Skyltfeminism

Det finns många områden där det råder ojämställda förhållanden i samhället. Lika löner för lika jobb är ett exempel. Men gatuskyltar? Någonstans måste man väl ta ett djupt andetag och bestämma sig för vad det är man ville bränna sitt krut på för samhällsproblem?

Jag har blivit lite irriterad på hur jämställdhetsdebatten förts på sistone. Först var det indignationen över manlig könskvotering på svenska högskolor, trots att den förra regeringen diskuterade lagstiftad kvinnlig könskvotering; och nu med "segern" bland vägskyltarna.

Nu när jag har haft lite tid att fundera på hysterin kring manlig könskvotering, har jag kommit fram till att kvinnor har all rätt i världen att vara arga på det systemet. Jag gillar det inte heller - har varit emot det enda sedan det först började diskuteras för några år sedan som en lösning på bristen på kvinnor i svenska bolagsstyrelser. Det jag däremot inte gillar är den något tvetydiga syn som finns på ett i grunden diskriminerande system; så länge det inte diskriminerar "fel" grupp, så är det okej att använda. Detta, i stället för att göra några ansträngningar för att lösa de bakomliggande problemen i stället.

Gällande Fru Gårman kan jag däremot inte se hur jag skulle kunna tycka att det är relevant på något sätt för kvinnors situation i samhället, att personen på vägskylten har klänning.

--------

Några intressanta länkar gällande könskvotering:

Anna Larsson, SvD, skriver positivt om kvotering.

Marcela Valente, Dagen, skriver om kvotering i ett internationellt perspektiv.

Nerikes Allehanda skriver om att könskvotering kan vara emot både svensk och internationell lagstiftning.

Könskvotering

Jag har alltid varit emot könskvotering. Jag visste att någon gång, någon gång i framtiden, då skulle det slå tillbaka. Slå mot fel grupp, och så skulle hela helvetet bryta ut när dessa kände sig diskriminerade.

Nu har denna dag kommit: kvällstidningarna och studenter rasar mot högskolornas könskvotering. Nu är det fel grupp som könskvoteras in, även om det för några år sedan föreslogs att vi skulle lagstifta om könskvotering i privata företag.

Jag tycker inte att det är rätt att könskvotera in män i högskoleutbildningarna, men det är inte mer fel än att kvotera in kvinnor i styrelser. Båda dessa problem - med för få män inom vissa utbildningar och för få kvinnor i bolagsstyrelser - har andra orsaker än vad de har för kön. Män är inte dummare än kvinnor; vissa män är bara inte lika studievilliga. Men det är ett attitydsproblem, inte ett könsproblem.

Det samma gäller för kvinnors situation bland bolagsstyrelser; ett attitydsproblem (förvisso bland de i huvudsak manliga cheferna), och inte ett könsproblem. Om kvinnor inte var tillräckligt väl representerade i styrelser på grund av att de var kvinnor - och inte på grund av mäns inställning till dem för att de är kvinnor - så skulle vi ha ett betydligt värre samhällsproblem att ta tag i. Det skulle betyda att kvinnor, som grupp, inte är tillräckligt kompetenta för arbetet, och inte ha någonting att göra med en medveten diskrimination gentemot dem.

Jag är ett exempel på att det finns män som kan komma in på högskolan; och det finns åtminstone 17% kvinnliga styrelseledamöter som bevisar att det är möjligt (men väldigt svårt) att komma in i bolagsstyrelser.

Så vad gör vi om inget av problemen är rena könsfrågor? Vi förändrar attityderna till de två frågorna i samhället.

Om jämställdhet

Jag var på ett slott förra veckan, under min sommarledighet. Vi fick en guidat tur, jag och min familj. Det var 1700-talsdekoration, många skratt åt den 1800-talsdekoration som hade tagits bort eftersom den var så smaklös, och ännu flera skratt åt den kungliga familjens underliga vidskepelser genom historien.

Sedan kom vi till två rum: det manliga rummet, och det kvinnliga rummet. Det var 1700-talets nidbilder av vad som var manligt och kvinnligt. Det manliga rummet var mörkt, hade ett stort biljardbord i mitten, och flexade fler muskler än Hulken. Det kvinnliga rummet var ljust, blomsterprytt och så sötsliskigt att det var nästan obehagligt att vara där inne. Men inte mer obehagligt än att vara i männens rum, mind you.

Sedan åkte vi hem; och sedan såg jag på TV, en tävling där man kunde vinna ett kit med nya iPhone och en väska med lite tillbehör. Detta kit var uppdelat i två upplagor: den kvinnliga väskan var chockrosa, medan den manliga var mörk och såg ut att vara tillverkad av destillerat testosteron.

Det slog mig: skillnaden i hur vi uppfattar män och kvinnor, nu och på 1700-talet, är förfärande liten. För allt bra som har hänt sedan dess, så finns det fortfarande de som aldrig riktigt tagit steget framåt, in i den moderna tiden.

Kollektiv skuld?

Jag har hört vissa kvinnor säga att en man aldrig kan förstå hur det känns att bli våldtagen. Fair enough. Det finns undantag, med underliga skolfröknar och homosexuella våldtäktsmän, men generellt sett är det kvinnor som blir våldtagna av män. Men då säger jag: en kvinna kan aldrig förstå den kollektiva skulden som läggs på männen.

Är detta rätt? Bör alla män bära den tunga bördan som en minoritet av oss lägger på våra axlar? För saken är att - hur mycket man än vill klandra radikalfeminister som mer än gärna vill att denna börda för alltid ska ligga på männens axlar, och om möjligt krossa dem därunder - så har det aldrig funnits några kvinnliga initiativtagare i det ämnet. Skapandet av en kollektiv skuld har varit en helt igenom manligt bedrift.

Vad är en kollektiv skuld? Betyder det att alla män har ett ansvar? Betyder det att alla män måste kämpa för att motverka våldtäkter?

Jag tenderar att känna: jag har inget ansvar alls. Jag ska kunna sätta mig ned och vägra göra någonting. Att stoppa vad elaka män gör mot kvinnor är inte automatiskt mitt ansvar bara för att jag är man. Jag vänder mig emot detta.

Detta betyder inte att jag är för att män ska kunna våldta kvinnor. Det betyder bara att jag inte har någon skuld i vad andra män gör, och att jag (eller någon annan man) inte på något sätt kan hållas ansvarig om jag lever som ett exempel på någon som inte lurar på småflickor bland mörka gränder.

Har jag rätt att tycka så här? På ett logiskt plan, ja. Jag har, tekniskt sett, ingen skuld i det som händer. På ett mer känslomässigt plan kan det vara lite svårare att försvara. Det kan tyckas som att jag ger blanka fan i vad som händer kvinnor. Det stämmer inte.

Den kollektiva skulden ligger över alla män med ett samvete. Den har ingen argumentativ tyngd: den kan inte åberopas för att mana män att agera; den har inte heller någon rättslig vikt, så ingen man kan ställas till svars för en annans gärningar. Men ändå - ändå ligger den som en börda över varje mans axlar, och bör göra så; och den växer sig allt tyngre för varje gång vi hör talas om en ny våldtäkt.

Och den känslan, den vanmakten att någon begår sådana brott i "vårt" namn, kan ingen kvinna någonsin förstå.

Män och svin

Jag har äntligen insett vad det är som har stört mig med hela den här debatten om vad som är manligt och kvinnligt. Jag hade en kurskamrat på Engelska A som uttryckte det väldigt bra; enligt honom var engelskan den tredje kursen på högskolan som förklarat att han var mer kvinnlig än manlig. Jag känner igen mig i den situationen. Män förväntas vara på ett sätt, och kvinnor på ett annat. Feminister påpekar ofta detta, och säger att det är en felaktig klassificering av oss. Kudos till det.

Tyvärr så har debatten ändå lyckats gå in i någon slags återvändsgränd, där den manliga normen i sig är felaktig. För mig, som man, innebär det att om jag inte ringaktar kvinnor, utan respekterar dem som individer, så ingår jag därför inte i denna manliga norm. Jag blir "ett undantag" från den. Kul för mig, då.

Problemet är att det är ganska tröttsamt att höra att man är ett undantag bland alla män, även om kommentarerna är välmenande. På samma sätt som mitt förra inlägg handlade om att man inte ska låsa fast kvinnors språkbruk som kraftlöst, så är det inte särskilt progressivt att säga att det är manligt att bete sig svinigt. Det sätter de män som är intresserad av jämställdhet i en irriterande sits, eftersom de därigenom förlorar sin manlighet.

Själv har jag under en längre tid haft blandade känslor för könsdebatten som pågått i vårt samhälle. Dels så har jag stått bland dem som givetvis vill ha lika vilkor för alla, oavsett vilka förutsättningar de har. Å andra sidan har jag varit emot många av de feministiska strömningar som funnits i debatten. Först trodde jag att det berodde på att feminismen alltid koncentrerade sig på att rota ut skillnaderna mellan män och kvinnor inom olika områden, i stället för att rota ut problemet med skiljd behandling helt och hållet. Sedan insåg jag att jag själv fokuserade mig betydligt mer på islamofobi och invandrarfientlighet än andra sociala problem, och då kändes det inte som att jag kunde kritisera feminismen för att vara enkelspårig. Det är naturligt att man blir jävig av det område man arbetar inom.

Jag tror att jag har hittat anledningen till varför jag irriterar mig på vissa delar av jämställdhetsdebatten som pågår. Det känns som att det kan vara viktigt att veta inför framtiden.

Kvinnor och kraft

Jag läser Retorik A på Södertörns högskola, och vi hade i uppgift att hålla ett argumenterande tal, tre minuter långt. Denna tidsgräns har gjort att jag fått skära ganska väsentligt inom vissa sektioner. I vanliga fall skulle jag troligtvis redigera texten så att den omfattar allt som den borde omfatta, när jag nu lägger upp den här. Men det är sent nu och jag måste upp tidigt i morgon så jag har inte den lyxen. Jag kommer nog att återkomma till ämnet vid senare tillfällen.

-------

"Vid en genusföreläsning här på skolan talades det om två kategorier av språk, manligt och kvinnligt. Jag tycker att detta är en felaktig indelning av språket. Vi bör i stället införa den terminologi som används inom vissa lingvistiska studier, där man talar om kraftfulla och kraftlösa språk.

Det finns två huvudsakliga argument till varför denna terminologi är bättre.

Det första är att vi inte har statiska könsroller. Tyvärr så har män ofta en dominant ställning i samhället, men det är inte ett naturligt tillstånd. Vi kommer att komma till dit då vi har fördelat maktbalansen jämnare mellan könen. Men den nuvarande terminologin kommer att invagga oss i en falsk säkerhet om att problemet med språklig orättvisa är löst.

Men som det ser ut nu, när faktorer såsom social status, religion eller etniskt ursprung spelar in i hur kraftfullt vi kan uttrycka oss - så kommer detta inte att vara fallet. Vi måste rensa ut problemet i sin helhet, och göra vår lösning relevant för alla, oavsett vilka hinder man har mött när man velat göra sin röst hörd.

Det andra argumentet är att termerna manliga och kvinnliga språk leder till att kraftfulla kvinnor uppfattas som manliga. Detta är en underlig konsekvens. Själv har jag många gånger hamnat i diskussioner där kvinnor fått övertaget. Detta får inte mig att känna mig kvinnlig. Jag uppfattar inte heller kvinnorna som manliga. Jag uppfattar dem som kraftfulla.

Om vi binder upp oss vid termerna manligt och kvinnligt så kommer vi inte bara att utesluta alla de som kämpar för att bli hörda av andra anledningar, utan vi kommer också låsa fast oss vid uppfattningen att det kraftfulla språket i grunden är en manlig egenskap. Det leder till att kvinnor - för att kunna uppfattas som kraftfulla - måste sträva efter manlighet i stället för att kunna bygga någonting från sin egen kvinnlighet. Den yttersta konsekvensen blir att vi cementerar fast uppfattningen att det inte finns något sådant som en kraftfull kvinnlighet. Om vi låter det ske - då kommer maktbalansen aldrig att jämnas ut.

Och det är därför som vi måste tänka även på de små detaljerna. Det är därför som vi måste ändra vilka termer vi använder i språkdebatten."