Mitt inlägg kommer att utgå från kommentarerna till den här artikeln, och inte artikeln som sådan. Det är dessa jag tycker är "intressanta" eller "fascinerande", och inte händelsen som sådan.
Artikeln, som kommer från Huffington Post, handlar om hur en tonårsflicka blev gruppvåldtagen av ett flertal killar när hon var berusad, samtidigt som ingen förbipasserande ingrep eller larmade polis. Reaktionerna bland kommentarerna var måhända inte blandade - de allra flesta fördömde det hela - men de olika infallsvinklar som kommentatorerna hade intresserade mig något.
Ett antal kommentatorer beskriver hur de själva har tacklat situationer där de sett någon hamna i en allvarligt underläge: phrancine berättar om hur hon såg en pågående misshandel och gav förövaren ett knä "in a VERY vunerable area "; maigoro berättade om hur han misshandlade en kille som sextrakasserat en tjej han hade i sitt beskydd, för att få honom att sluta.
conlawprize blir upprörd när en kommentar tycker att det är mäns (fäders) ansvar att lära sina söner medkänsla, och menar i stället att det ansvaret ligger på mer än bara fäderna; att det är en generell brist på bra föräldrarskap som är orsaken till brottet. Kommentatorn går sedan vidare till att anta att gärningsmännen är invandrare, eftersom "det inte skulle överraska någon att andra länder inte har samma upplysta syn på hur kvinnor ska behandlas som vårt". Invandrare från Mexiko, som ju "drivs av drogkarteller och är dränkt i våld", tas upp som ett exempel på immigranter som skulle vara mer benägna att begå horribla gärningar som ett resultat av deras härkomst.
Därefter kommer indiematrix, som blir upprörd över conlawprizes inlägg och säger att det saknar belägg: "You don't know where these kids are from or if it wasn't daughter making up a story because of daddy. And before flaming wars begin over that comment I only say it because false accusations have happened before. GBs aren't something society smiles upon so if it was consensual folks can always lie."
DesertShores tog upp våld och sex på TV och i datorspel som en bidragande faktor till samhällets förfall, och menade att det påverkar människor på samma sätt som reklam i dessa medier gör det.
Det finns många flera kommentarer; 16 sidor, i nuläget. Det som intresserar mig är den inblick man får bland de spänningar och diskussioner som förs i det amerikanska samhället; vilka olika förklaringsmetoder som finns där, för händelser som den som beskrevs i artikeln. Det är på många vis samma som finns i Sverige: påverkan från medias våldsvisning, främlingsfientlighet, ett misstänkliggörande av offrets roll. Det finns likaså en liknande misstro gentemot rättssystemet som i Sverige, och en diskussion gällande huruvida oönskat beteende borde stävjas med ökade straff eller genom andra metoder.
Samtidigt finns det vissa saker som skiljer oss åt. Diskussionen om hur våld på TV och i dataspel påverkar ungdomar verkar vara större i USA än i Sverige. "Hotet" från invandrare verkar också, åtminstone för conlawpriz, komma lika mycket söderifrån som österifrån, medan det väl är den senare kategorin utlänningar som det främst talas om i Sverige.
I grund och botten är jag dock mest intresserad av att se hur amerikaner faktiskt tickar, så att säga. Det är lätt att, eftersom vi får så mycket nyheter och andra sorters media från dem, få en känsla av att man vet hur de fungerar, vad de tycker, tänker och känner. Det är inte alltid sant. Efter att ha läst kommentarerna till det här Youtube-klippet - en sorts tribut till offren för terroristattackerna mot World Trade Center 2001, och till soldaterna i Irak och Afghanistan - så blev det väldigt tydligt att en strikt intellektuell förståelse för amerikaner inte kan jämställas med en fullkomligt emotionell förståelse.
fredag 30 oktober 2009
lördag 10 oktober 2009
Obama och fredspriset
Barack Obama får mottaga 2009 års fredspris.
Jag är lite kluven till det. Jag kan se hur Nobel-kommittén resonerar; Obama har under de senaste två åren varit en inspirationskälla som världen inte sett på länge. Han tycks även ha de värderingar som en mottagare av Nobels fredspris bör ha. Han har ändrat USA:s tonläge när det kommer till många viktiga frågor, såsom i relationer med länder i Mellanöstern, gällande klimatfrågor, och kärnvapenspridning.
Däremot så har han inte åstadkommit någonting konkret ännu.
Jag får känslan av att Nobel-kommittén försöker ge Obama en utökad möjlighet att driva igenom sina visioner, genom att dem den massa som bara kan erhållas om de erkänns som värdiga Nobels fredspris. Genom att ge honom fredspriset, givetvis världens mest prestigefulla pris i den kategorin, så sänder man ut ett otvetydigt budskap till världen att hans åsikter i dessa frågor väger tungt; och mycket tyngre idag än igår.
Om det är så här Nobel-kommittén resonerat, och jag kan överhuvudtaget inte se hur de skulle ha kunnat ge honom priset enbart på grund av hans konkreta bedrifter, så är det ett intressant men vanskligt resonemang. Det skulle betyda att kommittén inte belönar de som gjort någonting för fred, utan ger lovande individer utökade möjligheter att åstadkomma någonting för fred.
Även om ett sådant beslut är lovvärt på sitt sätt, så är det enormt riskabelt. Fredsprocesser är oerhört komplicerade, och en man har endast ett begränsat inflytande - med eller utan ett fredspris i ryggen. De mål som Obama har satt upp, är knappast realiserbara under hans mandatperiod. Fred i Mellanöstern, en hållbar klimatpolitik och en global kärnvapennedrustning - inget av detta kommer att ske inom en enskild mandatperiod, och det kommer aldrig att ske på grund av en enskild mans ansträngningar. Risken är därför stor att Obama inte lyckas åstadkomma någonting konkret, även om han mycket väl kan lägga grunden för kommande förbättringar inom dessa områden.
Men om han inte gör någonting konkret för världens välmående, gör han inte heller någonting som rättfärdigar hans mottagande av fredspriset. Det i sin tur riskerar att fläcka det förtroende som finns för priset. Om alla som får priset inte har gjort någonting väsentligt för freden i världen, försvinner lite av den tyngd som kommittén nu försöker ge Obama.
Själva faktumet att de tycks ge priset i förhand kan få negativa konsekvenser i framtiden. Om priset inte definitivt delas ut för vad mottagaren redan gjort för världen, kan det uppstå viss tveksamhet gällande om det är just mottagarens åstadkomna prestationer som prisas, eller dennes möjligheter att åstadkomma framtida prestationer som kommittén erkänner. Det kan holka ur värdet i det som mottagaren redan har åstadkommit, eftersom dessa gärningar inte otvetydigt erkänns som förtjänta av fredspriset. Det kommer alltid finnas en osäkerhet kring vilken av dessa två kategorier mottagaren delgetts priset utifrån. Kanske inte i motiveringen som sådan, men som ett verktyg för de regimer eller andra opponenter i frågan, att använda som försvar när de ombedes bättra sig.
Jag tror att det är viktigt att Nobel-kommittén fokuserar sin bedömning, så att det inte går att finna kryphål kring den. Jag har vissa förhoppningar på Obama, och jag tror att han - åtminstone - kommer att lägga en utrikespolitisk grund från vilken USA kan göra mycket nytta under kommande mandatperioder. Men det är omänskligt att förvänta sig att han själv ska förändra världen, och en sådan börda bör Nobel-kommittén inte lägga på en mans axlar.
Jag är lite kluven till det. Jag kan se hur Nobel-kommittén resonerar; Obama har under de senaste två åren varit en inspirationskälla som världen inte sett på länge. Han tycks även ha de värderingar som en mottagare av Nobels fredspris bör ha. Han har ändrat USA:s tonläge när det kommer till många viktiga frågor, såsom i relationer med länder i Mellanöstern, gällande klimatfrågor, och kärnvapenspridning.
Däremot så har han inte åstadkommit någonting konkret ännu.
Jag får känslan av att Nobel-kommittén försöker ge Obama en utökad möjlighet att driva igenom sina visioner, genom att dem den massa som bara kan erhållas om de erkänns som värdiga Nobels fredspris. Genom att ge honom fredspriset, givetvis världens mest prestigefulla pris i den kategorin, så sänder man ut ett otvetydigt budskap till världen att hans åsikter i dessa frågor väger tungt; och mycket tyngre idag än igår.
Om det är så här Nobel-kommittén resonerat, och jag kan överhuvudtaget inte se hur de skulle ha kunnat ge honom priset enbart på grund av hans konkreta bedrifter, så är det ett intressant men vanskligt resonemang. Det skulle betyda att kommittén inte belönar de som gjort någonting för fred, utan ger lovande individer utökade möjligheter att åstadkomma någonting för fred.
Även om ett sådant beslut är lovvärt på sitt sätt, så är det enormt riskabelt. Fredsprocesser är oerhört komplicerade, och en man har endast ett begränsat inflytande - med eller utan ett fredspris i ryggen. De mål som Obama har satt upp, är knappast realiserbara under hans mandatperiod. Fred i Mellanöstern, en hållbar klimatpolitik och en global kärnvapennedrustning - inget av detta kommer att ske inom en enskild mandatperiod, och det kommer aldrig att ske på grund av en enskild mans ansträngningar. Risken är därför stor att Obama inte lyckas åstadkomma någonting konkret, även om han mycket väl kan lägga grunden för kommande förbättringar inom dessa områden.
Men om han inte gör någonting konkret för världens välmående, gör han inte heller någonting som rättfärdigar hans mottagande av fredspriset. Det i sin tur riskerar att fläcka det förtroende som finns för priset. Om alla som får priset inte har gjort någonting väsentligt för freden i världen, försvinner lite av den tyngd som kommittén nu försöker ge Obama.
Själva faktumet att de tycks ge priset i förhand kan få negativa konsekvenser i framtiden. Om priset inte definitivt delas ut för vad mottagaren redan gjort för världen, kan det uppstå viss tveksamhet gällande om det är just mottagarens åstadkomna prestationer som prisas, eller dennes möjligheter att åstadkomma framtida prestationer som kommittén erkänner. Det kan holka ur värdet i det som mottagaren redan har åstadkommit, eftersom dessa gärningar inte otvetydigt erkänns som förtjänta av fredspriset. Det kommer alltid finnas en osäkerhet kring vilken av dessa två kategorier mottagaren delgetts priset utifrån. Kanske inte i motiveringen som sådan, men som ett verktyg för de regimer eller andra opponenter i frågan, att använda som försvar när de ombedes bättra sig.
Jag tror att det är viktigt att Nobel-kommittén fokuserar sin bedömning, så att det inte går att finna kryphål kring den. Jag har vissa förhoppningar på Obama, och jag tror att han - åtminstone - kommer att lägga en utrikespolitisk grund från vilken USA kan göra mycket nytta under kommande mandatperioder. Men det är omänskligt att förvänta sig att han själv ska förändra världen, och en sådan börda bör Nobel-kommittén inte lägga på en mans axlar.
lördag 5 september 2009
Utbildningens funktioner
Sommaruppehållet är slut, och jag kan återgå till ett normalt liv. Det betyder att skolan har börjat, och att bloggen ska aktiveras igen.
Jag stötte på en gammal klasskamrat idag, som har gått vidare att läsa juridik. Det vi kom att prata om var, intressant nog, våra utbildningar. Det visade sig att det finns stora likheter mellan juridik och det jag läser (tänk: integrationsfrågor med sociologisk inriktning). Delvis för att jag också har läst juridik, som en del av min grundutbildning. Men det huvudsakliga syftet med, eller kanske konsekvensen av, de två utbildningarna är också desamma: de ger ett juridiskt respektive sociologiskt tänkande, som studenten därefter kan applicera på situationer som han eller hon ställs inför.
Min kamrat förklarade hur hon ofta läste artiklar, som handlade om det som hon studerade, och hur hon då läste dessa artiklar med juridiska glasögon. Detta är någonting som jag har märkt att jag själv gör, fast med sociologiska glasögon. Det som man tar med sig från utbildningen är inte specifika fakta eller teorier, utan mer ett sätt att se på världen. Ett sätt att analysera de situationer som vi ställs inför.
Det är intressant hur detta stämmer för både samhällsvetenskap och juridik, och säkert många flera utbildningar.
Jag stötte på en gammal klasskamrat idag, som har gått vidare att läsa juridik. Det vi kom att prata om var, intressant nog, våra utbildningar. Det visade sig att det finns stora likheter mellan juridik och det jag läser (tänk: integrationsfrågor med sociologisk inriktning). Delvis för att jag också har läst juridik, som en del av min grundutbildning. Men det huvudsakliga syftet med, eller kanske konsekvensen av, de två utbildningarna är också desamma: de ger ett juridiskt respektive sociologiskt tänkande, som studenten därefter kan applicera på situationer som han eller hon ställs inför.
Min kamrat förklarade hur hon ofta läste artiklar, som handlade om det som hon studerade, och hur hon då läste dessa artiklar med juridiska glasögon. Detta är någonting som jag har märkt att jag själv gör, fast med sociologiska glasögon. Det som man tar med sig från utbildningen är inte specifika fakta eller teorier, utan mer ett sätt att se på världen. Ett sätt att analysera de situationer som vi ställs inför.
Det är intressant hur detta stämmer för både samhällsvetenskap och juridik, och säkert många flera utbildningar.
onsdag 10 juni 2009
Om EU-valet
Så var EU-valet avklarat. Sverigedemokraterna kom inte dit, men Piratpartiet fick mer röster än Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Intressant. De kanske kan röra om lite i Europa. För övrigt är jag glad att en fransk lag som gick ut på att internetanvändare kunde stängas av från internet i uppemot ett år utan domstolsbeslut, körde in i veckan sedan det franska författningsrådet ansett att den stred mot den franska grundlagen. Det intressanta är att både den franska senaten och nationalförsamlingen redan antagit lagen. Men jag antar att författningsrådet är som en slags nödbroms i samhället, när folkvalda är påväg utför.
För goda reflektioner kring Piratpartiets framgångar, se denna blogg.
Sverigedemokraterna kom inte in i EU-parlamentet. Jag vet inte om jag är förvånad eller ej. Jag har fått mer reklam från SD än från något annat parti, vilket gör att jag vet vart de står bättre än något annat parti. Å andra sidan har jag nog inte trott att de skulle komma dit, med den livliga debatt som förts den senare tiden gällande IT och integritet. Om debatten hade gällt invandring, hade vi nog dock sett SD framför PP.
Det intressanta är hur tidningarna behandlar dem. Även om jag inte håller med dem i deras politik, anser jag inte att deras närvaro skulle vara en "mardröm", som Aftonbladet så fint uttryckte sig inför valet. Det är ändå svenska medborgare som röstar fram dem. Det intressanta är också hur de ständigt antas få en vågmästarroll. Om inge parti vill arbeta med dem, kommer de att arbeta med andra. Eller har vi nåt en så polariserad politisk situation, där de olika sidorna ser SD som "the lesser of two evils"? Jag tror inte det.
Tillbaka till Aftonbladets uttalande om att "mardrömen kan bli verklighet". I en annan artikel, två veckor senare, vill man inte "vill inte bidra till att förstärka Sverigedemokraternas bild av sig själva som martyrer" och tillåter dem således att annonsera i tidningen, precis som vilket annat parti som helst.
Men, är inte det inte att förstärka bilden av SD vs etablissemanget, när man utmålar dem som den europeiska mardrömen? Skriv om deras politik, och lämna skapandet av våra åsikter till oss läsare. Det är troligtvis det bästa sättet att bevisa vad de verkligen står för.
För goda reflektioner kring Piratpartiets framgångar, se denna blogg.
Sverigedemokraterna kom inte in i EU-parlamentet. Jag vet inte om jag är förvånad eller ej. Jag har fått mer reklam från SD än från något annat parti, vilket gör att jag vet vart de står bättre än något annat parti. Å andra sidan har jag nog inte trott att de skulle komma dit, med den livliga debatt som förts den senare tiden gällande IT och integritet. Om debatten hade gällt invandring, hade vi nog dock sett SD framför PP.
Det intressanta är hur tidningarna behandlar dem. Även om jag inte håller med dem i deras politik, anser jag inte att deras närvaro skulle vara en "mardröm", som Aftonbladet så fint uttryckte sig inför valet. Det är ändå svenska medborgare som röstar fram dem. Det intressanta är också hur de ständigt antas få en vågmästarroll. Om inge parti vill arbeta med dem, kommer de att arbeta med andra. Eller har vi nåt en så polariserad politisk situation, där de olika sidorna ser SD som "the lesser of two evils"? Jag tror inte det.
Tillbaka till Aftonbladets uttalande om att "mardrömen kan bli verklighet". I en annan artikel, två veckor senare, vill man inte "vill inte bidra till att förstärka Sverigedemokraternas bild av sig själva som martyrer" och tillåter dem således att annonsera i tidningen, precis som vilket annat parti som helst.
Men, är inte det inte att förstärka bilden av SD vs etablissemanget, när man utmålar dem som den europeiska mardrömen? Skriv om deras politik, och lämna skapandet av våra åsikter till oss läsare. Det är troligtvis det bästa sättet att bevisa vad de verkligen står för.
torsdag 7 maj 2009
En ny sexbrottslagstiftning
Forskare har föreslagit en ny sexbrottslagstiftning. Det är ett ganska intressant förslag, även om det inte är helt nytt. De anser att ett samtyckesrekvisit borde införas, så att rätten ska ta ställning till huruvida samlaget över huvud taget var frivilligt och inte bara om det var tilltvingat genom våld eller hot.
Tanken på samtycke har funnits tidigare, och är en del av några andra länders lagstiftning. Jag kan tycka att detta tidigare förslag är bättre än det nya, eftersom det skulle skapa en sexbrottslagstiftning som till viss del ser ut som annan brottslagstiftning: att det är brottsligt att begå vissa handlingar, även utan bevisat uppsåt.
Problemet med den nu föreslagna lagstiftningen är att den, för att citera forskarna, "... flyttar över fokus till killen så att han visar att han har gjort något för att vara säker på att hon ville [ha sex]." Det här går emot en av de fundamentala principerna i svensk rättssäkerhet: att det är åklagaren som ska ha bevisbördan; att man inte som åtalad ska behöva bevisa sin oskuld för att frikännas.
Trots detta så kan det bli intressant om det blir någon ändring av lagstiftningen - det pågår visst en översyn av den, enligt Beatrice Ask. Samtycke är ett intressant begrepp, som troligtvis skulle kunna implementeras på ett bra sätt.
Tanken på samtycke har funnits tidigare, och är en del av några andra länders lagstiftning. Jag kan tycka att detta tidigare förslag är bättre än det nya, eftersom det skulle skapa en sexbrottslagstiftning som till viss del ser ut som annan brottslagstiftning: att det är brottsligt att begå vissa handlingar, även utan bevisat uppsåt.
Problemet med den nu föreslagna lagstiftningen är att den, för att citera forskarna, "... flyttar över fokus till killen så att han visar att han har gjort något för att vara säker på att hon ville [ha sex]." Det här går emot en av de fundamentala principerna i svensk rättssäkerhet: att det är åklagaren som ska ha bevisbördan; att man inte som åtalad ska behöva bevisa sin oskuld för att frikännas.
Trots detta så kan det bli intressant om det blir någon ändring av lagstiftningen - det pågår visst en översyn av den, enligt Beatrice Ask. Samtycke är ett intressant begrepp, som troligtvis skulle kunna implementeras på ett bra sätt.
torsdag 15 januari 2009
Att falla bort i mängden
Den senaste delkursen på Södertörns högskola har jag ägnat mig åt att förundras över hur dåliga saker helt kan försvinna när sämre saker händer. Jag började att fundera på detta efter att min grupp hade haft en helt genomrutten redovisning (jag hade läst fel text, till exempel), och vi ändå lämnade seminariet med känslan av att vårt betyg fortfarande skulle gå att rädda. Anledningen till detta var det kaos som utbröt efter vår redovisning, bland de övriga redovisningarna. Det blev en krigszon när det diskuterades huruvida det var ett folkmord i Turkiet i början av 1900-talet. Ricki Lake-intensitet. Vår dåliga, men inte lika intensa, redovisning försvann i det känslosvall som följde. Vi kom undan lindrigare än vad vi kanske borde ha gjort, helt enkelt för att andra betedde sig värre.
Sedan började jag tänka på det igen, nu i veckan som var. En våldsam diskussion - en sådan som sällan ses utanför gymnasiet - blossade upp i vår seminariesal efter att en grupp fick väldigt hård kritik för sitt arbete (om äktenskap inom islam). "Ert arbete kan förstärka fördomar om islam." "Det här arbetet skulle passa bättre på en koranskola." Och så vidare.
Delar av den kritiserade gruppen blev förbannade, och gick över gränsen för hur man beter sig i ett opponeringsmöte. Det svors och det smutskastades. Det intressanta är att, även om de gick över gränsen, så var lärarens kritik inte bara hård utan en sågning av ett elevarbete som jag sällan har sätt. Är det rimligt att förvänta sig att dessa elever ska fortsätta visa upp en lugn fasad, även när läraren sedan själv (exempelvis med kommentaren om att arbetet hörde bättre hemma vid en koranskolan, som kom vid ett otroligt olämpligt tillfälle) går över gränsen i sin sågning? Möjligtvis. Men det jag lärde mig, är att den som skriker mest oftast får mest uppmärksamhet, oavsett om det är rätt eller fel. Eftersom det var eleverna som blev upprörda, och gick till motattack, var det på dem som all fokus lades efteråt. Läraren roll, som agitator (om än ofrivillig), reddes aldrig ut. På samma sätt som vår fruktansvärda redovisning försvann i kaoset som var de andras redovisning, föll lärarens roll bort i åskmolnet som var den trängda gruppen.
Det känns som att det kan vara en viktig läxa inför framtiden, att tänka på att lyssna och minnas även de tysta.
Sedan började jag tänka på det igen, nu i veckan som var. En våldsam diskussion - en sådan som sällan ses utanför gymnasiet - blossade upp i vår seminariesal efter att en grupp fick väldigt hård kritik för sitt arbete (om äktenskap inom islam). "Ert arbete kan förstärka fördomar om islam." "Det här arbetet skulle passa bättre på en koranskola." Och så vidare.
Delar av den kritiserade gruppen blev förbannade, och gick över gränsen för hur man beter sig i ett opponeringsmöte. Det svors och det smutskastades. Det intressanta är att, även om de gick över gränsen, så var lärarens kritik inte bara hård utan en sågning av ett elevarbete som jag sällan har sätt. Är det rimligt att förvänta sig att dessa elever ska fortsätta visa upp en lugn fasad, även när läraren sedan själv (exempelvis med kommentaren om att arbetet hörde bättre hemma vid en koranskolan, som kom vid ett otroligt olämpligt tillfälle) går över gränsen i sin sågning? Möjligtvis. Men det jag lärde mig, är att den som skriker mest oftast får mest uppmärksamhet, oavsett om det är rätt eller fel. Eftersom det var eleverna som blev upprörda, och gick till motattack, var det på dem som all fokus lades efteråt. Läraren roll, som agitator (om än ofrivillig), reddes aldrig ut. På samma sätt som vår fruktansvärda redovisning försvann i kaoset som var de andras redovisning, föll lärarens roll bort i åskmolnet som var den trängda gruppen.
Det känns som att det kan vara en viktig läxa inför framtiden, att tänka på att lyssna och minnas även de tysta.
torsdag 1 januari 2009
Om en ny norsk lag
Jag såg idag att Norge har infört en ny sexköpslagstiftning, som är betydligt hårdare än den svenska - den förbjuder köpandet av sex även utanför Norges gränser. En kristdemokrat tycker att det är "Ett steg framåt". Aftonbladets läsare är splittrade. Moralpanik.
Jag såg två läger bland de som kommenterade artikeln: dels finns det de som inte vill ha en svensk lagstiftning som liknar den norska (jag kunde inte göra annat än att le åt sverigefans kommentar om att "[d]et skulle bli en ekonomisk katastrof i bl.a. Thailand ifall de [prostituerade] förlorade dessa inkomster"); och dels de som anser att vi borde införa en liknande lagstiftning nu. Bums. zekezeke hör visst till dessa, och anser att man borde låsa in torskar som (ju) "väger 150 kg och luktar svett" på livstid.
I oceanerna av enfaldiga kommentarer finns det i alla fall vissa som tänkt igenom vad de vill säga. Kritiken om att en sådan lagstiftning inte är praktiskt genomförbar är väldigt bra. Om Sverige lagstiftar om att det ska bli brottsligt att köpa sex utomlands, så får det väldigt underliga konsekvenser i både teorin och praktiken:
* Det teoretiska trångmålet är att man kan bli dömd för samma brott två gånger: i landet som brottet begås i, och i Sverige. Det känns, för mig, inte helt människorätts-OK. Man kan också råka ut för att samma person frias i ett land, men döms i ett annat.
Ett annat teoretiskt problem är huruvida lagen ska omfatta personer som inte har svenskt medborgarskap; ska exempelvis finnar som kommer till Sverige kunna dömas för att de köpte sex i Finland innan de kom? I det här fallet blandas en "gränslös" lagstiftning samman med en retroaktiv: finnen begick inget brott (säger vi, och blundar för finsk lag) när handlingen begicks, utan endast när denne kom till Sverige. En dom blir således retroaktiv, vilket är minst lika rättsvidrigt som att dömas flera gånger för samma brott.
*Det praktiska problemet ligger i hur man ska bevisa, utan rimligt tvivel, att någon har köpt sex i ett annat land. Det måste finnas bevis. Hur får svensk polis bevis? Antingen samlar de in det själva, eller så får de det troligtvis från det berörda landets myndigheter. Det är inte rimligt att svensk polis ska åka utomlands för att samla bevis kring en enskild persons misstänkta sexköp, så jag tror att vi stryker det alternativet. Då återstår det att få bevisen från de utländska myndigheterna. Vad förutsätter detta?
Antingen så har det utländska rättsystemet prövat den misstänkte, och denne har antingen fällts eller friats; eller så har det inte prövat den misstänkte.
Om han redan har fällts, så har vi problemet som jag tog upp tidigare, med risken att fällas två gånger för samma brott.
Om den misstänkte har friats, är problemet att det berörda landet, genom sitt egna rättssystem, kommit fram till att personen inte har begått något brott. Att, med en svensk dom, kringgå en suverän stats uttryckta åsikt i ett fall kan vara vanskligt.
Om den misstänkte inte har prövats i utlandet (troligtvis därför att den begågna gärningen inte anses vara något brott där), och Sverige sedan skulle straffa personen när denne kommer hem, är man ute på farlig mark; det är ungefär som om ett land där abort är olagligt, skulle straffa en kvinna för att hon gör abort i Sverige, när hon kommer tillbaka, som mikda säger.
Vi kan tycka vad vi vill om andra länders lagstiftning och deras effektivitet i bekämpandet av prostitution, men en lagstiftning i stil med den norska anser jag inte - om den skulle införlivas aktivt - vara förenligt med en fungerande rättsstat.
-----------------
Alla citat och övriga hänvisningar har hämtats från någon av de två länkarna i början av inlägget.
Jag såg två läger bland de som kommenterade artikeln: dels finns det de som inte vill ha en svensk lagstiftning som liknar den norska (jag kunde inte göra annat än att le åt sverigefans kommentar om att "[d]et skulle bli en ekonomisk katastrof i bl.a. Thailand ifall de [prostituerade] förlorade dessa inkomster"); och dels de som anser att vi borde införa en liknande lagstiftning nu. Bums. zekezeke hör visst till dessa, och anser att man borde låsa in torskar som (ju) "väger 150 kg och luktar svett" på livstid.
I oceanerna av enfaldiga kommentarer finns det i alla fall vissa som tänkt igenom vad de vill säga. Kritiken om att en sådan lagstiftning inte är praktiskt genomförbar är väldigt bra. Om Sverige lagstiftar om att det ska bli brottsligt att köpa sex utomlands, så får det väldigt underliga konsekvenser i både teorin och praktiken:
* Det teoretiska trångmålet är att man kan bli dömd för samma brott två gånger: i landet som brottet begås i, och i Sverige. Det känns, för mig, inte helt människorätts-OK. Man kan också råka ut för att samma person frias i ett land, men döms i ett annat.
Ett annat teoretiskt problem är huruvida lagen ska omfatta personer som inte har svenskt medborgarskap; ska exempelvis finnar som kommer till Sverige kunna dömas för att de köpte sex i Finland innan de kom? I det här fallet blandas en "gränslös" lagstiftning samman med en retroaktiv: finnen begick inget brott (säger vi, och blundar för finsk lag) när handlingen begicks, utan endast när denne kom till Sverige. En dom blir således retroaktiv, vilket är minst lika rättsvidrigt som att dömas flera gånger för samma brott.
*Det praktiska problemet ligger i hur man ska bevisa, utan rimligt tvivel, att någon har köpt sex i ett annat land. Det måste finnas bevis. Hur får svensk polis bevis? Antingen samlar de in det själva, eller så får de det troligtvis från det berörda landets myndigheter. Det är inte rimligt att svensk polis ska åka utomlands för att samla bevis kring en enskild persons misstänkta sexköp, så jag tror att vi stryker det alternativet. Då återstår det att få bevisen från de utländska myndigheterna. Vad förutsätter detta?
Antingen så har det utländska rättsystemet prövat den misstänkte, och denne har antingen fällts eller friats; eller så har det inte prövat den misstänkte.
Om han redan har fällts, så har vi problemet som jag tog upp tidigare, med risken att fällas två gånger för samma brott.
Om den misstänkte har friats, är problemet att det berörda landet, genom sitt egna rättssystem, kommit fram till att personen inte har begått något brott. Att, med en svensk dom, kringgå en suverän stats uttryckta åsikt i ett fall kan vara vanskligt.
Om den misstänkte inte har prövats i utlandet (troligtvis därför att den begågna gärningen inte anses vara något brott där), och Sverige sedan skulle straffa personen när denne kommer hem, är man ute på farlig mark; det är ungefär som om ett land där abort är olagligt, skulle straffa en kvinna för att hon gör abort i Sverige, när hon kommer tillbaka, som mikda säger.
Vi kan tycka vad vi vill om andra länders lagstiftning och deras effektivitet i bekämpandet av prostitution, men en lagstiftning i stil med den norska anser jag inte - om den skulle införlivas aktivt - vara förenligt med en fungerande rättsstat.
-----------------
Alla citat och övriga hänvisningar har hämtats från någon av de två länkarna i början av inlägget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)