Den senaste delkursen på Södertörns högskola har jag ägnat mig åt att förundras över hur dåliga saker helt kan försvinna när sämre saker händer. Jag började att fundera på detta efter att min grupp hade haft en helt genomrutten redovisning (jag hade läst fel text, till exempel), och vi ändå lämnade seminariet med känslan av att vårt betyg fortfarande skulle gå att rädda. Anledningen till detta var det kaos som utbröt efter vår redovisning, bland de övriga redovisningarna. Det blev en krigszon när det diskuterades huruvida det var ett folkmord i Turkiet i början av 1900-talet. Ricki Lake-intensitet. Vår dåliga, men inte lika intensa, redovisning försvann i det känslosvall som följde. Vi kom undan lindrigare än vad vi kanske borde ha gjort, helt enkelt för att andra betedde sig värre.
Sedan började jag tänka på det igen, nu i veckan som var. En våldsam diskussion - en sådan som sällan ses utanför gymnasiet - blossade upp i vår seminariesal efter att en grupp fick väldigt hård kritik för sitt arbete (om äktenskap inom islam). "Ert arbete kan förstärka fördomar om islam." "Det här arbetet skulle passa bättre på en koranskola." Och så vidare.
Delar av den kritiserade gruppen blev förbannade, och gick över gränsen för hur man beter sig i ett opponeringsmöte. Det svors och det smutskastades. Det intressanta är att, även om de gick över gränsen, så var lärarens kritik inte bara hård utan en sågning av ett elevarbete som jag sällan har sätt. Är det rimligt att förvänta sig att dessa elever ska fortsätta visa upp en lugn fasad, även när läraren sedan själv (exempelvis med kommentaren om att arbetet hörde bättre hemma vid en koranskolan, som kom vid ett otroligt olämpligt tillfälle) går över gränsen i sin sågning? Möjligtvis. Men det jag lärde mig, är att den som skriker mest oftast får mest uppmärksamhet, oavsett om det är rätt eller fel. Eftersom det var eleverna som blev upprörda, och gick till motattack, var det på dem som all fokus lades efteråt. Läraren roll, som agitator (om än ofrivillig), reddes aldrig ut. På samma sätt som vår fruktansvärda redovisning försvann i kaoset som var de andras redovisning, föll lärarens roll bort i åskmolnet som var den trängda gruppen.
Det känns som att det kan vara en viktig läxa inför framtiden, att tänka på att lyssna och minnas även de tysta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är svårt att lyssna till de tysta. Speciellt när de inte låter. Men de är ofta de som kommer med de bästa idéerna ^^
Jag håller med vad Eva sade att de tysta kommer ofta med de bästa idéerna.
Eftersom jag är en av dina klasskamrater, jag har hört att det var verkligen oacceptabla uttryck som användes i detta seminarietillfälle och att vara ärlig det blev väldigt svårt att opponera på något arbete eftersom några grupper tar inte emot kritik som ett sätt att lära sig nåt av denna kritik, men de tar det så personligt att man ångrar att man har opponerat på dem. Just nu ser jag att nästan alla i klassen (åtminstone i var seminariegrupp) håller sig tysta och inte säger nåt när man bör opponera på nån. Rädda eller visar respekt, det är svårt att förstå...Sedan finns problemet i hur man uttrycker sig, oftas studenter bryr sig inte och använder "street language", ingen respekt till den andra som har presenterat sitt arbete osv. Läraren bör vara nyckel till en vänlig kommunication, oftas han/hon rättar inte, ger inte något råd hur studenterna bör uttrycka sig, verkar som att det inte ingår i deras uppgift...
Skicka en kommentar