söndag 6 juli 2008

Män och svin

Jag har äntligen insett vad det är som har stört mig med hela den här debatten om vad som är manligt och kvinnligt. Jag hade en kurskamrat på Engelska A som uttryckte det väldigt bra; enligt honom var engelskan den tredje kursen på högskolan som förklarat att han var mer kvinnlig än manlig. Jag känner igen mig i den situationen. Män förväntas vara på ett sätt, och kvinnor på ett annat. Feminister påpekar ofta detta, och säger att det är en felaktig klassificering av oss. Kudos till det.

Tyvärr så har debatten ändå lyckats gå in i någon slags återvändsgränd, där den manliga normen i sig är felaktig. För mig, som man, innebär det att om jag inte ringaktar kvinnor, utan respekterar dem som individer, så ingår jag därför inte i denna manliga norm. Jag blir "ett undantag" från den. Kul för mig, då.

Problemet är att det är ganska tröttsamt att höra att man är ett undantag bland alla män, även om kommentarerna är välmenande. På samma sätt som mitt förra inlägg handlade om att man inte ska låsa fast kvinnors språkbruk som kraftlöst, så är det inte särskilt progressivt att säga att det är manligt att bete sig svinigt. Det sätter de män som är intresserad av jämställdhet i en irriterande sits, eftersom de därigenom förlorar sin manlighet.

Själv har jag under en längre tid haft blandade känslor för könsdebatten som pågått i vårt samhälle. Dels så har jag stått bland dem som givetvis vill ha lika vilkor för alla, oavsett vilka förutsättningar de har. Å andra sidan har jag varit emot många av de feministiska strömningar som funnits i debatten. Först trodde jag att det berodde på att feminismen alltid koncentrerade sig på att rota ut skillnaderna mellan män och kvinnor inom olika områden, i stället för att rota ut problemet med skiljd behandling helt och hållet. Sedan insåg jag att jag själv fokuserade mig betydligt mer på islamofobi och invandrarfientlighet än andra sociala problem, och då kändes det inte som att jag kunde kritisera feminismen för att vara enkelspårig. Det är naturligt att man blir jävig av det område man arbetar inom.

Jag tror att jag har hittat anledningen till varför jag irriterar mig på vissa delar av jämställdhetsdebatten som pågår. Det känns som att det kan vara viktigt att veta inför framtiden.

Inga kommentarer: