Jag tycker att det är beklagligt att så många skulle sia om domen, innan den föll; och huruvida Hovrätten kommer att fria eller fälla, nu när Tingsrättens dom har fallit. För ärligt talat, hur många av dessa tror jag är insatta i fallet? Säkert en del, men lika säkert inte alla som har kommit till tals.
Jag känner mig illa till mods när folk tycker till i jobbiga ämnen, när de inte har fog för det. Experter som tidningarna anlitar. (De kan mycket väl vara professionella, det är inte poängen) Men om någon siar om hur en rättegång kommer att gå, det ger inte mig någonting. Ska jag bli glad nu, när hon fälldes, trots att tidningarna skrev att hon troligtvis skulle gå fri? Mer lättad än jag är över att hon över huvud taget blivit fälld? Det är jag inte. Inte mer än så.
Vad skulle konsekvensen ha varit om fallet varit det omvända, om experterna sagt att hon med all sannolikhet skulle fällas, men hon ändå frias? Vad hade hänt då? Det vet vi; det har hänt. Det blev ett otroligt ramaskri när två av fyra män friades från att ha våldtagit en trettonårig flicka i Motala för några år sedan. Varför? För att domstolen kommit fram till att just de två männen inte alls hade våldtagit henne, utan det hade bara de två andra gjort? Nej. Utan för att tidningarna hade fantiserat ihop en "trolig utgång" av rättegången. Löpsedelsdömt männen. Så folk blev förbannade. Men av vilken anledning? Borde de inte i stället ha blivit lättade, att det svenska rättsystemet fungerar och kan särskilja vad olika personer har för skuld utan att döma grupper av människor kollektivt?
Jag är inte slaviskt emot all typ av rapportering av rättegångar. Engla-fallet är ett tydligt exempel, där gärningsmannen har medgivit brottet, och det är legitimt att fråga sig vad han kommer att få för straff, innan han har dömts till det. Men här *vet* vi, så gott det går innan rättegången är avslutad, att han har begått mordet. När det gäller tyskan så har hon visserligen varit intressant under en längre tid, men polisen har inte lyckats säkra särskilt mycket faktiska bevis för hennes skuld. Hon dömdes till stor del på indicier. Att då i all väsentlighet utgå från att hon är skyldig, och be folk bedömma utgången på en rättegång, har jag svårt att se som god journalistik.
onsdag 27 augusti 2008
onsdag 13 augusti 2008
Nolltolerans
Jag har väldigt svårt för människor i olika former av missbruk, och jag känner en viss känsla av att jag borde vara mer öppen för deras misär och behov av hjälp. Men jag kan inte samla tillräckligt med respekt för dem, för att orka bry mig tillräckligt mycket.
När jag var inne på Vivo häromveckan så kom ett fyllo ragglande mot mig, sluddrande, "Jag tror att jag kommer att svimma..."
Nej, du kommer att tuppa av. Skillnaden är avsevärd.
Han tuppade av, mer eller mindre. Jag ropade till mig delar ur butikspersonalen. När de kom låg mannen lite och halvsov på golvet, och verkade tycka att det var ett ganska bekvämt ställe. Personalen frågade om de skulle ringa ambulans, men mannen sade att han inte behövde någon eftersom han bara bodde en liten stund bort, kunde gå hem själv. Men han kunde inte resa sig upp. När jag och en ur butikspersonalen hjälpt honom upp, visade det sig att han förlorat lokalsinnet, och började traska in i affären, i stället för ut genom dörren åt andra hållet. När butikspersonalen sedan sade åt honom att utgången var åt andra hållet så ville han inte lyssna, och efter ett tag så segnade han ned i marken igen, med stöd av mig och en en ur butikspersonalen.
Jag har känt folk som har rökt, druckit (mycket) och knarkat (mycket). Jag är hyfsat liberal i min syn på olika preparat, och har inte några större problem med det. Så länge det inte stör mig, eller jag känner att det folk gör försätter mig eller någon annan i en onödigt utsatt situation, så brukar jag inte bry mig alltför mycket. Ett exempel på när några gick över gränsen var när jag gjorde lumpen, och ett gäng ur grannplutonen gick ut och söp sig dyngraka samma morgon som de skulle gå högvakten med skarpladdade vapen. Exemplet ovan, med den alkoholiserade mannen på Vivo, illustrerar också en situation där någons beteende stör mig; när det får negativa konsekvenser för mig som individ, eftersom jag måste barnvakta en vuxen man.
Har jag rätt att tycka så här? Det händer att jag ställer mig sådana frågor, om mina åsikter är befogade. En del av mig tycker att jag borde sänka kraven på mina medmänniskor. Det är den delen av mig som tycker att solidaritet är ett bra begrepp, och som är medveten om att den person som jag kände, som knarkade ihjäl sig själv, hade behövt betydligt bättre vård och stöd än det som samhället erbjöd honom, för att överleva. Han var inte i skick att göra det själv, det hade gått för långt.
Jag kan inte riktigt släppa den delen av mig själv. Samtidigt kan jag inte riktigt acceptera att det är någon annans fel än missbrukarens eget, när det har gått så långt. Kanske har samhället inte hjälpt tillräckligt mycket för att bryta beroendet, men långt innan det blev ett beroende så tog personen ett aktivt val att börja knarka, supa, röka eller någonting annat. I grund och botten är det, hur man än vrider och vänder på det hela, den enskilda individens ansvar. Man kan inte komma ifrån detta
Jag vet inte hur min kluvna uppfattning i frågan kommer att ta sig uttryck, för än så länge har jag inte ställts inför särskilt många situationer där någon som jag inte känner att jag kan förakta gör någonting som jag i regel föraktar. De gånger som det har hänt, har det hänt när jag varit ung och inte haft denna uppfattning. Hur reagerar jag om det skulle hända nu? Kanske blir jag pragmatiskt, om någonting sådant inträffar? Jag bryr mig om just den personen, försöker att hjälpa till? Det låter otroligt skenheligt, tycker ni inte? Att benhårda principer inte gäller när närstående är inblandade? Jag vet inte.
Kanske är det bäst att helt enkelt hoppas på att jag inte kommer att hamna i en situation där jag faktiskt måste välja sida?
När jag var inne på Vivo häromveckan så kom ett fyllo ragglande mot mig, sluddrande, "Jag tror att jag kommer att svimma..."
Nej, du kommer att tuppa av. Skillnaden är avsevärd.
Han tuppade av, mer eller mindre. Jag ropade till mig delar ur butikspersonalen. När de kom låg mannen lite och halvsov på golvet, och verkade tycka att det var ett ganska bekvämt ställe. Personalen frågade om de skulle ringa ambulans, men mannen sade att han inte behövde någon eftersom han bara bodde en liten stund bort, kunde gå hem själv. Men han kunde inte resa sig upp. När jag och en ur butikspersonalen hjälpt honom upp, visade det sig att han förlorat lokalsinnet, och började traska in i affären, i stället för ut genom dörren åt andra hållet. När butikspersonalen sedan sade åt honom att utgången var åt andra hållet så ville han inte lyssna, och efter ett tag så segnade han ned i marken igen, med stöd av mig och en en ur butikspersonalen.
Jag har känt folk som har rökt, druckit (mycket) och knarkat (mycket). Jag är hyfsat liberal i min syn på olika preparat, och har inte några större problem med det. Så länge det inte stör mig, eller jag känner att det folk gör försätter mig eller någon annan i en onödigt utsatt situation, så brukar jag inte bry mig alltför mycket. Ett exempel på när några gick över gränsen var när jag gjorde lumpen, och ett gäng ur grannplutonen gick ut och söp sig dyngraka samma morgon som de skulle gå högvakten med skarpladdade vapen. Exemplet ovan, med den alkoholiserade mannen på Vivo, illustrerar också en situation där någons beteende stör mig; när det får negativa konsekvenser för mig som individ, eftersom jag måste barnvakta en vuxen man.
Har jag rätt att tycka så här? Det händer att jag ställer mig sådana frågor, om mina åsikter är befogade. En del av mig tycker att jag borde sänka kraven på mina medmänniskor. Det är den delen av mig som tycker att solidaritet är ett bra begrepp, och som är medveten om att den person som jag kände, som knarkade ihjäl sig själv, hade behövt betydligt bättre vård och stöd än det som samhället erbjöd honom, för att överleva. Han var inte i skick att göra det själv, det hade gått för långt.
Jag kan inte riktigt släppa den delen av mig själv. Samtidigt kan jag inte riktigt acceptera att det är någon annans fel än missbrukarens eget, när det har gått så långt. Kanske har samhället inte hjälpt tillräckligt mycket för att bryta beroendet, men långt innan det blev ett beroende så tog personen ett aktivt val att börja knarka, supa, röka eller någonting annat. I grund och botten är det, hur man än vrider och vänder på det hela, den enskilda individens ansvar. Man kan inte komma ifrån detta
Jag vet inte hur min kluvna uppfattning i frågan kommer att ta sig uttryck, för än så länge har jag inte ställts inför särskilt många situationer där någon som jag inte känner att jag kan förakta gör någonting som jag i regel föraktar. De gånger som det har hänt, har det hänt när jag varit ung och inte haft denna uppfattning. Hur reagerar jag om det skulle hända nu? Kanske blir jag pragmatiskt, om någonting sådant inträffar? Jag bryr mig om just den personen, försöker att hjälpa till? Det låter otroligt skenheligt, tycker ni inte? Att benhårda principer inte gäller när närstående är inblandade? Jag vet inte.
Kanske är det bäst att helt enkelt hoppas på att jag inte kommer att hamna i en situation där jag faktiskt måste välja sida?
tisdag 5 augusti 2008
Sympatiutvisningar
Jag läste igår och jag läste idag: "Riksdagskvinna har anmält muslim för stöld. Har sagt att han varit muslim i ansökan. Har också sagt att han tagit hennes plånbok eftersom hon är judinna."
Känner ni igen storyn?
Kolla. Jag är inget fan av Folkpartiets politik. Jag har bara gillat en folkpartist i hela mitt liv, och hon satt i Botkyrkas kommunalråd under en tid. Hon var vettig. Jag har däremot ingen uppfattning om Camilla Lindberg. Uppenbarligen blev hon lite av en kändis för att hon vågade stå emot sina partikamrater och rösta emot FRA-lagen. Kudos åt det. Jag har väldigt lite respekt för de som faktiskt röstade igenom lagen, och nu kritiserar den efter att vindarna har vänt. Kan man stå för sina åsikter även när det är motvind så förtjänar man respekt.
Men nu har hon sagt att hennes plånbok har blivit stulen, och att mannen som stulit den var muslim. Han har dessutom stulit den enbart för att hon var judinna.
Okej. För det första: vi måste ställa oss objektivt till detta. Har mannen faktiskt stulit plånboken? Eller ljuger hon? Problemet med debatten kring detta är att ett antagande har skett att hon ljuger, och att plånboken inte alls har stulits. Det finns inga direkta belägg för att detta är fallet, annat än mannens ord och det faktum att hennes polisanmälan har dragits tillbaka.
Jag tycker generellt att det är ett problem att muslimer och invandrare döms för snabbt, men att därifrån gå till att med lika lite belägg frikänna dem är lika fel det. Jag menar inte att jag tror att mannen är skyldig, utan helt enkelt att vi inte vet vad som har hänt. Att då ta någons sida är inte rimligt.
Tänk om Lindberg har rätt? Mannen är ju muslim. Då är hennes påstående att "mannen som stulit min plånbok är muslim" sant. Kanske inte relevant, men sant. Hon vet ju vem det var som tog hennes plånbok. Hon sade ju inte att "någon muslim tog min plånbok" efter att någon okänd gärningsman norpat hennes plånbok ute på öppen gata. Det hade varit islamofobiskt. Det hon har sagt nu är inte det. Tvärtom vad media har skrivit hittills, så utmålar hon på inget sätt alla muslimer som tjuvar. Hon har noterat att just den här tjuven, faktiskt, var muslim.
Det andra som folk har hängt upp sig på är att hon anser att enda anledningen till varför han norpade hennes plånbok är för att hon är judinna. Enligt henne så beror hennes slutsats på att de tidigare haft en hätsk diskussion om Israel. Det enda agget som han hyst mot henne, har varit för att hon är judinna (eller åtminstone har haft en bestämd åsikt om Israel). Och sedan tog han (kanske) hennes plånbok. Varför skulle han annars ha tagit den, om det inte var för att hon var judinna? Flera skäl, men de är kanske inte relevanta just nu. Vad som är relevant är att det är en logisk slutsats i ett stressat tillstånd.
Återigen: jag har ingen uppfattning om vad som egentligen har hänt, men jag tycker inte att media ska vara så snabb på att döma i frågan eftersom de inte heller har någon klar uppfattning om det. Jag är emot särbehandling, vare sig det är negativ eller positiv. Det påminner mig bara om knattehockey, där domarna - om de missar en klar utvisning - kan göra rätt för sig genom att utvisa någon annan spelare i samma lag, utan någon egentlig anledning.
Så - vill vi ha ett rättvist samhälle, eller vill vi ha ett godtyckligt knattehockeysamhälle?
Känner ni igen storyn?
Kolla. Jag är inget fan av Folkpartiets politik. Jag har bara gillat en folkpartist i hela mitt liv, och hon satt i Botkyrkas kommunalråd under en tid. Hon var vettig. Jag har däremot ingen uppfattning om Camilla Lindberg. Uppenbarligen blev hon lite av en kändis för att hon vågade stå emot sina partikamrater och rösta emot FRA-lagen. Kudos åt det. Jag har väldigt lite respekt för de som faktiskt röstade igenom lagen, och nu kritiserar den efter att vindarna har vänt. Kan man stå för sina åsikter även när det är motvind så förtjänar man respekt.
Men nu har hon sagt att hennes plånbok har blivit stulen, och att mannen som stulit den var muslim. Han har dessutom stulit den enbart för att hon var judinna.
Okej. För det första: vi måste ställa oss objektivt till detta. Har mannen faktiskt stulit plånboken? Eller ljuger hon? Problemet med debatten kring detta är att ett antagande har skett att hon ljuger, och att plånboken inte alls har stulits. Det finns inga direkta belägg för att detta är fallet, annat än mannens ord och det faktum att hennes polisanmälan har dragits tillbaka.
Jag tycker generellt att det är ett problem att muslimer och invandrare döms för snabbt, men att därifrån gå till att med lika lite belägg frikänna dem är lika fel det. Jag menar inte att jag tror att mannen är skyldig, utan helt enkelt att vi inte vet vad som har hänt. Att då ta någons sida är inte rimligt.
Tänk om Lindberg har rätt? Mannen är ju muslim. Då är hennes påstående att "mannen som stulit min plånbok är muslim" sant. Kanske inte relevant, men sant. Hon vet ju vem det var som tog hennes plånbok. Hon sade ju inte att "någon muslim tog min plånbok" efter att någon okänd gärningsman norpat hennes plånbok ute på öppen gata. Det hade varit islamofobiskt. Det hon har sagt nu är inte det. Tvärtom vad media har skrivit hittills, så utmålar hon på inget sätt alla muslimer som tjuvar. Hon har noterat att just den här tjuven, faktiskt, var muslim.
Det andra som folk har hängt upp sig på är att hon anser att enda anledningen till varför han norpade hennes plånbok är för att hon är judinna. Enligt henne så beror hennes slutsats på att de tidigare haft en hätsk diskussion om Israel. Det enda agget som han hyst mot henne, har varit för att hon är judinna (eller åtminstone har haft en bestämd åsikt om Israel). Och sedan tog han (kanske) hennes plånbok. Varför skulle han annars ha tagit den, om det inte var för att hon var judinna? Flera skäl, men de är kanske inte relevanta just nu. Vad som är relevant är att det är en logisk slutsats i ett stressat tillstånd.
Återigen: jag har ingen uppfattning om vad som egentligen har hänt, men jag tycker inte att media ska vara så snabb på att döma i frågan eftersom de inte heller har någon klar uppfattning om det. Jag är emot särbehandling, vare sig det är negativ eller positiv. Det påminner mig bara om knattehockey, där domarna - om de missar en klar utvisning - kan göra rätt för sig genom att utvisa någon annan spelare i samma lag, utan någon egentlig anledning.
Så - vill vi ha ett rättvist samhälle, eller vill vi ha ett godtyckligt knattehockeysamhälle?
måndag 4 augusti 2008
Om jämställdhet
Jag var på ett slott förra veckan, under min sommarledighet. Vi fick en guidat tur, jag och min familj. Det var 1700-talsdekoration, många skratt åt den 1800-talsdekoration som hade tagits bort eftersom den var så smaklös, och ännu flera skratt åt den kungliga familjens underliga vidskepelser genom historien.
Sedan kom vi till två rum: det manliga rummet, och det kvinnliga rummet. Det var 1700-talets nidbilder av vad som var manligt och kvinnligt. Det manliga rummet var mörkt, hade ett stort biljardbord i mitten, och flexade fler muskler än Hulken. Det kvinnliga rummet var ljust, blomsterprytt och så sötsliskigt att det var nästan obehagligt att vara där inne. Men inte mer obehagligt än att vara i männens rum, mind you.
Sedan åkte vi hem; och sedan såg jag på TV, en tävling där man kunde vinna ett kit med nya iPhone och en väska med lite tillbehör. Detta kit var uppdelat i två upplagor: den kvinnliga väskan var chockrosa, medan den manliga var mörk och såg ut att vara tillverkad av destillerat testosteron.
Det slog mig: skillnaden i hur vi uppfattar män och kvinnor, nu och på 1700-talet, är förfärande liten. För allt bra som har hänt sedan dess, så finns det fortfarande de som aldrig riktigt tagit steget framåt, in i den moderna tiden.
Sedan kom vi till två rum: det manliga rummet, och det kvinnliga rummet. Det var 1700-talets nidbilder av vad som var manligt och kvinnligt. Det manliga rummet var mörkt, hade ett stort biljardbord i mitten, och flexade fler muskler än Hulken. Det kvinnliga rummet var ljust, blomsterprytt och så sötsliskigt att det var nästan obehagligt att vara där inne. Men inte mer obehagligt än att vara i männens rum, mind you.
Sedan åkte vi hem; och sedan såg jag på TV, en tävling där man kunde vinna ett kit med nya iPhone och en väska med lite tillbehör. Detta kit var uppdelat i två upplagor: den kvinnliga väskan var chockrosa, medan den manliga var mörk och såg ut att vara tillverkad av destillerat testosteron.
Det slog mig: skillnaden i hur vi uppfattar män och kvinnor, nu och på 1700-talet, är förfärande liten. För allt bra som har hänt sedan dess, så finns det fortfarande de som aldrig riktigt tagit steget framåt, in i den moderna tiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)