Fruktstånd & spontanfotboll

I lördags var jag och bowlade med ett par vänner; en lumparkompis och hans flickvän. De är från Täby. Jag är från Tumba, Botkyrka. Att vara från Botkyrka är alltid intressant, för folk har alltid en uppfattning om denna lilla kommun söder om Stockholm. Det spelar ingen roll vart folk kommer från: vårt rykte är rikstäckande.

Det visade sig snart att mina två vänner varit ungefär lika lite söder om huvudstaden som jag varit norr om den. Jag försökte förklara hur Botkyrka skiljer sig från Sverige i stort - utgångspunkten var en känsla som kom när jag vandrade mellan alla frukt- och grönsaksstånd i Alby förra sommaren, att just det ögonblicket var skiljt från resten av Sverige; att i resten av Sverige så levde alla sina vanliga svenssonliv, men, just där i Alby, så deltog mitt liv i något helt annat. Det var en konstig känsla, men inte negativ. Kulturell mångfald i dess allra positivaste bemärkelse. Det gick inte särskilt bra att förklara. Det lät nog som att jag trodde att fruktstånd var en väldigt exotisk företeelse, främmande för övriga svenskar.

Sedan gick vi och bowlade. När vi spelat klart och skulle ta farväl, anmärkte mina vänner på att barnen spelade fotboll på torget. Det skulle de aldrig göra i Täby, åtminstone inte på det viset. De förundrades lite av hur barnen bara spontant tagit fram en fotboll och börjat lira, trots att det var kullersten och inte gräs på marken. Det var en annorlunda attityd i Täby. Och jag känner igen den attityden; det är en äkta svensk attityd. Men förorterna söder om Stockholm är inte riktigt som resten av Sverige. Bara nästan.

Idag satte jag mig framför tre tonårstjejer på bussen hem. För en gångs skulle hade jag inte hörlurarna i öronen - min omgivning stör mig generellt sett om jag inte lyssnar på något annat. Jag vet inte om det är överdrivet cyniskt. Men det har varit min erfarenhet.

Näst längst bak i bussen nådde en insikt mig, om hur förorten verkligen är. Egentligen. Tjejerna bakom mig tog fram sina telefoner, och fyllde den bakre sektionen av bussen med hiphop. Deras samtal skiljde sig inte nämnvärt från de sorters samtal som man kan förvänta sig att fjortonåriga tjejer har. Men jag undrar, hade någon som inte varit från Botkyrka blivit mer förvånad över det som hände sedan, än jag? Jag fick mig en mindre tankeställare, men det var inget chockerande. Jag använder mig, om än i mindre grad, av samma teknik.

"Fan, jag har inget sommarjobb!"
"Jag har ett."
"Vadå? Den där kebaben, eller?"
"Ja, men det är nåt."
"Kan du inte fixa åt mig också? Jag kan tvätta toaletter, golvet. Du kan säga, 'Jag och min turk, vi kan jobba'."

Ungefär sådär. Bussen hade tagit en omväg, och tjejernas välbekanta botkyrkasvenska hade diskuterat allt ifrån fylla till förolämpningar av killar man gillar (det fanns ett tydligt samband). Exemplet ovan är kanske dåligt - det innehåller inte de ord vi är vana att inte förstå, tagga, gitta, aina, abou, shonna och resten av det alternativa svenska språk som existerar i Botkyrka, och på platser som till viss del liknar Botkyrka. Men föreställ er ändå det: ett tjejgäng, tonåringar, deras diskussioner, på en rungande "blattesvenska". Och så --

Det kommer på tal att man inte kan tala botkyrkasvenska där, på arbetet. Måste tala fint. Tjejen säger att, visst, inga problem. Växlar smidigt, talar i en perfekt sekreterarsvenska, håller en perfekt sekreterarmonolog. Växlar tillbaka, och fortsätter snacka med sina kompisar. Abou, tagga, gitta. Skulle växlingen, fram och tillbaka, ha förvånat en äkta stockholmare mer? Kanske. Men jag blev ganska förvånad själv. Visst vet jag att sättet att prata till stor del är attityd. Att det är ett val att prata botkyrkasvenska, och inte vanlig svennesvenska. Men ändå. Uttalet, och framförandet, av sekreterarsvenskan var klockren. Det var mer rikssvenskt än TV-nyheterna. Det var bara att växla, fram och tillbaka. Inga problem.

Att bo i en av de södra förorterna innebär att man klassas in. Som någonting. Kanske inte som bandit. Men som någonting. Man kan antingen leva som man uppfattas, och omfamna Botkyrka totalt. Eller försöka leva så nära ett svenssonliv man kan. Jag ska inte säga att det inte finns gråzoner, för någonstans däremellan finns jag; jag försöker att prata vanligt, agera vanligt, rikssvenskt, men är samtidigt nöjd med bagaget man bär med sig: Botkyrka i en ryggsäck. Det är inte alltför tungt, men den rymmer så väldigt mycket, den ryggsäcken.