankar innan jag publicerar varje blogginlägg. Nu är ju inte bloggvärlden känd för att göra just detta, men det är ett krav jag har ställt på mig själv.

Nu har jag inget intyg eller diplom som säkerställer kvalitén av mina åsikter, men jag tänkte ändå låta denna blogg bli ett forum för mig att ventilera en del av de tankar som jag ständigt dras med. Populära ämnen som jag gärna bollar tyst för mig själv tycks vara feminism, främlingsfientlighet och SD, och olika religionsrelaterade frågor.

Eftersom jag alltid lyckas formulera mig bättre i skrivftligt format än verbalt, kändes bloggen - till slut - som ett bra alternativ.