Botkyrka Reunion

Det är alltid kul när det går bra för folk. Det band som några av mina klasskompisar drog ihop för en fem sex år sedan har verkligen sparkat igång ordentligt. De spelar runt om i Sverige, och ska dra till Tjeckien för en spelning i augusti.

Därefter kommer de till Botkyrka Reunion, den nya musikfestivalen som anordnas i Hågelbyparken den 23 augusti. Det är intressant hur vissa saker leder fram till andra: hur mitt intresse för bandet ledde till att jag började nysta i den festival som anordnas i min egen kommun.

Jag trodde att det skulle vara något sorts Tumbas Dag eller något annat jönsigt spektakel. Men de verkar ha håvat in ett helt gäng intressanta band. De har Degradead, vars debutskiva skapades med hjälp av In Flames-medlemmar (som var mixare och tekniker).* Andra intressanta band verkar vara Faceshift och Sabbtail (vars tidigare medlemmar inkluderat Fredrik Åkesson från bland annat Opeth), och givetvis The Events.

Men det är för ett band som jag kommer att besöka festivalen - Polish Kings. Botkyrka Reunion beskriver dem på följande vis:

"Polish Kings blandar ur-australiska tongångar
med polska barnvisetexter
framrappade på äkta åttiotalsvis.
Varför? Varför inte."

Bara en sådan sak.

Att Botkyrka anordnar en musikfestival, som uppenbarligen planeras vara årlig, är någonting jag verkligen gillar. När jag först startade den här bloggen ville jag hålla den strikt kritisk mot olika fenomen, men eftersom jag tenderar att klaga på media att det enda de rapporterar om är elände, så kan jag försvara detta inlägg med att jag känner ett visst ansvar att ha vissa lättare inslag i min samhällsrapportering. Ahem. Ungefär.

Dessutom är rockfestivaler bra. De för samman folk. När jag var på Metaltown i Göteborg förra veckan såg jag män som kvinnor, tonåringar likväl som pensionärer och i alla åldrar däremellan, från flera olika musikaliska inriktningar. Jag tror inte att Botkyrka Reunion kommer att bli StorStockholms Metaltown, men jag tycker att det är ett lovvärt försök att skapa en fest som lockar en bred publik med hjälp av ett måhända alternativt men ändå väldigt lovande musikaliskt utbud.

Män och svin

Jag har äntligen insett vad det är som har stört mig med hela den här debatten om vad som är manligt och kvinnligt. Jag hade en kurskamrat på Engelska A som uttryckte det väldigt bra; enligt honom var engelskan den tredje kursen på högskolan som förklarat att han var mer kvinnlig än manlig. Jag känner igen mig i den situationen. Män förväntas vara på ett sätt, och kvinnor på ett annat. Feminister påpekar ofta detta, och säger att det är en felaktig klassificering av oss. Kudos till det.

Tyvärr så har debatten ändå lyckats gå in i någon slags återvändsgränd, där den manliga normen i sig är felaktig. För mig, som man, innebär det att om jag inte ringaktar kvinnor, utan respekterar dem som individer, så ingår jag därför inte i denna manliga norm. Jag blir "ett undantag" från den. Kul för mig, då.

Problemet är att det är ganska tröttsamt att höra att man är ett undantag bland alla män, även om kommentarerna är välmenande. På samma sätt som mitt förra inlägg handlade om att man inte ska låsa fast kvinnors språkbruk som kraftlöst, så är det inte särskilt progressivt att säga att det är manligt att bete sig svinigt. Det sätter de män som är intresserad av jämställdhet i en irriterande sits, eftersom de därigenom förlorar sin manlighet.

Själv har jag under en längre tid haft blandade känslor för könsdebatten som pågått i vårt samhälle. Dels så har jag stått bland dem som givetvis vill ha lika vilkor för alla, oavsett vilka förutsättningar de har. Å andra sidan har jag varit emot många av de feministiska strömningar som funnits i debatten. Först trodde jag att det berodde på att feminismen alltid koncentrerade sig på att rota ut skillnaderna mellan män och kvinnor inom olika områden, i stället för att rota ut problemet med skiljd behandling helt och hållet. Sedan insåg jag att jag själv fokuserade mig betydligt mer på islamofobi och invandrarfientlighet än andra sociala problem, och då kändes det inte som att jag kunde kritisera feminismen för att vara enkelspårig. Det är naturligt att man blir jävig av det område man arbetar inom.

Jag tror att jag har hittat anledningen till varför jag irriterar mig på vissa delar av jämställdhetsdebatten som pågår. Det känns som att det kan vara viktigt att veta inför framtiden.

Kvinnor och kraft

Jag läser Retorik A på Södertörns högskola, och vi hade i uppgift att hålla ett argumenterande tal, tre minuter långt. Denna tidsgräns har gjort att jag fått skära ganska väsentligt inom vissa sektioner. I vanliga fall skulle jag troligtvis redigera texten så att den omfattar allt som den borde omfatta, när jag nu lägger upp den här. Men det är sent nu och jag måste upp tidigt i morgon så jag har inte den lyxen. Jag kommer nog att återkomma till ämnet vid senare tillfällen.

-------

"Vid en genusföreläsning här på skolan talades det om två kategorier av språk, manligt och kvinnligt. Jag tycker att detta är en felaktig indelning av språket. Vi bör i stället införa den terminologi som används inom vissa lingvistiska studier, där man talar om kraftfulla och kraftlösa språk.

Det finns två huvudsakliga argument till varför denna terminologi är bättre.

Det första är att vi inte har statiska könsroller. Tyvärr så har män ofta en dominant ställning i samhället, men det är inte ett naturligt tillstånd. Vi kommer att komma till dit då vi har fördelat maktbalansen jämnare mellan könen. Men den nuvarande terminologin kommer att invagga oss i en falsk säkerhet om att problemet med språklig orättvisa är löst.

Men som det ser ut nu, när faktorer såsom social status, religion eller etniskt ursprung spelar in i hur kraftfullt vi kan uttrycka oss - så kommer detta inte att vara fallet. Vi måste rensa ut problemet i sin helhet, och göra vår lösning relevant för alla, oavsett vilka hinder man har mött när man velat göra sin röst hörd.

Det andra argumentet är att termerna manliga och kvinnliga språk leder till att kraftfulla kvinnor uppfattas som manliga. Detta är en underlig konsekvens. Själv har jag många gånger hamnat i diskussioner där kvinnor fått övertaget. Detta får inte mig att känna mig kvinnlig. Jag uppfattar inte heller kvinnorna som manliga. Jag uppfattar dem som kraftfulla.

Om vi binder upp oss vid termerna manligt och kvinnligt så kommer vi inte bara att utesluta alla de som kämpar för att bli hörda av andra anledningar, utan vi kommer också låsa fast oss vid uppfattningen att det kraftfulla språket i grunden är en manlig egenskap. Det leder till att kvinnor - för att kunna uppfattas som kraftfulla - måste sträva efter manlighet i stället för att kunna bygga någonting från sin egen kvinnlighet. Den yttersta konsekvensen blir att vi cementerar fast uppfattningen att det inte finns något sådant som en kraftfull kvinnlighet. Om vi låter det ske - då kommer maktbalansen aldrig att jämnas ut.

Och det är därför som vi måste tänka även på de små detaljerna. Det är därför som vi måste ändra vilka termer vi använder i språkdebatten."

Om självömkan

Under det senaste halvåret har jag funderat av och till på människor som hamnar i tidningen för dåliga saker som har hänt dem, eller som de har vållat på sig själva. Dessa funderingar har trängt sig på främst när jag har råkat ut eller vållat på mig själv, just sådana situationer. Jag har nämligen både krockat med en restaurang och bråkat med Kronofogden under sagda halvår.

Jag förstår inte varför man går ut i media och tycker synd om sig själv. Om man råkar ut för en olycka kan jag förstå att man kanske inte har möjligheten att påverka om det kommer ut i media; det är reportrar som söker sig till olycksplatsen, mer än det är en själv som ringer dem.

Men när det kommer till byråkratiskt trassel, såsom jag haft det (där den slutliga skulden på ett porto på 19:-, som jag glömt att betala, blev uppemot 900:-), så måste det vara personen som ringer upp Aftonbladet. Eller vilka det nu må vara. Jag skulle ha så svårt att motivera ett sådant samtal för mig själv. "Vad skulle jag få ut av att ringa Aftonbladet? Inte särskilt mycket." Liksom.
Jag tycker att mycket av det tjafs som finns i tidningarna mellan små människor och stor byråkrati i olika former är så löjligt. Det finns fall där vårt samhälle inte fungerar bra, det har funnits tillfällen då jag med egna ögon sett sådana situationer drabba folk jag känner - men det är fortfarande inte ett personligt problem. Det är ett problem som rör systemet. Om man gör ett sådant problem personligt, tar man bort den övergripande bilden, koncentrerar läsarens blickfång.

För övrigt har jag insett att ju mer man gräver i byråkrati, desto tydligare blir den. Inte alltid, jag har sett tillfällen då den havererat totalt, men i mitt fall. Och säkert i många av Aftonbladets och Expressens fall också.

Fruktstånd & spontanfotboll

I lördags var jag och bowlade med ett par vänner; en lumparkompis och hans flickvän. De är från Täby. Jag är från Tumba, Botkyrka. Att vara från Botkyrka är alltid intressant, för folk har alltid en uppfattning om denna lilla kommun söder om Stockholm. Det spelar ingen roll vart folk kommer från: vårt rykte är rikstäckande.

Det visade sig snart att mina två vänner varit ungefär lika lite söder om huvudstaden som jag varit norr om den. Jag försökte förklara hur Botkyrka skiljer sig från Sverige i stort - utgångspunkten var en känsla som kom när jag vandrade mellan alla frukt- och grönsaksstånd i Alby förra sommaren, att just det ögonblicket var skiljt från resten av Sverige; att i resten av Sverige så levde alla sina vanliga svenssonliv, men, just där i Alby, så deltog mitt liv i något helt annat. Det var en konstig känsla, men inte negativ. Kulturell mångfald i dess allra positivaste bemärkelse. Det gick inte särskilt bra att förklara. Det lät nog som att jag trodde att fruktstånd var en väldigt exotisk företeelse, främmande för övriga svenskar.

Sedan gick vi och bowlade. När vi spelat klart och skulle ta farväl, anmärkte mina vänner på att barnen spelade fotboll på torget. Det skulle de aldrig göra i Täby, åtminstone inte på det viset. De förundrades lite av hur barnen bara spontant tagit fram en fotboll och börjat lira, trots att det var kullersten och inte gräs på marken. Det var en annorlunda attityd i Täby. Och jag känner igen den attityden; det är en äkta svensk attityd. Men förorterna söder om Stockholm är inte riktigt som resten av Sverige. Bara nästan.

Idag satte jag mig framför tre tonårstjejer på bussen hem. För en gångs skulle hade jag inte hörlurarna i öronen - min omgivning stör mig generellt sett om jag inte lyssnar på något annat. Jag vet inte om det är överdrivet cyniskt. Men det har varit min erfarenhet.

Näst längst bak i bussen nådde en insikt mig, om hur förorten verkligen är. Egentligen. Tjejerna bakom mig tog fram sina telefoner, och fyllde den bakre sektionen av bussen med hiphop. Deras samtal skiljde sig inte nämnvärt från de sorters samtal som man kan förvänta sig att fjortonåriga tjejer har. Men jag undrar, hade någon som inte varit från Botkyrka blivit mer förvånad över det som hände sedan, än jag? Jag fick mig en mindre tankeställare, men det var inget chockerande. Jag använder mig, om än i mindre grad, av samma teknik.

"Fan, jag har inget sommarjobb!"
"Jag har ett."
"Vadå? Den där kebaben, eller?"
"Ja, men det är nåt."
"Kan du inte fixa åt mig också? Jag kan tvätta toaletter, golvet. Du kan säga, 'Jag och min turk, vi kan jobba'."

Ungefär sådär. Bussen hade tagit en omväg, och tjejernas välbekanta botkyrkasvenska hade diskuterat allt ifrån fylla till förolämpningar av killar man gillar (det fanns ett tydligt samband). Exemplet ovan är kanske dåligt - det innehåller inte de ord vi är vana att inte förstå, tagga, gitta, aina, abou, shonna och resten av det alternativa svenska språk som existerar i Botkyrka, och på platser som till viss del liknar Botkyrka. Men föreställ er ändå det: ett tjejgäng, tonåringar, deras diskussioner, på en rungande "blattesvenska". Och så --

Det kommer på tal att man inte kan tala botkyrkasvenska där, på arbetet. Måste tala fint. Tjejen säger att, visst, inga problem. Växlar smidigt, talar i en perfekt sekreterarsvenska, håller en perfekt sekreterarmonolog. Växlar tillbaka, och fortsätter snacka med sina kompisar. Abou, tagga, gitta. Skulle växlingen, fram och tillbaka, ha förvånat en äkta stockholmare mer? Kanske. Men jag blev ganska förvånad själv. Visst vet jag att sättet att prata till stor del är attityd. Att det är ett val att prata botkyrkasvenska, och inte vanlig svennesvenska. Men ändå. Uttalet, och framförandet, av sekreterarsvenskan var klockren. Det var mer rikssvenskt än TV-nyheterna. Det var bara att växla, fram och tillbaka. Inga problem.

Att bo i en av de södra förorterna innebär att man klassas in. Som någonting. Kanske inte som bandit. Men som någonting. Man kan antingen leva som man uppfattas, och omfamna Botkyrka totalt. Eller försöka leva så nära ett svenssonliv man kan. Jag ska inte säga att det inte finns gråzoner, för någonstans däremellan finns jag; jag försöker att prata vanligt, agera vanligt, rikssvenskt, men är samtidigt nöjd med bagaget man bär med sig: Botkyrka i en ryggsäck. Det är inte alltför tungt, men den rymmer så väldigt mycket, den ryggsäcken.

De vill oss väl

Visste ni att homosexuella män är snuskiga smittohärdar som sprider vidriga sjukdomar? Det är inte många moderna människor som gör det. De flesta tror att homosexuella män är ungefär lika hygieniska som vanliga män. Men vi har fel! Några som däremot har funnit ljuset, halleluja, är Blodcentralen. De anser fortfarande att homosexuella män är olämpliga, smutsiga bloddonatorer.

Jag säger "fortfarande", därför att jag uppmärksammade detta någon gång medan jag gick i gymnasiet, har jag för mig, och blev ytterst förvånad. Det kändes som att ha snubblat över en ovanlig fossil, en utdöd ideologi, som plötsligt sprattlat till och vaknat till liv igen, i ett underligt litet hörn av vårt samhälle. Och nu, efter nästan ett års högskole/universitetsstudier, och nästan ett års militärplikt, och diverse fritid däremellan, har ingenting förändrats.

För att se vilka andra samhällsgrupper som står lite närmare apor än människor i GeBlod.nus ögon, klicka här.

Uthängning

En flicka är död, och en debatt om huruvida man bör hänga ut brottslingar i media rasar. Lite smått. I alla fall om man läser Dagens Nyheter. Där skriver Stig Hadenius att media borde ha gått ut med namn mycket tidigare i Engla-fallet. Han funderar över vad som hade hänt om Anders Eklund hängts ut redan i Pernilla-fallet. Hade mordet på Engla kunnat förhindrats? Jag tvivlar på det. Anledningen till att Eklund inte hängdes ut i media under Pernilla-fallet berodde troligtvis på att han, trots flera tips, inte var misstänkt; ett snedsteg i sig, har det visat sig, men knappast en omständighet som rättfärdigar en namn- och bildpublicering.

Vi har ju en lagstiftning i Sverige som säger att ingen är skyldig innan dess att fällande dom har fallit. Det finns brister, men det är i grunden en bra lagstiftning. Hadenius har ädla motiv. Jag kan se det. Han vill publicera namn och bild för att få in tips. För att andra, oskyldiga, 42-åringar inte ska bli misstänkta. Men han har inte i åtanke det mediaklimat vi har i Sverige. Det hätska, bitska, dömande klimat vi har. Svensk media brukar visserligen nämna att personer som är misstänkta för brott - men ännu inte dömts för dem - är just misstänkta. Men bara lite i skymundan. Det är mycket enklare att spela på lättnaden över att polisen har gripit någon för det hemska dådet som utförts.

När Anna Lindh mördades pekades en person ut som skyldig. Han släpptes senare, efter att polisen kunnat binda Mijailo Mijailović till brottet. Men det var närmast lynchstämning i Sverige under den tiden. Som det blir ibland. När media sätter fart, och eldar på. En namnpublicering hade varit förödande för denna oskyldiga man. Att helt anonymt bli utpekad som Lindhs mördare var förödande nog.

Vi tar ett annat exempel: den uppmärksammade Motala-våldtäkten för några år sedan. Det stod först att hon blivit våldtagen av fem män. Detta var fel. Det fanns överhuvudtaget bara fyra män i lägenheten vid tillfället. Men media kastar sig utan alltför mycket självkritik över all information som läcker ut i heta frågor.

Därefter hette det att fyra män hade våldtagit flickan. De fyra som var i lägenheten. Lynchstämning igen. Två av männen friades, två fälldes. Två var oskyldiga, två var skyldiga. Men fortfarande lynchstämning. Och fortfarande mot de två oskyldiga. Namnpublicering hade varit dåligt. Till och med farligt, kanske.

I grund och botten: tills dess att media kan lära sig självkontroll, och slutar hetsa upp folket i dessa omtalade fall, kan de inte få publicera bild och namn i större utsträckning än idag. För om de hetsar upp en lynchstämning i samhället, så är det lynchningar vi kommer att få.