Nolltolerans

Jag har väldigt svårt för människor i olika former av missbruk, och jag känner en viss känsla av att jag borde vara mer öppen för deras misär och behov av hjälp. Men jag kan inte samla tillräckligt med respekt för dem, för att orka bry mig tillräckligt mycket.

När jag var inne på Vivo häromveckan så kom ett fyllo ragglande mot mig, sluddrande, "Jag tror att jag kommer att svimma..."

Nej, du kommer att tuppa av. Skillnaden är avsevärd.

Han tuppade av, mer eller mindre. Jag ropade till mig delar ur butikspersonalen. När de kom låg mannen lite och halvsov på golvet, och verkade tycka att det var ett ganska bekvämt ställe. Personalen frågade om de skulle ringa ambulans, men mannen sade att han inte behövde någon eftersom han bara bodde en liten stund bort, kunde gå hem själv. Men han kunde inte resa sig upp. När jag och en ur butikspersonalen hjälpt honom upp, visade det sig att han förlorat lokalsinnet, och började traska in i affären, i stället för ut genom dörren åt andra hållet. När butikspersonalen sedan sade åt honom att utgången var åt andra hållet så ville han inte lyssna, och efter ett tag så segnade han ned i marken igen, med stöd av mig och en en ur butikspersonalen.

Jag har känt folk som har rökt, druckit (mycket) och knarkat (mycket). Jag är hyfsat liberal i min syn på olika preparat, och har inte några större problem med det. Så länge det inte stör mig, eller jag känner att det folk gör försätter mig eller någon annan i en onödigt utsatt situation, så brukar jag inte bry mig alltför mycket. Ett exempel på när några gick över gränsen var när jag gjorde lumpen, och ett gäng ur grannplutonen gick ut och söp sig dyngraka samma morgon som de skulle gå högvakten med skarpladdade vapen. Exemplet ovan, med den alkoholiserade mannen på Vivo, illustrerar också en situation där någons beteende stör mig; när det får negativa konsekvenser för mig som individ, eftersom jag måste barnvakta en vuxen man.

Har jag rätt att tycka så här? Det händer att jag ställer mig sådana frågor, om mina åsikter är befogade. En del av mig tycker att jag borde sänka kraven på mina medmänniskor. Det är den delen av mig som tycker att solidaritet är ett bra begrepp, och som är medveten om att den person som jag kände, som knarkade ihjäl sig själv, hade behövt betydligt bättre vård och stöd än det som samhället erbjöd honom, för att överleva. Han var inte i skick att göra det själv, det hade gått för långt.

Jag kan inte riktigt släppa den delen av mig själv. Samtidigt kan jag inte riktigt acceptera att det är någon annans fel än missbrukarens eget, när det har gått så långt. Kanske har samhället inte hjälpt tillräckligt mycket för att bryta beroendet, men långt innan det blev ett beroende så tog personen ett aktivt val att börja knarka, supa, röka eller någonting annat. I grund och botten är det, hur man än vrider och vänder på det hela, den enskilda individens ansvar. Man kan inte komma ifrån detta

Jag vet inte hur min kluvna uppfattning i frågan kommer att ta sig uttryck, för än så länge har jag inte ställts inför särskilt många situationer där någon som jag inte känner att jag kan förakta gör någonting som jag i regel föraktar. De gånger som det har hänt, har det hänt när jag varit ung och inte haft denna uppfattning. Hur reagerar jag om det skulle hända nu? Kanske blir jag pragmatiskt, om någonting sådant inträffar? Jag bryr mig om just den personen, försöker att hjälpa till? Det låter otroligt skenheligt, tycker ni inte? Att benhårda principer inte gäller när närstående är inblandade? Jag vet inte.

Kanske är det bäst att helt enkelt hoppas på att jag inte kommer att hamna i en situation där jag faktiskt måste välja sida?