Underbar oanständighet

Har ni sett reklamen för UMO.se? Den nya, nationella ungdomsmottagningen? Den är alldeles underbar. Ett subtilt långfinger till all den moralpanik som brukar omgärda sexualitet. Den spelar på betraktarens tolkning av en egentligen alldeles oskyldig kombination av bild och text.

Det finns två affischer. Det är dels en med två killar, och en text som säger "Vill du se oss sätta på en kondom?”; det finns också en affisch med en ensam, pillemarisk tjej, och texten ”Vill du se mig göra nåt jag tycker om?”.

Västtrafik i Göteborg (som SL i Stockholm, om ni inte vet vad Västtrafik är) har valt att inte visa affischen med de två killarna, medan den med den ensamma tjejen finns kvar. Den förstnämnda anses vara "stötande". Det intressanta är att det inte verkar vara den sexuella undertonen i sig som verkar vara stötande, eftersom den sexuella undertonen i den andra affischen inte resulterar i att den också blir bojkottad. Om det inte är det sexuella, i sig, i affischen som Västtrafik reagerar på (eller tror att deras resenärer ska reagera på) - vad är det då? Vad är det som skiljer den affischen från den med den ensamma, pilemariska tjejen? Den enda skillnaden som jag kan se, är att det är två killar i stället för en ensam tjej. Hur är detta upprörande? Kom ihåg att det fortfarande inte är någon moralpanik över den sexuella undertonen?

Är det för att det är en sexuell underton mellan två killar?

Jag tycker att Västtrafiks agerande är ganska märkligt. Jag kan ha viss förståelse för att man tar bort affischering som man anser vara stötande, men antagandet av vad resenärerna ogillar som man gör när man censurerar affischerna är underliga. Eftersom det endast är affischen med två killar som tas bort, verkar Västtrafiks antagandet gällande deras resenärers vara att de är åtminstone lite homofobiska och inte trivs med att en annan sexualitet än "den normala" tillåts utrymme i det offentliga rummet.

Om jag vore göteborgare skulle jag bli jävligt sur över Västtrafiks ställningstagande, om inte annat därför att de utgår ifrån att jag inte tolererar sexuell mångfald när de bestämmer vad jag ska och inte ska få se när jag åker med lokaltrafiken.

Obama for President!

Kolla. Jag gillar Obama. Missuppfatta mig inte. Men nu är han vald till USA:s näste president, han tar över tyglarna någon gång tidigt nästa år (januari, februari? Jag minns inte riktigt), och jag vet inte särskilt mycket om hans faktiska politiska ståndpunkter. Det kan vara för att jag inte har ansträngt mig alltför mycket med att sätta mig in i hans politik, för jag har inte gjort mer än att läsa tillgängliga gratis- och kvällstidningar och följa TV-nyheterna, men jag känner ändå att jag borde veta mer om honom. Vad det är han faktiskt vill. Jag har börjat få en hyfsat bra bild, nu efter slutspörten i presidentvalet, men innan var det ganska luddigt. Och jag är ändå ganska intresserad av politik. Men jag ska ta det hela från början.

Det känns som om media har hållit på och gullat en hel del med honom. Visst, det är ballt att en svart man har blivit president i USA. Det är ett steg framåt, men inte ett alltför stort (rasism måste lösas på gräsrotsnivå innan man överhuvudtaget kan tala om en "vinst"). Men det förklarar inte "gullandet". Obama har höjts till skyarna på ett oroväckande sätt; han kan omöjligen uppfylla alla de förhoppningar som världen tycks ha. Varför är det så, och varför har jag (trots detta) en så vag bild av vad hans faktiska politik är? Det känns som om han har blivit en symbol för en förändring av amerikansk politik som världen har väntat på under Bush-eran, en symbol som inte har ifrågasatts (tillräckligt mycket).

Missförstå mig inte. Det har förekommit busslaster med kritik och diverse anklagelser. Jag har redan anmärkt lite på dem i tidigare inlägg, eftersom vissa har varit rent utsagt löjliga. Han har anklagats (!) för att vara muslim; när det inte fungerade kopplades han i stället samman med en radikal präst. Men det här har i stort sett bara varit först Clintons och sedemera McCains smutskastning, och reell kritik har sällan hörts.

Jag känner mig kluven: dels har jag också, åtminstone delvis, svepts med av dessa vindar som tycks bära hoppet om förändring; samtidigt är jag medveten om att nedslaget i verkligheten blir väldigt hårt om man låter sig bäras upp alltför långt, alltför högt på dessa vindar.

Jag får anse mig vara - reserverat - positiv, dock.