Om självömkan

Under det senaste halvåret har jag funderat av och till på människor som hamnar i tidningen för dåliga saker som har hänt dem, eller som de har vållat på sig själva. Dessa funderingar har trängt sig på främst när jag har råkat ut eller vållat på mig själv, just sådana situationer. Jag har nämligen både krockat med en restaurang och bråkat med Kronofogden under sagda halvår.

Jag förstår inte varför man går ut i media och tycker synd om sig själv. Om man råkar ut för en olycka kan jag förstå att man kanske inte har möjligheten att påverka om det kommer ut i media; det är reportrar som söker sig till olycksplatsen, mer än det är en själv som ringer dem.

Men när det kommer till byråkratiskt trassel, såsom jag haft det (där den slutliga skulden på ett porto på 19:-, som jag glömt att betala, blev uppemot 900:-), så måste det vara personen som ringer upp Aftonbladet. Eller vilka det nu må vara. Jag skulle ha så svårt att motivera ett sådant samtal för mig själv. "Vad skulle jag få ut av att ringa Aftonbladet? Inte särskilt mycket." Liksom.
Jag tycker att mycket av det tjafs som finns i tidningarna mellan små människor och stor byråkrati i olika former är så löjligt. Det finns fall där vårt samhälle inte fungerar bra, det har funnits tillfällen då jag med egna ögon sett sådana situationer drabba folk jag känner - men det är fortfarande inte ett personligt problem. Det är ett problem som rör systemet. Om man gör ett sådant problem personligt, tar man bort den övergripande bilden, koncentrerar läsarens blickfång.

För övrigt har jag insett att ju mer man gräver i byråkrati, desto tydligare blir den. Inte alltid, jag har sett tillfällen då den havererat totalt, men i mitt fall. Och säkert i många av Aftonbladets och Expressens fall också.