Om att slåss och försvara

Jag har återigen argumenterat mot en vägg; jag tycks inte kunna övertyga personen om att diskriminering av muslimer är något ont. Herregud, jag visste knappt att det fanns sådana människor kvar! Men om det inte fanns, antar jag att världen skulle se mycket bättre ut.

Men för att vara rättvis: Världen skulle snabbare bli bättre om det folket som bestämt diskriminerade andra försvann, än om de som inte brydde sig om det gjorde det.

Jag kan inte vinna debatten; men jag vet, samtidigt, att han inte heller kan göra det. Moment 22, gång på gång på gång. Varje gång. Men jag kan inte komma ifrån oron, att jag är lika envis och trångsynt som han är: på många sätt är jag nog det. Jag har rätt. Jag vet det. Ingen anledning att verkligen lyssna på motargumenten. Jag försöker, ändå, men jag har en ideologisk ståndpunkt som till stor del bara sållar bort argument, av princip.

Jag måste vara försiktig. Men det är svårt när man försvarar sin fasta övertygelse.