torsdag 15 januari 2009

Att falla bort i mängden

Den senaste delkursen på Södertörns högskola har jag ägnat mig åt att förundras över hur dåliga saker helt kan försvinna när sämre saker händer. Jag började att fundera på detta efter att min grupp hade haft en helt genomrutten redovisning (jag hade läst fel text, till exempel), och vi ändå lämnade seminariet med känslan av att vårt betyg fortfarande skulle gå att rädda. Anledningen till detta var det kaos som utbröt efter vår redovisning, bland de övriga redovisningarna. Det blev en krigszon när det diskuterades huruvida det var ett folkmord i Turkiet i början av 1900-talet. Ricki Lake-intensitet. Vår dåliga, men inte lika intensa, redovisning försvann i det känslosvall som följde. Vi kom undan lindrigare än vad vi kanske borde ha gjort, helt enkelt för att andra betedde sig värre.

Sedan började jag tänka på det igen, nu i veckan som var. En våldsam diskussion - en sådan som sällan ses utanför gymnasiet - blossade upp i vår seminariesal efter att en grupp fick väldigt hård kritik för sitt arbete (om äktenskap inom islam). "Ert arbete kan förstärka fördomar om islam." "Det här arbetet skulle passa bättre på en koranskola." Och så vidare.

Delar av den kritiserade gruppen blev förbannade, och gick över gränsen för hur man beter sig i ett opponeringsmöte. Det svors och det smutskastades. Det intressanta är att, även om de gick över gränsen, så var lärarens kritik inte bara hård utan en sågning av ett elevarbete som jag sällan har sätt. Är det rimligt att förvänta sig att dessa elever ska fortsätta visa upp en lugn fasad, även när läraren sedan själv (exempelvis med kommentaren om att arbetet hörde bättre hemma vid en koranskolan, som kom vid ett otroligt olämpligt tillfälle) går över gränsen i sin sågning? Möjligtvis. Men det jag lärde mig, är att den som skriker mest oftast får mest uppmärksamhet, oavsett om det är rätt eller fel. Eftersom det var eleverna som blev upprörda, och gick till motattack, var det på dem som all fokus lades efteråt. Läraren roll, som agitator (om än ofrivillig), reddes aldrig ut. På samma sätt som vår fruktansvärda redovisning försvann i kaoset som var de andras redovisning, föll lärarens roll bort i åskmolnet som var den trängda gruppen.

Det känns som att det kan vara en viktig läxa inför framtiden, att tänka på att lyssna och minnas även de tysta.

torsdag 1 januari 2009

Om en ny norsk lag

Jag såg idag att Norge har infört en ny sexköpslagstiftning, som är betydligt hårdare än den svenska - den förbjuder köpandet av sex även utanför Norges gränser. En kristdemokrat tycker att det är "Ett steg framåt". Aftonbladets läsare är splittrade. Moralpanik.

Jag såg två läger bland de som kommenterade artikeln: dels finns det de som inte vill ha en svensk lagstiftning som liknar den norska (jag kunde inte göra annat än att le åt sverigefans kommentar om att "[d]et skulle bli en ekonomisk katastrof i bl.a. Thailand ifall de [prostituerade] förlorade dessa inkomster"); och dels de som anser att vi borde införa en liknande lagstiftning nu. Bums. zekezeke hör visst till dessa, och anser att man borde låsa in torskar som (ju) "väger 150 kg och luktar svett" på livstid.

I oceanerna av enfaldiga kommentarer finns det i alla fall vissa som tänkt igenom vad de vill säga. Kritiken om att en sådan lagstiftning inte är praktiskt genomförbar är väldigt bra. Om Sverige lagstiftar om att det ska bli brottsligt att köpa sex utomlands, så får det väldigt underliga konsekvenser i både teorin och praktiken:

* Det teoretiska trångmålet är att man kan bli dömd för samma brott två gånger: i landet som brottet begås i, och i Sverige. Det känns, för mig, inte helt människorätts-OK. Man kan också råka ut för att samma person frias i ett land, men döms i ett annat.

Ett annat teoretiskt problem är huruvida lagen ska omfatta personer som inte har svenskt medborgarskap; ska exempelvis finnar som kommer till Sverige kunna dömas för att de köpte sex i Finland innan de kom? I det här fallet blandas en "gränslös" lagstiftning samman med en retroaktiv: finnen begick inget brott (säger vi, och blundar för finsk lag) när handlingen begicks, utan endast när denne kom till Sverige. En dom blir således retroaktiv, vilket är minst lika rättsvidrigt som att dömas flera gånger för samma brott.

*Det praktiska problemet ligger i hur man ska bevisa, utan rimligt tvivel, att någon har köpt sex i ett annat land. Det måste finnas bevis. Hur får svensk polis bevis? Antingen samlar de in det själva, eller så får de det troligtvis från det berörda landets myndigheter. Det är inte rimligt att svensk polis ska åka utomlands för att samla bevis kring en enskild persons misstänkta sexköp, så jag tror att vi stryker det alternativet. Då återstår det att få bevisen från de utländska myndigheterna. Vad förutsätter detta?

Antingen så har det utländska rättsystemet prövat den misstänkte, och denne har antingen fällts eller friats; eller så har det inte prövat den misstänkte.

Om han redan har fällts, så har vi problemet som jag tog upp tidigare, med risken att fällas två gånger för samma brott.

Om den misstänkte har friats, är problemet att det berörda landet, genom sitt egna rättssystem, kommit fram till att personen inte har begått något brott. Att, med en svensk dom, kringgå en suverän stats uttryckta åsikt i ett fall kan vara vanskligt.

Om den misstänkte inte har prövats i utlandet (troligtvis därför att den begågna gärningen inte anses vara något brott där), och Sverige sedan skulle straffa personen när denne kommer hem, är man ute på farlig mark; det är ungefär som om ett land där abort är olagligt, skulle straffa en kvinna för att hon gör abort i Sverige, när hon kommer tillbaka, som mikda säger.

Vi kan tycka vad vi vill om andra länders lagstiftning och deras effektivitet i bekämpandet av prostitution, men en lagstiftning i stil med den norska anser jag inte - om den skulle införlivas aktivt - vara förenligt med en fungerande rättsstat.

-----------------

Alla citat och övriga hänvisningar har hämtats från någon av de två länkarna i början av inlägget.