Könskvotering

Jag har alltid varit emot könskvotering. Jag visste att någon gång, någon gång i framtiden, då skulle det slå tillbaka. Slå mot fel grupp, och så skulle hela helvetet bryta ut när dessa kände sig diskriminerade.

Nu har denna dag kommit: kvällstidningarna och studenter rasar mot högskolornas könskvotering. Nu är det fel grupp som könskvoteras in, även om det för några år sedan föreslogs att vi skulle lagstifta om könskvotering i privata företag.

Jag tycker inte att det är rätt att könskvotera in män i högskoleutbildningarna, men det är inte mer fel än att kvotera in kvinnor i styrelser. Båda dessa problem - med för få män inom vissa utbildningar och för få kvinnor i bolagsstyrelser - har andra orsaker än vad de har för kön. Män är inte dummare än kvinnor; vissa män är bara inte lika studievilliga. Men det är ett attitydsproblem, inte ett könsproblem.

Det samma gäller för kvinnors situation bland bolagsstyrelser; ett attitydsproblem (förvisso bland de i huvudsak manliga cheferna), och inte ett könsproblem. Om kvinnor inte var tillräckligt väl representerade i styrelser på grund av att de var kvinnor - och inte på grund av mäns inställning till dem för att de är kvinnor - så skulle vi ha ett betydligt värre samhällsproblem att ta tag i. Det skulle betyda att kvinnor, som grupp, inte är tillräckligt kompetenta för arbetet, och inte ha någonting att göra med en medveten diskrimination gentemot dem.

Jag är ett exempel på att det finns män som kan komma in på högskolan; och det finns åtminstone 17% kvinnliga styrelseledamöter som bevisar att det är möjligt (men väldigt svårt) att komma in i bolagsstyrelser.

Så vad gör vi om inget av problemen är rena könsfrågor? Vi förändrar attityderna till de två frågorna i samhället.