Skyltfeminism

Det finns många områden där det råder ojämställda förhållanden i samhället. Lika löner för lika jobb är ett exempel. Men gatuskyltar? Någonstans måste man väl ta ett djupt andetag och bestämma sig för vad det är man ville bränna sitt krut på för samhällsproblem?

Jag har blivit lite irriterad på hur jämställdhetsdebatten förts på sistone. Först var det indignationen över manlig könskvotering på svenska högskolor, trots att den förra regeringen diskuterade lagstiftad kvinnlig könskvotering; och nu med "segern" bland vägskyltarna.

Nu när jag har haft lite tid att fundera på hysterin kring manlig könskvotering, har jag kommit fram till att kvinnor har all rätt i världen att vara arga på det systemet. Jag gillar det inte heller - har varit emot det enda sedan det först började diskuteras för några år sedan som en lösning på bristen på kvinnor i svenska bolagsstyrelser. Det jag däremot inte gillar är den något tvetydiga syn som finns på ett i grunden diskriminerande system; så länge det inte diskriminerar "fel" grupp, så är det okej att använda. Detta, i stället för att göra några ansträngningar för att lösa de bakomliggande problemen i stället.

Gällande Fru Gårman kan jag däremot inte se hur jag skulle kunna tycka att det är relevant på något sätt för kvinnors situation i samhället, att personen på vägskylten har klänning.

--------

Några intressanta länkar gällande könskvotering:

Anna Larsson, SvD, skriver positivt om kvotering.

Marcela Valente, Dagen, skriver om kvotering i ett internationellt perspektiv.

Nerikes Allehanda skriver om att könskvotering kan vara emot både svensk och internationell lagstiftning.

Könskvotering

Jag har alltid varit emot könskvotering. Jag visste att någon gång, någon gång i framtiden, då skulle det slå tillbaka. Slå mot fel grupp, och så skulle hela helvetet bryta ut när dessa kände sig diskriminerade.

Nu har denna dag kommit: kvällstidningarna och studenter rasar mot högskolornas könskvotering. Nu är det fel grupp som könskvoteras in, även om det för några år sedan föreslogs att vi skulle lagstifta om könskvotering i privata företag.

Jag tycker inte att det är rätt att könskvotera in män i högskoleutbildningarna, men det är inte mer fel än att kvotera in kvinnor i styrelser. Båda dessa problem - med för få män inom vissa utbildningar och för få kvinnor i bolagsstyrelser - har andra orsaker än vad de har för kön. Män är inte dummare än kvinnor; vissa män är bara inte lika studievilliga. Men det är ett attitydsproblem, inte ett könsproblem.

Det samma gäller för kvinnors situation bland bolagsstyrelser; ett attitydsproblem (förvisso bland de i huvudsak manliga cheferna), och inte ett könsproblem. Om kvinnor inte var tillräckligt väl representerade i styrelser på grund av att de var kvinnor - och inte på grund av mäns inställning till dem för att de är kvinnor - så skulle vi ha ett betydligt värre samhällsproblem att ta tag i. Det skulle betyda att kvinnor, som grupp, inte är tillräckligt kompetenta för arbetet, och inte ha någonting att göra med en medveten diskrimination gentemot dem.

Jag är ett exempel på att det finns män som kan komma in på högskolan; och det finns åtminstone 17% kvinnliga styrelseledamöter som bevisar att det är möjligt (men väldigt svårt) att komma in i bolagsstyrelser.

Så vad gör vi om inget av problemen är rena könsfrågor? Vi förändrar attityderna till de två frågorna i samhället.

Om jämställdhet

Jag var på ett slott förra veckan, under min sommarledighet. Vi fick en guidat tur, jag och min familj. Det var 1700-talsdekoration, många skratt åt den 1800-talsdekoration som hade tagits bort eftersom den var så smaklös, och ännu flera skratt åt den kungliga familjens underliga vidskepelser genom historien.

Sedan kom vi till två rum: det manliga rummet, och det kvinnliga rummet. Det var 1700-talets nidbilder av vad som var manligt och kvinnligt. Det manliga rummet var mörkt, hade ett stort biljardbord i mitten, och flexade fler muskler än Hulken. Det kvinnliga rummet var ljust, blomsterprytt och så sötsliskigt att det var nästan obehagligt att vara där inne. Men inte mer obehagligt än att vara i männens rum, mind you.

Sedan åkte vi hem; och sedan såg jag på TV, en tävling där man kunde vinna ett kit med nya iPhone och en väska med lite tillbehör. Detta kit var uppdelat i två upplagor: den kvinnliga väskan var chockrosa, medan den manliga var mörk och såg ut att vara tillverkad av destillerat testosteron.

Det slog mig: skillnaden i hur vi uppfattar män och kvinnor, nu och på 1700-talet, är förfärande liten. För allt bra som har hänt sedan dess, så finns det fortfarande de som aldrig riktigt tagit steget framåt, in i den moderna tiden.