Mitt inlägg kommer att utgå från kommentarerna till den här artikeln, och inte artikeln som sådan. Det är dessa jag tycker är "intressanta" eller "fascinerande", och inte händelsen som sådan.
Artikeln, som kommer från Huffington Post, handlar om hur en tonårsflicka blev gruppvåldtagen av ett flertal killar när hon var berusad, samtidigt som ingen förbipasserande ingrep eller larmade polis. Reaktionerna bland kommentarerna var måhända inte blandade - de allra flesta fördömde det hela - men de olika infallsvinklar som kommentatorerna hade intresserade mig något.
Ett antal kommentatorer beskriver hur de själva har tacklat situationer där de sett någon hamna i en allvarligt underläge: phrancine berättar om hur hon såg en pågående misshandel och gav förövaren ett knä "in a VERY vunerable area "; maigoro berättade om hur han misshandlade en kille som sextrakasserat en tjej han hade i sitt beskydd, för att få honom att sluta.
conlawprize blir upprörd när en kommentar tycker att det är mäns (fäders) ansvar att lära sina söner medkänsla, och menar i stället att det ansvaret ligger på mer än bara fäderna; att det är en generell brist på bra föräldrarskap som är orsaken till brottet. Kommentatorn går sedan vidare till att anta att gärningsmännen är invandrare, eftersom "det inte skulle överraska någon att andra länder inte har samma upplysta syn på hur kvinnor ska behandlas som vårt". Invandrare från Mexiko, som ju "drivs av drogkarteller och är dränkt i våld", tas upp som ett exempel på immigranter som skulle vara mer benägna att begå horribla gärningar som ett resultat av deras härkomst.
Därefter kommer indiematrix, som blir upprörd över conlawprizes inlägg och säger att det saknar belägg: "You don't know where these kids are from or if it wasn't daughter making up a story because of daddy. And before flaming wars begin over that comment I only say it because false accusations have happened before. GBs aren't something society smiles upon so if it was consensual folks can always lie."
DesertShores tog upp våld och sex på TV och i datorspel som en bidragande faktor till samhällets förfall, och menade att det påverkar människor på samma sätt som reklam i dessa medier gör det.
Det finns många flera kommentarer; 16 sidor, i nuläget. Det som intresserar mig är den inblick man får bland de spänningar och diskussioner som förs i det amerikanska samhället; vilka olika förklaringsmetoder som finns där, för händelser som den som beskrevs i artikeln. Det är på många vis samma som finns i Sverige: påverkan från medias våldsvisning, främlingsfientlighet, ett misstänkliggörande av offrets roll. Det finns likaså en liknande misstro gentemot rättssystemet som i Sverige, och en diskussion gällande huruvida oönskat beteende borde stävjas med ökade straff eller genom andra metoder.
Samtidigt finns det vissa saker som skiljer oss åt. Diskussionen om hur våld på TV och i dataspel påverkar ungdomar verkar vara större i USA än i Sverige. "Hotet" från invandrare verkar också, åtminstone för conlawpriz, komma lika mycket söderifrån som österifrån, medan det väl är den senare kategorin utlänningar som det främst talas om i Sverige.
I grund och botten är jag dock mest intresserad av att se hur amerikaner faktiskt tickar, så att säga. Det är lätt att, eftersom vi får så mycket nyheter och andra sorters media från dem, få en känsla av att man vet hur de fungerar, vad de tycker, tänker och känner. Det är inte alltid sant. Efter att ha läst kommentarerna till det här Youtube-klippet - en sorts tribut till offren för terroristattackerna mot World Trade Center 2001, och till soldaterna i Irak och Afghanistan - så blev det väldigt tydligt att en strikt intellektuell förståelse för amerikaner inte kan jämställas med en fullkomligt emotionell förståelse.
fredag 30 oktober 2009
lördag 10 oktober 2009
Obama och fredspriset
Barack Obama får mottaga 2009 års fredspris.
Jag är lite kluven till det. Jag kan se hur Nobel-kommittén resonerar; Obama har under de senaste två åren varit en inspirationskälla som världen inte sett på länge. Han tycks även ha de värderingar som en mottagare av Nobels fredspris bör ha. Han har ändrat USA:s tonläge när det kommer till många viktiga frågor, såsom i relationer med länder i Mellanöstern, gällande klimatfrågor, och kärnvapenspridning.
Däremot så har han inte åstadkommit någonting konkret ännu.
Jag får känslan av att Nobel-kommittén försöker ge Obama en utökad möjlighet att driva igenom sina visioner, genom att dem den massa som bara kan erhållas om de erkänns som värdiga Nobels fredspris. Genom att ge honom fredspriset, givetvis världens mest prestigefulla pris i den kategorin, så sänder man ut ett otvetydigt budskap till världen att hans åsikter i dessa frågor väger tungt; och mycket tyngre idag än igår.
Om det är så här Nobel-kommittén resonerat, och jag kan överhuvudtaget inte se hur de skulle ha kunnat ge honom priset enbart på grund av hans konkreta bedrifter, så är det ett intressant men vanskligt resonemang. Det skulle betyda att kommittén inte belönar de som gjort någonting för fred, utan ger lovande individer utökade möjligheter att åstadkomma någonting för fred.
Även om ett sådant beslut är lovvärt på sitt sätt, så är det enormt riskabelt. Fredsprocesser är oerhört komplicerade, och en man har endast ett begränsat inflytande - med eller utan ett fredspris i ryggen. De mål som Obama har satt upp, är knappast realiserbara under hans mandatperiod. Fred i Mellanöstern, en hållbar klimatpolitik och en global kärnvapennedrustning - inget av detta kommer att ske inom en enskild mandatperiod, och det kommer aldrig att ske på grund av en enskild mans ansträngningar. Risken är därför stor att Obama inte lyckas åstadkomma någonting konkret, även om han mycket väl kan lägga grunden för kommande förbättringar inom dessa områden.
Men om han inte gör någonting konkret för världens välmående, gör han inte heller någonting som rättfärdigar hans mottagande av fredspriset. Det i sin tur riskerar att fläcka det förtroende som finns för priset. Om alla som får priset inte har gjort någonting väsentligt för freden i världen, försvinner lite av den tyngd som kommittén nu försöker ge Obama.
Själva faktumet att de tycks ge priset i förhand kan få negativa konsekvenser i framtiden. Om priset inte definitivt delas ut för vad mottagaren redan gjort för världen, kan det uppstå viss tveksamhet gällande om det är just mottagarens åstadkomna prestationer som prisas, eller dennes möjligheter att åstadkomma framtida prestationer som kommittén erkänner. Det kan holka ur värdet i det som mottagaren redan har åstadkommit, eftersom dessa gärningar inte otvetydigt erkänns som förtjänta av fredspriset. Det kommer alltid finnas en osäkerhet kring vilken av dessa två kategorier mottagaren delgetts priset utifrån. Kanske inte i motiveringen som sådan, men som ett verktyg för de regimer eller andra opponenter i frågan, att använda som försvar när de ombedes bättra sig.
Jag tror att det är viktigt att Nobel-kommittén fokuserar sin bedömning, så att det inte går att finna kryphål kring den. Jag har vissa förhoppningar på Obama, och jag tror att han - åtminstone - kommer att lägga en utrikespolitisk grund från vilken USA kan göra mycket nytta under kommande mandatperioder. Men det är omänskligt att förvänta sig att han själv ska förändra världen, och en sådan börda bör Nobel-kommittén inte lägga på en mans axlar.
Jag är lite kluven till det. Jag kan se hur Nobel-kommittén resonerar; Obama har under de senaste två åren varit en inspirationskälla som världen inte sett på länge. Han tycks även ha de värderingar som en mottagare av Nobels fredspris bör ha. Han har ändrat USA:s tonläge när det kommer till många viktiga frågor, såsom i relationer med länder i Mellanöstern, gällande klimatfrågor, och kärnvapenspridning.
Däremot så har han inte åstadkommit någonting konkret ännu.
Jag får känslan av att Nobel-kommittén försöker ge Obama en utökad möjlighet att driva igenom sina visioner, genom att dem den massa som bara kan erhållas om de erkänns som värdiga Nobels fredspris. Genom att ge honom fredspriset, givetvis världens mest prestigefulla pris i den kategorin, så sänder man ut ett otvetydigt budskap till världen att hans åsikter i dessa frågor väger tungt; och mycket tyngre idag än igår.
Om det är så här Nobel-kommittén resonerat, och jag kan överhuvudtaget inte se hur de skulle ha kunnat ge honom priset enbart på grund av hans konkreta bedrifter, så är det ett intressant men vanskligt resonemang. Det skulle betyda att kommittén inte belönar de som gjort någonting för fred, utan ger lovande individer utökade möjligheter att åstadkomma någonting för fred.
Även om ett sådant beslut är lovvärt på sitt sätt, så är det enormt riskabelt. Fredsprocesser är oerhört komplicerade, och en man har endast ett begränsat inflytande - med eller utan ett fredspris i ryggen. De mål som Obama har satt upp, är knappast realiserbara under hans mandatperiod. Fred i Mellanöstern, en hållbar klimatpolitik och en global kärnvapennedrustning - inget av detta kommer att ske inom en enskild mandatperiod, och det kommer aldrig att ske på grund av en enskild mans ansträngningar. Risken är därför stor att Obama inte lyckas åstadkomma någonting konkret, även om han mycket väl kan lägga grunden för kommande förbättringar inom dessa områden.
Men om han inte gör någonting konkret för världens välmående, gör han inte heller någonting som rättfärdigar hans mottagande av fredspriset. Det i sin tur riskerar att fläcka det förtroende som finns för priset. Om alla som får priset inte har gjort någonting väsentligt för freden i världen, försvinner lite av den tyngd som kommittén nu försöker ge Obama.
Själva faktumet att de tycks ge priset i förhand kan få negativa konsekvenser i framtiden. Om priset inte definitivt delas ut för vad mottagaren redan gjort för världen, kan det uppstå viss tveksamhet gällande om det är just mottagarens åstadkomna prestationer som prisas, eller dennes möjligheter att åstadkomma framtida prestationer som kommittén erkänner. Det kan holka ur värdet i det som mottagaren redan har åstadkommit, eftersom dessa gärningar inte otvetydigt erkänns som förtjänta av fredspriset. Det kommer alltid finnas en osäkerhet kring vilken av dessa två kategorier mottagaren delgetts priset utifrån. Kanske inte i motiveringen som sådan, men som ett verktyg för de regimer eller andra opponenter i frågan, att använda som försvar när de ombedes bättra sig.
Jag tror att det är viktigt att Nobel-kommittén fokuserar sin bedömning, så att det inte går att finna kryphål kring den. Jag har vissa förhoppningar på Obama, och jag tror att han - åtminstone - kommer att lägga en utrikespolitisk grund från vilken USA kan göra mycket nytta under kommande mandatperioder. Men det är omänskligt att förvänta sig att han själv ska förändra världen, och en sådan börda bör Nobel-kommittén inte lägga på en mans axlar.
lördag 5 september 2009
Utbildningens funktioner
Sommaruppehållet är slut, och jag kan återgå till ett normalt liv. Det betyder att skolan har börjat, och att bloggen ska aktiveras igen.
Jag stötte på en gammal klasskamrat idag, som har gått vidare att läsa juridik. Det vi kom att prata om var, intressant nog, våra utbildningar. Det visade sig att det finns stora likheter mellan juridik och det jag läser (tänk: integrationsfrågor med sociologisk inriktning). Delvis för att jag också har läst juridik, som en del av min grundutbildning. Men det huvudsakliga syftet med, eller kanske konsekvensen av, de två utbildningarna är också desamma: de ger ett juridiskt respektive sociologiskt tänkande, som studenten därefter kan applicera på situationer som han eller hon ställs inför.
Min kamrat förklarade hur hon ofta läste artiklar, som handlade om det som hon studerade, och hur hon då läste dessa artiklar med juridiska glasögon. Detta är någonting som jag har märkt att jag själv gör, fast med sociologiska glasögon. Det som man tar med sig från utbildningen är inte specifika fakta eller teorier, utan mer ett sätt att se på världen. Ett sätt att analysera de situationer som vi ställs inför.
Det är intressant hur detta stämmer för både samhällsvetenskap och juridik, och säkert många flera utbildningar.
Jag stötte på en gammal klasskamrat idag, som har gått vidare att läsa juridik. Det vi kom att prata om var, intressant nog, våra utbildningar. Det visade sig att det finns stora likheter mellan juridik och det jag läser (tänk: integrationsfrågor med sociologisk inriktning). Delvis för att jag också har läst juridik, som en del av min grundutbildning. Men det huvudsakliga syftet med, eller kanske konsekvensen av, de två utbildningarna är också desamma: de ger ett juridiskt respektive sociologiskt tänkande, som studenten därefter kan applicera på situationer som han eller hon ställs inför.
Min kamrat förklarade hur hon ofta läste artiklar, som handlade om det som hon studerade, och hur hon då läste dessa artiklar med juridiska glasögon. Detta är någonting som jag har märkt att jag själv gör, fast med sociologiska glasögon. Det som man tar med sig från utbildningen är inte specifika fakta eller teorier, utan mer ett sätt att se på världen. Ett sätt att analysera de situationer som vi ställs inför.
Det är intressant hur detta stämmer för både samhällsvetenskap och juridik, och säkert många flera utbildningar.
onsdag 10 juni 2009
Om EU-valet
Så var EU-valet avklarat. Sverigedemokraterna kom inte dit, men Piratpartiet fick mer röster än Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Intressant. De kanske kan röra om lite i Europa. För övrigt är jag glad att en fransk lag som gick ut på att internetanvändare kunde stängas av från internet i uppemot ett år utan domstolsbeslut, körde in i veckan sedan det franska författningsrådet ansett att den stred mot den franska grundlagen. Det intressanta är att både den franska senaten och nationalförsamlingen redan antagit lagen. Men jag antar att författningsrådet är som en slags nödbroms i samhället, när folkvalda är påväg utför.
För goda reflektioner kring Piratpartiets framgångar, se denna blogg.
Sverigedemokraterna kom inte in i EU-parlamentet. Jag vet inte om jag är förvånad eller ej. Jag har fått mer reklam från SD än från något annat parti, vilket gör att jag vet vart de står bättre än något annat parti. Å andra sidan har jag nog inte trott att de skulle komma dit, med den livliga debatt som förts den senare tiden gällande IT och integritet. Om debatten hade gällt invandring, hade vi nog dock sett SD framför PP.
Det intressanta är hur tidningarna behandlar dem. Även om jag inte håller med dem i deras politik, anser jag inte att deras närvaro skulle vara en "mardröm", som Aftonbladet så fint uttryckte sig inför valet. Det är ändå svenska medborgare som röstar fram dem. Det intressanta är också hur de ständigt antas få en vågmästarroll. Om inge parti vill arbeta med dem, kommer de att arbeta med andra. Eller har vi nåt en så polariserad politisk situation, där de olika sidorna ser SD som "the lesser of two evils"? Jag tror inte det.
Tillbaka till Aftonbladets uttalande om att "mardrömen kan bli verklighet". I en annan artikel, två veckor senare, vill man inte "vill inte bidra till att förstärka Sverigedemokraternas bild av sig själva som martyrer" och tillåter dem således att annonsera i tidningen, precis som vilket annat parti som helst.
Men, är inte det inte att förstärka bilden av SD vs etablissemanget, när man utmålar dem som den europeiska mardrömen? Skriv om deras politik, och lämna skapandet av våra åsikter till oss läsare. Det är troligtvis det bästa sättet att bevisa vad de verkligen står för.
För goda reflektioner kring Piratpartiets framgångar, se denna blogg.
Sverigedemokraterna kom inte in i EU-parlamentet. Jag vet inte om jag är förvånad eller ej. Jag har fått mer reklam från SD än från något annat parti, vilket gör att jag vet vart de står bättre än något annat parti. Å andra sidan har jag nog inte trott att de skulle komma dit, med den livliga debatt som förts den senare tiden gällande IT och integritet. Om debatten hade gällt invandring, hade vi nog dock sett SD framför PP.
Det intressanta är hur tidningarna behandlar dem. Även om jag inte håller med dem i deras politik, anser jag inte att deras närvaro skulle vara en "mardröm", som Aftonbladet så fint uttryckte sig inför valet. Det är ändå svenska medborgare som röstar fram dem. Det intressanta är också hur de ständigt antas få en vågmästarroll. Om inge parti vill arbeta med dem, kommer de att arbeta med andra. Eller har vi nåt en så polariserad politisk situation, där de olika sidorna ser SD som "the lesser of two evils"? Jag tror inte det.
Tillbaka till Aftonbladets uttalande om att "mardrömen kan bli verklighet". I en annan artikel, två veckor senare, vill man inte "vill inte bidra till att förstärka Sverigedemokraternas bild av sig själva som martyrer" och tillåter dem således att annonsera i tidningen, precis som vilket annat parti som helst.
Men, är inte det inte att förstärka bilden av SD vs etablissemanget, när man utmålar dem som den europeiska mardrömen? Skriv om deras politik, och lämna skapandet av våra åsikter till oss läsare. Det är troligtvis det bästa sättet att bevisa vad de verkligen står för.
torsdag 7 maj 2009
En ny sexbrottslagstiftning
Forskare har föreslagit en ny sexbrottslagstiftning. Det är ett ganska intressant förslag, även om det inte är helt nytt. De anser att ett samtyckesrekvisit borde införas, så att rätten ska ta ställning till huruvida samlaget över huvud taget var frivilligt och inte bara om det var tilltvingat genom våld eller hot.
Tanken på samtycke har funnits tidigare, och är en del av några andra länders lagstiftning. Jag kan tycka att detta tidigare förslag är bättre än det nya, eftersom det skulle skapa en sexbrottslagstiftning som till viss del ser ut som annan brottslagstiftning: att det är brottsligt att begå vissa handlingar, även utan bevisat uppsåt.
Problemet med den nu föreslagna lagstiftningen är att den, för att citera forskarna, "... flyttar över fokus till killen så att han visar att han har gjort något för att vara säker på att hon ville [ha sex]." Det här går emot en av de fundamentala principerna i svensk rättssäkerhet: att det är åklagaren som ska ha bevisbördan; att man inte som åtalad ska behöva bevisa sin oskuld för att frikännas.
Trots detta så kan det bli intressant om det blir någon ändring av lagstiftningen - det pågår visst en översyn av den, enligt Beatrice Ask. Samtycke är ett intressant begrepp, som troligtvis skulle kunna implementeras på ett bra sätt.
Tanken på samtycke har funnits tidigare, och är en del av några andra länders lagstiftning. Jag kan tycka att detta tidigare förslag är bättre än det nya, eftersom det skulle skapa en sexbrottslagstiftning som till viss del ser ut som annan brottslagstiftning: att det är brottsligt att begå vissa handlingar, även utan bevisat uppsåt.
Problemet med den nu föreslagna lagstiftningen är att den, för att citera forskarna, "... flyttar över fokus till killen så att han visar att han har gjort något för att vara säker på att hon ville [ha sex]." Det här går emot en av de fundamentala principerna i svensk rättssäkerhet: att det är åklagaren som ska ha bevisbördan; att man inte som åtalad ska behöva bevisa sin oskuld för att frikännas.
Trots detta så kan det bli intressant om det blir någon ändring av lagstiftningen - det pågår visst en översyn av den, enligt Beatrice Ask. Samtycke är ett intressant begrepp, som troligtvis skulle kunna implementeras på ett bra sätt.
torsdag 15 januari 2009
Att falla bort i mängden
Den senaste delkursen på Södertörns högskola har jag ägnat mig åt att förundras över hur dåliga saker helt kan försvinna när sämre saker händer. Jag började att fundera på detta efter att min grupp hade haft en helt genomrutten redovisning (jag hade läst fel text, till exempel), och vi ändå lämnade seminariet med känslan av att vårt betyg fortfarande skulle gå att rädda. Anledningen till detta var det kaos som utbröt efter vår redovisning, bland de övriga redovisningarna. Det blev en krigszon när det diskuterades huruvida det var ett folkmord i Turkiet i början av 1900-talet. Ricki Lake-intensitet. Vår dåliga, men inte lika intensa, redovisning försvann i det känslosvall som följde. Vi kom undan lindrigare än vad vi kanske borde ha gjort, helt enkelt för att andra betedde sig värre.
Sedan började jag tänka på det igen, nu i veckan som var. En våldsam diskussion - en sådan som sällan ses utanför gymnasiet - blossade upp i vår seminariesal efter att en grupp fick väldigt hård kritik för sitt arbete (om äktenskap inom islam). "Ert arbete kan förstärka fördomar om islam." "Det här arbetet skulle passa bättre på en koranskola." Och så vidare.
Delar av den kritiserade gruppen blev förbannade, och gick över gränsen för hur man beter sig i ett opponeringsmöte. Det svors och det smutskastades. Det intressanta är att, även om de gick över gränsen, så var lärarens kritik inte bara hård utan en sågning av ett elevarbete som jag sällan har sätt. Är det rimligt att förvänta sig att dessa elever ska fortsätta visa upp en lugn fasad, även när läraren sedan själv (exempelvis med kommentaren om att arbetet hörde bättre hemma vid en koranskolan, som kom vid ett otroligt olämpligt tillfälle) går över gränsen i sin sågning? Möjligtvis. Men det jag lärde mig, är att den som skriker mest oftast får mest uppmärksamhet, oavsett om det är rätt eller fel. Eftersom det var eleverna som blev upprörda, och gick till motattack, var det på dem som all fokus lades efteråt. Läraren roll, som agitator (om än ofrivillig), reddes aldrig ut. På samma sätt som vår fruktansvärda redovisning försvann i kaoset som var de andras redovisning, föll lärarens roll bort i åskmolnet som var den trängda gruppen.
Det känns som att det kan vara en viktig läxa inför framtiden, att tänka på att lyssna och minnas även de tysta.
Sedan började jag tänka på det igen, nu i veckan som var. En våldsam diskussion - en sådan som sällan ses utanför gymnasiet - blossade upp i vår seminariesal efter att en grupp fick väldigt hård kritik för sitt arbete (om äktenskap inom islam). "Ert arbete kan förstärka fördomar om islam." "Det här arbetet skulle passa bättre på en koranskola." Och så vidare.
Delar av den kritiserade gruppen blev förbannade, och gick över gränsen för hur man beter sig i ett opponeringsmöte. Det svors och det smutskastades. Det intressanta är att, även om de gick över gränsen, så var lärarens kritik inte bara hård utan en sågning av ett elevarbete som jag sällan har sätt. Är det rimligt att förvänta sig att dessa elever ska fortsätta visa upp en lugn fasad, även när läraren sedan själv (exempelvis med kommentaren om att arbetet hörde bättre hemma vid en koranskolan, som kom vid ett otroligt olämpligt tillfälle) går över gränsen i sin sågning? Möjligtvis. Men det jag lärde mig, är att den som skriker mest oftast får mest uppmärksamhet, oavsett om det är rätt eller fel. Eftersom det var eleverna som blev upprörda, och gick till motattack, var det på dem som all fokus lades efteråt. Läraren roll, som agitator (om än ofrivillig), reddes aldrig ut. På samma sätt som vår fruktansvärda redovisning försvann i kaoset som var de andras redovisning, föll lärarens roll bort i åskmolnet som var den trängda gruppen.
Det känns som att det kan vara en viktig läxa inför framtiden, att tänka på att lyssna och minnas även de tysta.
torsdag 1 januari 2009
Om en ny norsk lag
Jag såg idag att Norge har infört en ny sexköpslagstiftning, som är betydligt hårdare än den svenska - den förbjuder köpandet av sex även utanför Norges gränser. En kristdemokrat tycker att det är "Ett steg framåt". Aftonbladets läsare är splittrade. Moralpanik.
Jag såg två läger bland de som kommenterade artikeln: dels finns det de som inte vill ha en svensk lagstiftning som liknar den norska (jag kunde inte göra annat än att le åt sverigefans kommentar om att "[d]et skulle bli en ekonomisk katastrof i bl.a. Thailand ifall de [prostituerade] förlorade dessa inkomster"); och dels de som anser att vi borde införa en liknande lagstiftning nu. Bums. zekezeke hör visst till dessa, och anser att man borde låsa in torskar som (ju) "väger 150 kg och luktar svett" på livstid.
I oceanerna av enfaldiga kommentarer finns det i alla fall vissa som tänkt igenom vad de vill säga. Kritiken om att en sådan lagstiftning inte är praktiskt genomförbar är väldigt bra. Om Sverige lagstiftar om att det ska bli brottsligt att köpa sex utomlands, så får det väldigt underliga konsekvenser i både teorin och praktiken:
* Det teoretiska trångmålet är att man kan bli dömd för samma brott två gånger: i landet som brottet begås i, och i Sverige. Det känns, för mig, inte helt människorätts-OK. Man kan också råka ut för att samma person frias i ett land, men döms i ett annat.
Ett annat teoretiskt problem är huruvida lagen ska omfatta personer som inte har svenskt medborgarskap; ska exempelvis finnar som kommer till Sverige kunna dömas för att de köpte sex i Finland innan de kom? I det här fallet blandas en "gränslös" lagstiftning samman med en retroaktiv: finnen begick inget brott (säger vi, och blundar för finsk lag) när handlingen begicks, utan endast när denne kom till Sverige. En dom blir således retroaktiv, vilket är minst lika rättsvidrigt som att dömas flera gånger för samma brott.
*Det praktiska problemet ligger i hur man ska bevisa, utan rimligt tvivel, att någon har köpt sex i ett annat land. Det måste finnas bevis. Hur får svensk polis bevis? Antingen samlar de in det själva, eller så får de det troligtvis från det berörda landets myndigheter. Det är inte rimligt att svensk polis ska åka utomlands för att samla bevis kring en enskild persons misstänkta sexköp, så jag tror att vi stryker det alternativet. Då återstår det att få bevisen från de utländska myndigheterna. Vad förutsätter detta?
Antingen så har det utländska rättsystemet prövat den misstänkte, och denne har antingen fällts eller friats; eller så har det inte prövat den misstänkte.
Om han redan har fällts, så har vi problemet som jag tog upp tidigare, med risken att fällas två gånger för samma brott.
Om den misstänkte har friats, är problemet att det berörda landet, genom sitt egna rättssystem, kommit fram till att personen inte har begått något brott. Att, med en svensk dom, kringgå en suverän stats uttryckta åsikt i ett fall kan vara vanskligt.
Om den misstänkte inte har prövats i utlandet (troligtvis därför att den begågna gärningen inte anses vara något brott där), och Sverige sedan skulle straffa personen när denne kommer hem, är man ute på farlig mark; det är ungefär som om ett land där abort är olagligt, skulle straffa en kvinna för att hon gör abort i Sverige, när hon kommer tillbaka, som mikda säger.
Vi kan tycka vad vi vill om andra länders lagstiftning och deras effektivitet i bekämpandet av prostitution, men en lagstiftning i stil med den norska anser jag inte - om den skulle införlivas aktivt - vara förenligt med en fungerande rättsstat.
-----------------
Alla citat och övriga hänvisningar har hämtats från någon av de två länkarna i början av inlägget.
Jag såg två läger bland de som kommenterade artikeln: dels finns det de som inte vill ha en svensk lagstiftning som liknar den norska (jag kunde inte göra annat än att le åt sverigefans kommentar om att "[d]et skulle bli en ekonomisk katastrof i bl.a. Thailand ifall de [prostituerade] förlorade dessa inkomster"); och dels de som anser att vi borde införa en liknande lagstiftning nu. Bums. zekezeke hör visst till dessa, och anser att man borde låsa in torskar som (ju) "väger 150 kg och luktar svett" på livstid.
I oceanerna av enfaldiga kommentarer finns det i alla fall vissa som tänkt igenom vad de vill säga. Kritiken om att en sådan lagstiftning inte är praktiskt genomförbar är väldigt bra. Om Sverige lagstiftar om att det ska bli brottsligt att köpa sex utomlands, så får det väldigt underliga konsekvenser i både teorin och praktiken:
* Det teoretiska trångmålet är att man kan bli dömd för samma brott två gånger: i landet som brottet begås i, och i Sverige. Det känns, för mig, inte helt människorätts-OK. Man kan också råka ut för att samma person frias i ett land, men döms i ett annat.
Ett annat teoretiskt problem är huruvida lagen ska omfatta personer som inte har svenskt medborgarskap; ska exempelvis finnar som kommer till Sverige kunna dömas för att de köpte sex i Finland innan de kom? I det här fallet blandas en "gränslös" lagstiftning samman med en retroaktiv: finnen begick inget brott (säger vi, och blundar för finsk lag) när handlingen begicks, utan endast när denne kom till Sverige. En dom blir således retroaktiv, vilket är minst lika rättsvidrigt som att dömas flera gånger för samma brott.
*Det praktiska problemet ligger i hur man ska bevisa, utan rimligt tvivel, att någon har köpt sex i ett annat land. Det måste finnas bevis. Hur får svensk polis bevis? Antingen samlar de in det själva, eller så får de det troligtvis från det berörda landets myndigheter. Det är inte rimligt att svensk polis ska åka utomlands för att samla bevis kring en enskild persons misstänkta sexköp, så jag tror att vi stryker det alternativet. Då återstår det att få bevisen från de utländska myndigheterna. Vad förutsätter detta?
Antingen så har det utländska rättsystemet prövat den misstänkte, och denne har antingen fällts eller friats; eller så har det inte prövat den misstänkte.
Om han redan har fällts, så har vi problemet som jag tog upp tidigare, med risken att fällas två gånger för samma brott.
Om den misstänkte har friats, är problemet att det berörda landet, genom sitt egna rättssystem, kommit fram till att personen inte har begått något brott. Att, med en svensk dom, kringgå en suverän stats uttryckta åsikt i ett fall kan vara vanskligt.
Om den misstänkte inte har prövats i utlandet (troligtvis därför att den begågna gärningen inte anses vara något brott där), och Sverige sedan skulle straffa personen när denne kommer hem, är man ute på farlig mark; det är ungefär som om ett land där abort är olagligt, skulle straffa en kvinna för att hon gör abort i Sverige, när hon kommer tillbaka, som mikda säger.
Vi kan tycka vad vi vill om andra länders lagstiftning och deras effektivitet i bekämpandet av prostitution, men en lagstiftning i stil med den norska anser jag inte - om den skulle införlivas aktivt - vara förenligt med en fungerande rättsstat.
-----------------
Alla citat och övriga hänvisningar har hämtats från någon av de två länkarna i början av inlägget.
lördag 29 november 2008
Underbar oanständighet
Har ni sett reklamen för UMO.se? Den nya, nationella ungdomsmottagningen? Den är alldeles underbar. Ett subtilt långfinger till all den moralpanik som brukar omgärda sexualitet. Den spelar på betraktarens tolkning av en egentligen alldeles oskyldig kombination av bild och text.
Det finns två affischer. Det är dels en med två killar, och en text som säger "Vill du se oss sätta på en kondom?”; det finns också en affisch med en ensam, pillemarisk tjej, och texten ”Vill du se mig göra nåt jag tycker om?”.
Västtrafik i Göteborg (som SL i Stockholm, om ni inte vet vad Västtrafik är) har valt att inte visa affischen med de två killarna, medan den med den ensamma tjejen finns kvar. Den förstnämnda anses vara "stötande". Det intressanta är att det inte verkar vara den sexuella undertonen i sig som verkar vara stötande, eftersom den sexuella undertonen i den andra affischen inte resulterar i att den också blir bojkottad. Om det inte är det sexuella, i sig, i affischen som Västtrafik reagerar på (eller tror att deras resenärer ska reagera på) - vad är det då? Vad är det som skiljer den affischen från den med den ensamma, pilemariska tjejen? Den enda skillnaden som jag kan se, är att det är två killar i stället för en ensam tjej. Hur är detta upprörande? Kom ihåg att det fortfarande inte är någon moralpanik över den sexuella undertonen?
Är det för att det är en sexuell underton mellan två killar?
Jag tycker att Västtrafiks agerande är ganska märkligt. Jag kan ha viss förståelse för att man tar bort affischering som man anser vara stötande, men antagandet av vad resenärerna ogillar som man gör när man censurerar affischerna är underliga. Eftersom det endast är affischen med två killar som tas bort, verkar Västtrafiks antagandet gällande deras resenärers vara att de är åtminstone lite homofobiska och inte trivs med att en annan sexualitet än "den normala" tillåts utrymme i det offentliga rummet.
Om jag vore göteborgare skulle jag bli jävligt sur över Västtrafiks ställningstagande, om inte annat därför att de utgår ifrån att jag inte tolererar sexuell mångfald när de bestämmer vad jag ska och inte ska få se när jag åker med lokaltrafiken.
Det finns två affischer. Det är dels en med två killar, och en text som säger "Vill du se oss sätta på en kondom?”; det finns också en affisch med en ensam, pillemarisk tjej, och texten ”Vill du se mig göra nåt jag tycker om?”.
Västtrafik i Göteborg (som SL i Stockholm, om ni inte vet vad Västtrafik är) har valt att inte visa affischen med de två killarna, medan den med den ensamma tjejen finns kvar. Den förstnämnda anses vara "stötande". Det intressanta är att det inte verkar vara den sexuella undertonen i sig som verkar vara stötande, eftersom den sexuella undertonen i den andra affischen inte resulterar i att den också blir bojkottad. Om det inte är det sexuella, i sig, i affischen som Västtrafik reagerar på (eller tror att deras resenärer ska reagera på) - vad är det då? Vad är det som skiljer den affischen från den med den ensamma, pilemariska tjejen? Den enda skillnaden som jag kan se, är att det är två killar i stället för en ensam tjej. Hur är detta upprörande? Kom ihåg att det fortfarande inte är någon moralpanik över den sexuella undertonen?
Är det för att det är en sexuell underton mellan två killar?
Jag tycker att Västtrafiks agerande är ganska märkligt. Jag kan ha viss förståelse för att man tar bort affischering som man anser vara stötande, men antagandet av vad resenärerna ogillar som man gör när man censurerar affischerna är underliga. Eftersom det endast är affischen med två killar som tas bort, verkar Västtrafiks antagandet gällande deras resenärers vara att de är åtminstone lite homofobiska och inte trivs med att en annan sexualitet än "den normala" tillåts utrymme i det offentliga rummet.
Om jag vore göteborgare skulle jag bli jävligt sur över Västtrafiks ställningstagande, om inte annat därför att de utgår ifrån att jag inte tolererar sexuell mångfald när de bestämmer vad jag ska och inte ska få se när jag åker med lokaltrafiken.
lördag 8 november 2008
Obama for President!
Kolla. Jag gillar Obama. Missuppfatta mig inte. Men nu är han vald till USA:s näste president, han tar över tyglarna någon gång tidigt nästa år (januari, februari? Jag minns inte riktigt), och jag vet inte särskilt mycket om hans faktiska politiska ståndpunkter. Det kan vara för att jag inte har ansträngt mig alltför mycket med att sätta mig in i hans politik, för jag har inte gjort mer än att läsa tillgängliga gratis- och kvällstidningar och följa TV-nyheterna, men jag känner ändå att jag borde veta mer om honom. Vad det är han faktiskt vill. Jag har börjat få en hyfsat bra bild, nu efter slutspörten i presidentvalet, men innan var det ganska luddigt. Och jag är ändå ganska intresserad av politik. Men jag ska ta det hela från början.
Det känns som om media har hållit på och gullat en hel del med honom. Visst, det är ballt att en svart man har blivit president i USA. Det är ett steg framåt, men inte ett alltför stort (rasism måste lösas på gräsrotsnivå innan man överhuvudtaget kan tala om en "vinst"). Men det förklarar inte "gullandet". Obama har höjts till skyarna på ett oroväckande sätt; han kan omöjligen uppfylla alla de förhoppningar som världen tycks ha. Varför är det så, och varför har jag (trots detta) en så vag bild av vad hans faktiska politik är? Det känns som om han har blivit en symbol för en förändring av amerikansk politik som världen har väntat på under Bush-eran, en symbol som inte har ifrågasatts (tillräckligt mycket).
Missförstå mig inte. Det har förekommit busslaster med kritik och diverse anklagelser. Jag har redan anmärkt lite på dem i tidigare inlägg, eftersom vissa har varit rent utsagt löjliga. Han har anklagats (!) för att vara muslim; när det inte fungerade kopplades han i stället samman med en radikal präst. Men det här har i stort sett bara varit först Clintons och sedemera McCains smutskastning, och reell kritik har sällan hörts.
Jag känner mig kluven: dels har jag också, åtminstone delvis, svepts med av dessa vindar som tycks bära hoppet om förändring; samtidigt är jag medveten om att nedslaget i verkligheten blir väldigt hårt om man låter sig bäras upp alltför långt, alltför högt på dessa vindar.
Jag får anse mig vara - reserverat - positiv, dock.
Det känns som om media har hållit på och gullat en hel del med honom. Visst, det är ballt att en svart man har blivit president i USA. Det är ett steg framåt, men inte ett alltför stort (rasism måste lösas på gräsrotsnivå innan man överhuvudtaget kan tala om en "vinst"). Men det förklarar inte "gullandet". Obama har höjts till skyarna på ett oroväckande sätt; han kan omöjligen uppfylla alla de förhoppningar som världen tycks ha. Varför är det så, och varför har jag (trots detta) en så vag bild av vad hans faktiska politik är? Det känns som om han har blivit en symbol för en förändring av amerikansk politik som världen har väntat på under Bush-eran, en symbol som inte har ifrågasatts (tillräckligt mycket).
Missförstå mig inte. Det har förekommit busslaster med kritik och diverse anklagelser. Jag har redan anmärkt lite på dem i tidigare inlägg, eftersom vissa har varit rent utsagt löjliga. Han har anklagats (!) för att vara muslim; när det inte fungerade kopplades han i stället samman med en radikal präst. Men det här har i stort sett bara varit först Clintons och sedemera McCains smutskastning, och reell kritik har sällan hörts.
Jag känner mig kluven: dels har jag också, åtminstone delvis, svepts med av dessa vindar som tycks bära hoppet om förändring; samtidigt är jag medveten om att nedslaget i verkligheten blir väldigt hårt om man låter sig bäras upp alltför långt, alltför högt på dessa vindar.
Jag får anse mig vara - reserverat - positiv, dock.
onsdag 1 oktober 2008
Antifeministiska Samfundet
När jag höll på att samla på mig länkar till artiklar om könskvotering för mitt förra inlägg, hittade jag en hemsida för Antifeministiska Samfundet. Det är en ganska underlig sida. Jag vet inte riktigt vad upphovsmännens avsikter är, men innehållet i forumen är stundtals ganska obehagligt. Ungefär som när radikalfeministerna fick synas lite i medierna för några år sedan, fast tvärtom.
För den som vill läsa vilka de är har jag en länk här. Men det är stundtals ganska obehaglig läsning. Jag läste lite snabbt igenom ett forum där Tito Beltran-rättegången diskuterades, och vissa medlemmar verkar sakna en grundläggande respekt för allas (kvinnors) rättigheter.
För den som vill läsa vilka de är har jag en länk här. Men det är stundtals ganska obehaglig läsning. Jag läste lite snabbt igenom ett forum där Tito Beltran-rättegången diskuterades, och vissa medlemmar verkar sakna en grundläggande respekt för allas (kvinnors) rättigheter.
Skyltfeminism
Det finns många områden där det råder ojämställda förhållanden i samhället. Lika löner för lika jobb är ett exempel. Men gatuskyltar? Någonstans måste man väl ta ett djupt andetag och bestämma sig för vad det är man ville bränna sitt krut på för samhällsproblem?
Jag har blivit lite irriterad på hur jämställdhetsdebatten förts på sistone. Först var det indignationen över manlig könskvotering på svenska högskolor, trots att den förra regeringen diskuterade lagstiftad kvinnlig könskvotering; och nu med "segern" bland vägskyltarna.
Nu när jag har haft lite tid att fundera på hysterin kring manlig könskvotering, har jag kommit fram till att kvinnor har all rätt i världen att vara arga på det systemet. Jag gillar det inte heller - har varit emot det enda sedan det först började diskuteras för några år sedan som en lösning på bristen på kvinnor i svenska bolagsstyrelser. Det jag däremot inte gillar är den något tvetydiga syn som finns på ett i grunden diskriminerande system; så länge det inte diskriminerar "fel" grupp, så är det okej att använda. Detta, i stället för att göra några ansträngningar för att lösa de bakomliggande problemen i stället.
Gällande Fru Gårman kan jag däremot inte se hur jag skulle kunna tycka att det är relevant på något sätt för kvinnors situation i samhället, att personen på vägskylten har klänning.
--------
Några intressanta länkar gällande könskvotering:
Anna Larsson, SvD, skriver positivt om kvotering.
Marcela Valente, Dagen, skriver om kvotering i ett internationellt perspektiv.
Nerikes Allehanda skriver om att könskvotering kan vara emot både svensk och internationell lagstiftning.
Jag har blivit lite irriterad på hur jämställdhetsdebatten förts på sistone. Först var det indignationen över manlig könskvotering på svenska högskolor, trots att den förra regeringen diskuterade lagstiftad kvinnlig könskvotering; och nu med "segern" bland vägskyltarna.
Nu när jag har haft lite tid att fundera på hysterin kring manlig könskvotering, har jag kommit fram till att kvinnor har all rätt i världen att vara arga på det systemet. Jag gillar det inte heller - har varit emot det enda sedan det först började diskuteras för några år sedan som en lösning på bristen på kvinnor i svenska bolagsstyrelser. Det jag däremot inte gillar är den något tvetydiga syn som finns på ett i grunden diskriminerande system; så länge det inte diskriminerar "fel" grupp, så är det okej att använda. Detta, i stället för att göra några ansträngningar för att lösa de bakomliggande problemen i stället.
Gällande Fru Gårman kan jag däremot inte se hur jag skulle kunna tycka att det är relevant på något sätt för kvinnors situation i samhället, att personen på vägskylten har klänning.
--------
Några intressanta länkar gällande könskvotering:
Anna Larsson, SvD, skriver positivt om kvotering.
Marcela Valente, Dagen, skriver om kvotering i ett internationellt perspektiv.
Nerikes Allehanda skriver om att könskvotering kan vara emot både svensk och internationell lagstiftning.
lördag 27 september 2008
Könskvotering
Jag har alltid varit emot könskvotering. Jag visste att någon gång, någon gång i framtiden, då skulle det slå tillbaka. Slå mot fel grupp, och så skulle hela helvetet bryta ut när dessa kände sig diskriminerade.
Nu har denna dag kommit: kvällstidningarna och studenter rasar mot högskolornas könskvotering. Nu är det fel grupp som könskvoteras in, även om det för några år sedan föreslogs att vi skulle lagstifta om könskvotering i privata företag.
Jag tycker inte att det är rätt att könskvotera in män i högskoleutbildningarna, men det är inte mer fel än att kvotera in kvinnor i styrelser. Båda dessa problem - med för få män inom vissa utbildningar och för få kvinnor i bolagsstyrelser - har andra orsaker än vad de har för kön. Män är inte dummare än kvinnor; vissa män är bara inte lika studievilliga. Men det är ett attitydsproblem, inte ett könsproblem.
Det samma gäller för kvinnors situation bland bolagsstyrelser; ett attitydsproblem (förvisso bland de i huvudsak manliga cheferna), och inte ett könsproblem. Om kvinnor inte var tillräckligt väl representerade i styrelser på grund av att de var kvinnor - och inte på grund av mäns inställning till dem för att de är kvinnor - så skulle vi ha ett betydligt värre samhällsproblem att ta tag i. Det skulle betyda att kvinnor, som grupp, inte är tillräckligt kompetenta för arbetet, och inte ha någonting att göra med en medveten diskrimination gentemot dem.
Jag är ett exempel på att det finns män som kan komma in på högskolan; och det finns åtminstone 17% kvinnliga styrelseledamöter som bevisar att det är möjligt (men väldigt svårt) att komma in i bolagsstyrelser.
Så vad gör vi om inget av problemen är rena könsfrågor? Vi förändrar attityderna till de två frågorna i samhället.
Nu har denna dag kommit: kvällstidningarna och studenter rasar mot högskolornas könskvotering. Nu är det fel grupp som könskvoteras in, även om det för några år sedan föreslogs att vi skulle lagstifta om könskvotering i privata företag.
Jag tycker inte att det är rätt att könskvotera in män i högskoleutbildningarna, men det är inte mer fel än att kvotera in kvinnor i styrelser. Båda dessa problem - med för få män inom vissa utbildningar och för få kvinnor i bolagsstyrelser - har andra orsaker än vad de har för kön. Män är inte dummare än kvinnor; vissa män är bara inte lika studievilliga. Men det är ett attitydsproblem, inte ett könsproblem.
Det samma gäller för kvinnors situation bland bolagsstyrelser; ett attitydsproblem (förvisso bland de i huvudsak manliga cheferna), och inte ett könsproblem. Om kvinnor inte var tillräckligt väl representerade i styrelser på grund av att de var kvinnor - och inte på grund av mäns inställning till dem för att de är kvinnor - så skulle vi ha ett betydligt värre samhällsproblem att ta tag i. Det skulle betyda att kvinnor, som grupp, inte är tillräckligt kompetenta för arbetet, och inte ha någonting att göra med en medveten diskrimination gentemot dem.
Jag är ett exempel på att det finns män som kan komma in på högskolan; och det finns åtminstone 17% kvinnliga styrelseledamöter som bevisar att det är möjligt (men väldigt svårt) att komma in i bolagsstyrelser.
Så vad gör vi om inget av problemen är rena könsfrågor? Vi förändrar attityderna till de två frågorna i samhället.
onsdag 27 augusti 2008
Arbogadomen
Jag tycker att det är beklagligt att så många skulle sia om domen, innan den föll; och huruvida Hovrätten kommer att fria eller fälla, nu när Tingsrättens dom har fallit. För ärligt talat, hur många av dessa tror jag är insatta i fallet? Säkert en del, men lika säkert inte alla som har kommit till tals.
Jag känner mig illa till mods när folk tycker till i jobbiga ämnen, när de inte har fog för det. Experter som tidningarna anlitar. (De kan mycket väl vara professionella, det är inte poängen) Men om någon siar om hur en rättegång kommer att gå, det ger inte mig någonting. Ska jag bli glad nu, när hon fälldes, trots att tidningarna skrev att hon troligtvis skulle gå fri? Mer lättad än jag är över att hon över huvud taget blivit fälld? Det är jag inte. Inte mer än så.
Vad skulle konsekvensen ha varit om fallet varit det omvända, om experterna sagt att hon med all sannolikhet skulle fällas, men hon ändå frias? Vad hade hänt då? Det vet vi; det har hänt. Det blev ett otroligt ramaskri när två av fyra män friades från att ha våldtagit en trettonårig flicka i Motala för några år sedan. Varför? För att domstolen kommit fram till att just de två männen inte alls hade våldtagit henne, utan det hade bara de två andra gjort? Nej. Utan för att tidningarna hade fantiserat ihop en "trolig utgång" av rättegången. Löpsedelsdömt männen. Så folk blev förbannade. Men av vilken anledning? Borde de inte i stället ha blivit lättade, att det svenska rättsystemet fungerar och kan särskilja vad olika personer har för skuld utan att döma grupper av människor kollektivt?
Jag är inte slaviskt emot all typ av rapportering av rättegångar. Engla-fallet är ett tydligt exempel, där gärningsmannen har medgivit brottet, och det är legitimt att fråga sig vad han kommer att få för straff, innan han har dömts till det. Men här *vet* vi, så gott det går innan rättegången är avslutad, att han har begått mordet. När det gäller tyskan så har hon visserligen varit intressant under en längre tid, men polisen har inte lyckats säkra särskilt mycket faktiska bevis för hennes skuld. Hon dömdes till stor del på indicier. Att då i all väsentlighet utgå från att hon är skyldig, och be folk bedömma utgången på en rättegång, har jag svårt att se som god journalistik.
Jag känner mig illa till mods när folk tycker till i jobbiga ämnen, när de inte har fog för det. Experter som tidningarna anlitar. (De kan mycket väl vara professionella, det är inte poängen) Men om någon siar om hur en rättegång kommer att gå, det ger inte mig någonting. Ska jag bli glad nu, när hon fälldes, trots att tidningarna skrev att hon troligtvis skulle gå fri? Mer lättad än jag är över att hon över huvud taget blivit fälld? Det är jag inte. Inte mer än så.
Vad skulle konsekvensen ha varit om fallet varit det omvända, om experterna sagt att hon med all sannolikhet skulle fällas, men hon ändå frias? Vad hade hänt då? Det vet vi; det har hänt. Det blev ett otroligt ramaskri när två av fyra män friades från att ha våldtagit en trettonårig flicka i Motala för några år sedan. Varför? För att domstolen kommit fram till att just de två männen inte alls hade våldtagit henne, utan det hade bara de två andra gjort? Nej. Utan för att tidningarna hade fantiserat ihop en "trolig utgång" av rättegången. Löpsedelsdömt männen. Så folk blev förbannade. Men av vilken anledning? Borde de inte i stället ha blivit lättade, att det svenska rättsystemet fungerar och kan särskilja vad olika personer har för skuld utan att döma grupper av människor kollektivt?
Jag är inte slaviskt emot all typ av rapportering av rättegångar. Engla-fallet är ett tydligt exempel, där gärningsmannen har medgivit brottet, och det är legitimt att fråga sig vad han kommer att få för straff, innan han har dömts till det. Men här *vet* vi, så gott det går innan rättegången är avslutad, att han har begått mordet. När det gäller tyskan så har hon visserligen varit intressant under en längre tid, men polisen har inte lyckats säkra särskilt mycket faktiska bevis för hennes skuld. Hon dömdes till stor del på indicier. Att då i all väsentlighet utgå från att hon är skyldig, och be folk bedömma utgången på en rättegång, har jag svårt att se som god journalistik.
onsdag 13 augusti 2008
Nolltolerans
Jag har väldigt svårt för människor i olika former av missbruk, och jag känner en viss känsla av att jag borde vara mer öppen för deras misär och behov av hjälp. Men jag kan inte samla tillräckligt med respekt för dem, för att orka bry mig tillräckligt mycket.
När jag var inne på Vivo häromveckan så kom ett fyllo ragglande mot mig, sluddrande, "Jag tror att jag kommer att svimma..."
Nej, du kommer att tuppa av. Skillnaden är avsevärd.
Han tuppade av, mer eller mindre. Jag ropade till mig delar ur butikspersonalen. När de kom låg mannen lite och halvsov på golvet, och verkade tycka att det var ett ganska bekvämt ställe. Personalen frågade om de skulle ringa ambulans, men mannen sade att han inte behövde någon eftersom han bara bodde en liten stund bort, kunde gå hem själv. Men han kunde inte resa sig upp. När jag och en ur butikspersonalen hjälpt honom upp, visade det sig att han förlorat lokalsinnet, och började traska in i affären, i stället för ut genom dörren åt andra hållet. När butikspersonalen sedan sade åt honom att utgången var åt andra hållet så ville han inte lyssna, och efter ett tag så segnade han ned i marken igen, med stöd av mig och en en ur butikspersonalen.
Jag har känt folk som har rökt, druckit (mycket) och knarkat (mycket). Jag är hyfsat liberal i min syn på olika preparat, och har inte några större problem med det. Så länge det inte stör mig, eller jag känner att det folk gör försätter mig eller någon annan i en onödigt utsatt situation, så brukar jag inte bry mig alltför mycket. Ett exempel på när några gick över gränsen var när jag gjorde lumpen, och ett gäng ur grannplutonen gick ut och söp sig dyngraka samma morgon som de skulle gå högvakten med skarpladdade vapen. Exemplet ovan, med den alkoholiserade mannen på Vivo, illustrerar också en situation där någons beteende stör mig; när det får negativa konsekvenser för mig som individ, eftersom jag måste barnvakta en vuxen man.
Har jag rätt att tycka så här? Det händer att jag ställer mig sådana frågor, om mina åsikter är befogade. En del av mig tycker att jag borde sänka kraven på mina medmänniskor. Det är den delen av mig som tycker att solidaritet är ett bra begrepp, och som är medveten om att den person som jag kände, som knarkade ihjäl sig själv, hade behövt betydligt bättre vård och stöd än det som samhället erbjöd honom, för att överleva. Han var inte i skick att göra det själv, det hade gått för långt.
Jag kan inte riktigt släppa den delen av mig själv. Samtidigt kan jag inte riktigt acceptera att det är någon annans fel än missbrukarens eget, när det har gått så långt. Kanske har samhället inte hjälpt tillräckligt mycket för att bryta beroendet, men långt innan det blev ett beroende så tog personen ett aktivt val att börja knarka, supa, röka eller någonting annat. I grund och botten är det, hur man än vrider och vänder på det hela, den enskilda individens ansvar. Man kan inte komma ifrån detta
Jag vet inte hur min kluvna uppfattning i frågan kommer att ta sig uttryck, för än så länge har jag inte ställts inför särskilt många situationer där någon som jag inte känner att jag kan förakta gör någonting som jag i regel föraktar. De gånger som det har hänt, har det hänt när jag varit ung och inte haft denna uppfattning. Hur reagerar jag om det skulle hända nu? Kanske blir jag pragmatiskt, om någonting sådant inträffar? Jag bryr mig om just den personen, försöker att hjälpa till? Det låter otroligt skenheligt, tycker ni inte? Att benhårda principer inte gäller när närstående är inblandade? Jag vet inte.
Kanske är det bäst att helt enkelt hoppas på att jag inte kommer att hamna i en situation där jag faktiskt måste välja sida?
När jag var inne på Vivo häromveckan så kom ett fyllo ragglande mot mig, sluddrande, "Jag tror att jag kommer att svimma..."
Nej, du kommer att tuppa av. Skillnaden är avsevärd.
Han tuppade av, mer eller mindre. Jag ropade till mig delar ur butikspersonalen. När de kom låg mannen lite och halvsov på golvet, och verkade tycka att det var ett ganska bekvämt ställe. Personalen frågade om de skulle ringa ambulans, men mannen sade att han inte behövde någon eftersom han bara bodde en liten stund bort, kunde gå hem själv. Men han kunde inte resa sig upp. När jag och en ur butikspersonalen hjälpt honom upp, visade det sig att han förlorat lokalsinnet, och började traska in i affären, i stället för ut genom dörren åt andra hållet. När butikspersonalen sedan sade åt honom att utgången var åt andra hållet så ville han inte lyssna, och efter ett tag så segnade han ned i marken igen, med stöd av mig och en en ur butikspersonalen.
Jag har känt folk som har rökt, druckit (mycket) och knarkat (mycket). Jag är hyfsat liberal i min syn på olika preparat, och har inte några större problem med det. Så länge det inte stör mig, eller jag känner att det folk gör försätter mig eller någon annan i en onödigt utsatt situation, så brukar jag inte bry mig alltför mycket. Ett exempel på när några gick över gränsen var när jag gjorde lumpen, och ett gäng ur grannplutonen gick ut och söp sig dyngraka samma morgon som de skulle gå högvakten med skarpladdade vapen. Exemplet ovan, med den alkoholiserade mannen på Vivo, illustrerar också en situation där någons beteende stör mig; när det får negativa konsekvenser för mig som individ, eftersom jag måste barnvakta en vuxen man.
Har jag rätt att tycka så här? Det händer att jag ställer mig sådana frågor, om mina åsikter är befogade. En del av mig tycker att jag borde sänka kraven på mina medmänniskor. Det är den delen av mig som tycker att solidaritet är ett bra begrepp, och som är medveten om att den person som jag kände, som knarkade ihjäl sig själv, hade behövt betydligt bättre vård och stöd än det som samhället erbjöd honom, för att överleva. Han var inte i skick att göra det själv, det hade gått för långt.
Jag kan inte riktigt släppa den delen av mig själv. Samtidigt kan jag inte riktigt acceptera att det är någon annans fel än missbrukarens eget, när det har gått så långt. Kanske har samhället inte hjälpt tillräckligt mycket för att bryta beroendet, men långt innan det blev ett beroende så tog personen ett aktivt val att börja knarka, supa, röka eller någonting annat. I grund och botten är det, hur man än vrider och vänder på det hela, den enskilda individens ansvar. Man kan inte komma ifrån detta
Jag vet inte hur min kluvna uppfattning i frågan kommer att ta sig uttryck, för än så länge har jag inte ställts inför särskilt många situationer där någon som jag inte känner att jag kan förakta gör någonting som jag i regel föraktar. De gånger som det har hänt, har det hänt när jag varit ung och inte haft denna uppfattning. Hur reagerar jag om det skulle hända nu? Kanske blir jag pragmatiskt, om någonting sådant inträffar? Jag bryr mig om just den personen, försöker att hjälpa till? Det låter otroligt skenheligt, tycker ni inte? Att benhårda principer inte gäller när närstående är inblandade? Jag vet inte.
Kanske är det bäst att helt enkelt hoppas på att jag inte kommer att hamna i en situation där jag faktiskt måste välja sida?
tisdag 5 augusti 2008
Sympatiutvisningar
Jag läste igår och jag läste idag: "Riksdagskvinna har anmält muslim för stöld. Har sagt att han varit muslim i ansökan. Har också sagt att han tagit hennes plånbok eftersom hon är judinna."
Känner ni igen storyn?
Kolla. Jag är inget fan av Folkpartiets politik. Jag har bara gillat en folkpartist i hela mitt liv, och hon satt i Botkyrkas kommunalråd under en tid. Hon var vettig. Jag har däremot ingen uppfattning om Camilla Lindberg. Uppenbarligen blev hon lite av en kändis för att hon vågade stå emot sina partikamrater och rösta emot FRA-lagen. Kudos åt det. Jag har väldigt lite respekt för de som faktiskt röstade igenom lagen, och nu kritiserar den efter att vindarna har vänt. Kan man stå för sina åsikter även när det är motvind så förtjänar man respekt.
Men nu har hon sagt att hennes plånbok har blivit stulen, och att mannen som stulit den var muslim. Han har dessutom stulit den enbart för att hon var judinna.
Okej. För det första: vi måste ställa oss objektivt till detta. Har mannen faktiskt stulit plånboken? Eller ljuger hon? Problemet med debatten kring detta är att ett antagande har skett att hon ljuger, och att plånboken inte alls har stulits. Det finns inga direkta belägg för att detta är fallet, annat än mannens ord och det faktum att hennes polisanmälan har dragits tillbaka.
Jag tycker generellt att det är ett problem att muslimer och invandrare döms för snabbt, men att därifrån gå till att med lika lite belägg frikänna dem är lika fel det. Jag menar inte att jag tror att mannen är skyldig, utan helt enkelt att vi inte vet vad som har hänt. Att då ta någons sida är inte rimligt.
Tänk om Lindberg har rätt? Mannen är ju muslim. Då är hennes påstående att "mannen som stulit min plånbok är muslim" sant. Kanske inte relevant, men sant. Hon vet ju vem det var som tog hennes plånbok. Hon sade ju inte att "någon muslim tog min plånbok" efter att någon okänd gärningsman norpat hennes plånbok ute på öppen gata. Det hade varit islamofobiskt. Det hon har sagt nu är inte det. Tvärtom vad media har skrivit hittills, så utmålar hon på inget sätt alla muslimer som tjuvar. Hon har noterat att just den här tjuven, faktiskt, var muslim.
Det andra som folk har hängt upp sig på är att hon anser att enda anledningen till varför han norpade hennes plånbok är för att hon är judinna. Enligt henne så beror hennes slutsats på att de tidigare haft en hätsk diskussion om Israel. Det enda agget som han hyst mot henne, har varit för att hon är judinna (eller åtminstone har haft en bestämd åsikt om Israel). Och sedan tog han (kanske) hennes plånbok. Varför skulle han annars ha tagit den, om det inte var för att hon var judinna? Flera skäl, men de är kanske inte relevanta just nu. Vad som är relevant är att det är en logisk slutsats i ett stressat tillstånd.
Återigen: jag har ingen uppfattning om vad som egentligen har hänt, men jag tycker inte att media ska vara så snabb på att döma i frågan eftersom de inte heller har någon klar uppfattning om det. Jag är emot särbehandling, vare sig det är negativ eller positiv. Det påminner mig bara om knattehockey, där domarna - om de missar en klar utvisning - kan göra rätt för sig genom att utvisa någon annan spelare i samma lag, utan någon egentlig anledning.
Så - vill vi ha ett rättvist samhälle, eller vill vi ha ett godtyckligt knattehockeysamhälle?
Känner ni igen storyn?
Kolla. Jag är inget fan av Folkpartiets politik. Jag har bara gillat en folkpartist i hela mitt liv, och hon satt i Botkyrkas kommunalråd under en tid. Hon var vettig. Jag har däremot ingen uppfattning om Camilla Lindberg. Uppenbarligen blev hon lite av en kändis för att hon vågade stå emot sina partikamrater och rösta emot FRA-lagen. Kudos åt det. Jag har väldigt lite respekt för de som faktiskt röstade igenom lagen, och nu kritiserar den efter att vindarna har vänt. Kan man stå för sina åsikter även när det är motvind så förtjänar man respekt.
Men nu har hon sagt att hennes plånbok har blivit stulen, och att mannen som stulit den var muslim. Han har dessutom stulit den enbart för att hon var judinna.
Okej. För det första: vi måste ställa oss objektivt till detta. Har mannen faktiskt stulit plånboken? Eller ljuger hon? Problemet med debatten kring detta är att ett antagande har skett att hon ljuger, och att plånboken inte alls har stulits. Det finns inga direkta belägg för att detta är fallet, annat än mannens ord och det faktum att hennes polisanmälan har dragits tillbaka.
Jag tycker generellt att det är ett problem att muslimer och invandrare döms för snabbt, men att därifrån gå till att med lika lite belägg frikänna dem är lika fel det. Jag menar inte att jag tror att mannen är skyldig, utan helt enkelt att vi inte vet vad som har hänt. Att då ta någons sida är inte rimligt.
Tänk om Lindberg har rätt? Mannen är ju muslim. Då är hennes påstående att "mannen som stulit min plånbok är muslim" sant. Kanske inte relevant, men sant. Hon vet ju vem det var som tog hennes plånbok. Hon sade ju inte att "någon muslim tog min plånbok" efter att någon okänd gärningsman norpat hennes plånbok ute på öppen gata. Det hade varit islamofobiskt. Det hon har sagt nu är inte det. Tvärtom vad media har skrivit hittills, så utmålar hon på inget sätt alla muslimer som tjuvar. Hon har noterat att just den här tjuven, faktiskt, var muslim.
Det andra som folk har hängt upp sig på är att hon anser att enda anledningen till varför han norpade hennes plånbok är för att hon är judinna. Enligt henne så beror hennes slutsats på att de tidigare haft en hätsk diskussion om Israel. Det enda agget som han hyst mot henne, har varit för att hon är judinna (eller åtminstone har haft en bestämd åsikt om Israel). Och sedan tog han (kanske) hennes plånbok. Varför skulle han annars ha tagit den, om det inte var för att hon var judinna? Flera skäl, men de är kanske inte relevanta just nu. Vad som är relevant är att det är en logisk slutsats i ett stressat tillstånd.
Återigen: jag har ingen uppfattning om vad som egentligen har hänt, men jag tycker inte att media ska vara så snabb på att döma i frågan eftersom de inte heller har någon klar uppfattning om det. Jag är emot särbehandling, vare sig det är negativ eller positiv. Det påminner mig bara om knattehockey, där domarna - om de missar en klar utvisning - kan göra rätt för sig genom att utvisa någon annan spelare i samma lag, utan någon egentlig anledning.
Så - vill vi ha ett rättvist samhälle, eller vill vi ha ett godtyckligt knattehockeysamhälle?
måndag 4 augusti 2008
Om jämställdhet
Jag var på ett slott förra veckan, under min sommarledighet. Vi fick en guidat tur, jag och min familj. Det var 1700-talsdekoration, många skratt åt den 1800-talsdekoration som hade tagits bort eftersom den var så smaklös, och ännu flera skratt åt den kungliga familjens underliga vidskepelser genom historien.
Sedan kom vi till två rum: det manliga rummet, och det kvinnliga rummet. Det var 1700-talets nidbilder av vad som var manligt och kvinnligt. Det manliga rummet var mörkt, hade ett stort biljardbord i mitten, och flexade fler muskler än Hulken. Det kvinnliga rummet var ljust, blomsterprytt och så sötsliskigt att det var nästan obehagligt att vara där inne. Men inte mer obehagligt än att vara i männens rum, mind you.
Sedan åkte vi hem; och sedan såg jag på TV, en tävling där man kunde vinna ett kit med nya iPhone och en väska med lite tillbehör. Detta kit var uppdelat i två upplagor: den kvinnliga väskan var chockrosa, medan den manliga var mörk och såg ut att vara tillverkad av destillerat testosteron.
Det slog mig: skillnaden i hur vi uppfattar män och kvinnor, nu och på 1700-talet, är förfärande liten. För allt bra som har hänt sedan dess, så finns det fortfarande de som aldrig riktigt tagit steget framåt, in i den moderna tiden.
Sedan kom vi till två rum: det manliga rummet, och det kvinnliga rummet. Det var 1700-talets nidbilder av vad som var manligt och kvinnligt. Det manliga rummet var mörkt, hade ett stort biljardbord i mitten, och flexade fler muskler än Hulken. Det kvinnliga rummet var ljust, blomsterprytt och så sötsliskigt att det var nästan obehagligt att vara där inne. Men inte mer obehagligt än att vara i männens rum, mind you.
Sedan åkte vi hem; och sedan såg jag på TV, en tävling där man kunde vinna ett kit med nya iPhone och en väska med lite tillbehör. Detta kit var uppdelat i två upplagor: den kvinnliga väskan var chockrosa, medan den manliga var mörk och såg ut att vara tillverkad av destillerat testosteron.
Det slog mig: skillnaden i hur vi uppfattar män och kvinnor, nu och på 1700-talet, är förfärande liten. För allt bra som har hänt sedan dess, så finns det fortfarande de som aldrig riktigt tagit steget framåt, in i den moderna tiden.
lördag 19 juli 2008
Anders Eklund
Anders Eklunds erkännande och beskrivning av morden/våldtäkterna av Pernilla Hellgren och Engla Höglund är bland det värsta man kan läsa för tillfället. Jag har inte hittat någon bra länk till videoupptagningen av förhöret, men den är nästan ännu värre att se. Trots att vi vet att många gärningsmän uppfattas som "vanliga" av sin omgivning, så är det en helt annan sak att faktiskt se hur vanlig han verkar vara.
Kollektiv skuld?
Jag har hört vissa kvinnor säga att en man aldrig kan förstå hur det känns att bli våldtagen. Fair enough. Det finns undantag, med underliga skolfröknar och homosexuella våldtäktsmän, men generellt sett är det kvinnor som blir våldtagna av män. Men då säger jag: en kvinna kan aldrig förstå den kollektiva skulden som läggs på männen.
Är detta rätt? Bör alla män bära den tunga bördan som en minoritet av oss lägger på våra axlar? För saken är att - hur mycket man än vill klandra radikalfeminister som mer än gärna vill att denna börda för alltid ska ligga på männens axlar, och om möjligt krossa dem därunder - så har det aldrig funnits några kvinnliga initiativtagare i det ämnet. Skapandet av en kollektiv skuld har varit en helt igenom manligt bedrift.
Vad är en kollektiv skuld? Betyder det att alla män har ett ansvar? Betyder det att alla män måste kämpa för att motverka våldtäkter?
Jag tenderar att känna: jag har inget ansvar alls. Jag ska kunna sätta mig ned och vägra göra någonting. Att stoppa vad elaka män gör mot kvinnor är inte automatiskt mitt ansvar bara för att jag är man. Jag vänder mig emot detta.
Detta betyder inte att jag är för att män ska kunna våldta kvinnor. Det betyder bara att jag inte har någon skuld i vad andra män gör, och att jag (eller någon annan man) inte på något sätt kan hållas ansvarig om jag lever som ett exempel på någon som inte lurar på småflickor bland mörka gränder.
Har jag rätt att tycka så här? På ett logiskt plan, ja. Jag har, tekniskt sett, ingen skuld i det som händer. På ett mer känslomässigt plan kan det vara lite svårare att försvara. Det kan tyckas som att jag ger blanka fan i vad som händer kvinnor. Det stämmer inte.
Den kollektiva skulden ligger över alla män med ett samvete. Den har ingen argumentativ tyngd: den kan inte åberopas för att mana män att agera; den har inte heller någon rättslig vikt, så ingen man kan ställas till svars för en annans gärningar. Men ändå - ändå ligger den som en börda över varje mans axlar, och bör göra så; och den växer sig allt tyngre för varje gång vi hör talas om en ny våldtäkt.
Och den känslan, den vanmakten att någon begår sådana brott i "vårt" namn, kan ingen kvinna någonsin förstå.
Är detta rätt? Bör alla män bära den tunga bördan som en minoritet av oss lägger på våra axlar? För saken är att - hur mycket man än vill klandra radikalfeminister som mer än gärna vill att denna börda för alltid ska ligga på männens axlar, och om möjligt krossa dem därunder - så har det aldrig funnits några kvinnliga initiativtagare i det ämnet. Skapandet av en kollektiv skuld har varit en helt igenom manligt bedrift.
Vad är en kollektiv skuld? Betyder det att alla män har ett ansvar? Betyder det att alla män måste kämpa för att motverka våldtäkter?
Jag tenderar att känna: jag har inget ansvar alls. Jag ska kunna sätta mig ned och vägra göra någonting. Att stoppa vad elaka män gör mot kvinnor är inte automatiskt mitt ansvar bara för att jag är man. Jag vänder mig emot detta.
Detta betyder inte att jag är för att män ska kunna våldta kvinnor. Det betyder bara att jag inte har någon skuld i vad andra män gör, och att jag (eller någon annan man) inte på något sätt kan hållas ansvarig om jag lever som ett exempel på någon som inte lurar på småflickor bland mörka gränder.
Har jag rätt att tycka så här? På ett logiskt plan, ja. Jag har, tekniskt sett, ingen skuld i det som händer. På ett mer känslomässigt plan kan det vara lite svårare att försvara. Det kan tyckas som att jag ger blanka fan i vad som händer kvinnor. Det stämmer inte.
Den kollektiva skulden ligger över alla män med ett samvete. Den har ingen argumentativ tyngd: den kan inte åberopas för att mana män att agera; den har inte heller någon rättslig vikt, så ingen man kan ställas till svars för en annans gärningar. Men ändå - ändå ligger den som en börda över varje mans axlar, och bör göra så; och den växer sig allt tyngre för varje gång vi hör talas om en ny våldtäkt.
Och den känslan, den vanmakten att någon begår sådana brott i "vårt" namn, kan ingen kvinna någonsin förstå.
Om invandring och utvisning
Hur kan det svenska folket både tycka att Sverige tar in för mycket invandrare - såpass många att vi inte kan integrera dem i samhället på ett fungerande vis - och samtidigt tycka att de anställda på Migrationsverket är så kalla i sin bedömning, så inhumana i sin syn på flyktingar, när de nekar uppehållstillstånd till folk som kommer?
Står inte dessa två idéer emot varandra? Att antingen tar vi in för många, och konsekvensen borde då vara att vi borde ta in färre och i stället koncentrera oss på att lösa problemen med segregationen - å ena sidan; och å andra sidan, att det är ytterst inhumant att neka någon inträde i vårt land om de kommer från en krigszon eller något annat helvete av något slag?
Måste vi inte, om vi ska komma någon vart och lösa några problem, bestämma oss för vart vi står, i stället för att lite halvhjärtat stå med en fot på varje sida? Jag tror det.
Står inte dessa två idéer emot varandra? Att antingen tar vi in för många, och konsekvensen borde då vara att vi borde ta in färre och i stället koncentrera oss på att lösa problemen med segregationen - å ena sidan; och å andra sidan, att det är ytterst inhumant att neka någon inträde i vårt land om de kommer från en krigszon eller något annat helvete av något slag?
Måste vi inte, om vi ska komma någon vart och lösa några problem, bestämma oss för vart vi står, i stället för att lite halvhjärtat stå med en fot på varje sida? Jag tror det.
söndag 13 juli 2008
De värnar åtminstone om djuren
Jag har surfat runt lite på Sverigedemokraternas hemsida för att samla på mig stoff inför ett tal jag ska hålla på retorikkursen senare i höst. Anledningen till detta har varit tvådelad: dels för att hitta Sverigedemokraternas förklaring till vad de egentligen står för, och dels för att försöka lista ut vad de egentligen står för. Och herregud.
Deras hemsida har under de fem sex år som jag av olika anledningar besökt den förändrats mycket. Första gången, inför ett skolprojekt under mitt första år i gymnasiet,
var deras sida till ytan renrensat från främlingsfientliga tendenser. Det var först när man grävde lite längre ned som man fann deras vilja att skicka hem inte bara första generationens invandrare, inte bara andra generationens invandrare, utan ända upp till tredje generationens invandrare.
Några år senare skulle jag göra en uppsats om dem, denna gång på högskolan, och jag besökte deras hemsida ännu en gång. Denna gång verkade renskrivaren ha fått sparken, för deras mindre smickrande idéer var inte längre förpassade till det finstilta utan upptog merparten av hemsidan.
När jag nu ännu en gång besöker dem, eftersom jag kommer att prata om dem i mitt examinationstal i den retorikkurs jag nu läser, så har de ännu en gång rensat upp lite, och på samma sätt som när jag gick i gymnasiet så är det först när man gräver lite som man hittar deras lite underligare tankegångar.
Trots detta var jag beredd att ändra min uppfattning om dem, från främlingsfientliga till enbart rabiat nationalistiska. Sedan länkade de till den här sidan, deras Stoppa Rasismen-sida, där de tar avstånd från allt vad rasism heter. Problemet med den sidan är att det är den främsta källan jag har stött på för att de i själva verket är främlingsfientliga. Det går bland annat att läsa att:
Deras hemsida har under de fem sex år som jag av olika anledningar besökt den förändrats mycket. Första gången, inför ett skolprojekt under mitt första år i gymnasiet,
var deras sida till ytan renrensat från främlingsfientliga tendenser. Det var först när man grävde lite längre ned som man fann deras vilja att skicka hem inte bara första generationens invandrare, inte bara andra generationens invandrare, utan ända upp till tredje generationens invandrare.
Några år senare skulle jag göra en uppsats om dem, denna gång på högskolan, och jag besökte deras hemsida ännu en gång. Denna gång verkade renskrivaren ha fått sparken, för deras mindre smickrande idéer var inte längre förpassade till det finstilta utan upptog merparten av hemsidan.
När jag nu ännu en gång besöker dem, eftersom jag kommer att prata om dem i mitt examinationstal i den retorikkurs jag nu läser, så har de ännu en gång rensat upp lite, och på samma sätt som när jag gick i gymnasiet så är det först när man gräver lite som man hittar deras lite underligare tankegångar.
Trots detta var jag beredd att ändra min uppfattning om dem, från främlingsfientliga till enbart rabiat nationalistiska. Sedan länkade de till den här sidan, deras Stoppa Rasismen-sida, där de tar avstånd från allt vad rasism heter. Problemet med den sidan är att det är den främsta källan jag har stött på för att de i själva verket är främlingsfientliga. Det går bland annat att läsa att:
"Du kan läsa om allt från halalslakt och minareter till personrån,
sexualbrott och hedersmord nästan varje dag.
Det är tyvärr en baksida som mångkulturen för med sig."
- Under rubriken "Rasism?"
sexualbrott och hedersmord nästan varje dag.
Det är tyvärr en baksida som mångkulturen för med sig."
- Under rubriken "Rasism?"
Medan jag håller med om att personrån, sexualbrott och hedersmord är en dålig importvara, så är jag lite osäker på vad för slags hemskheter halalslakt av djur eller minareter (en typ av torn intill en moské) innebär. Det är alltså inte bara de hemskheter som invandringen för med sig som är dåligt, utan även deras kultur i sig.
Men det är ändå gott att Sverigedemokraterna gör min situation så enkel som möjlig. Om man besöker deras hemsida till och från - och deras åsikter inte fick några mothugg eftersom varken press eller politiker vill låta dem vara med i debatter - skulle ju risken finnas att man börjar sympatisera med deras åsikter. Då är det skönt att veta att det fortfarande finns Sverigedemokrater där ute som inser vilken situation jag befinner mig i, och titt som tätt publicerar material som utan tvekan redogör för deras egentliga inställning i viktiga frågor.
Men de värnar i alla fall om djuren.
Men det är ändå gott att Sverigedemokraterna gör min situation så enkel som möjlig. Om man besöker deras hemsida till och från - och deras åsikter inte fick några mothugg eftersom varken press eller politiker vill låta dem vara med i debatter - skulle ju risken finnas att man börjar sympatisera med deras åsikter. Då är det skönt att veta att det fortfarande finns Sverigedemokrater där ute som inser vilken situation jag befinner mig i, och titt som tätt publicerar material som utan tvekan redogör för deras egentliga inställning i viktiga frågor.
Men de värnar i alla fall om djuren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)