Sommaruppehållet är slut, och jag kan återgå till ett normalt liv. Det betyder att skolan har börjat, och att bloggen ska aktiveras igen.
Jag stötte på en gammal klasskamrat idag, som har gått vidare att läsa juridik. Det vi kom att prata om var, intressant nog, våra utbildningar. Det visade sig att det finns stora likheter mellan juridik och det jag läser (tänk: integrationsfrågor med sociologisk inriktning). Delvis för att jag också har läst juridik, som en del av min grundutbildning. Men det huvudsakliga syftet med, eller kanske konsekvensen av, de två utbildningarna är också desamma: de ger ett juridiskt respektive sociologiskt tänkande, som studenten därefter kan applicera på situationer som han eller hon ställs inför.
Min kamrat förklarade hur hon ofta läste artiklar, som handlade om det som hon studerade, och hur hon då läste dessa artiklar med juridiska glasögon. Detta är någonting som jag har märkt att jag själv gör, fast med sociologiska glasögon. Det som man tar med sig från utbildningen är inte specifika fakta eller teorier, utan mer ett sätt att se på världen. Ett sätt att analysera de situationer som vi ställs inför.
Det är intressant hur detta stämmer för både samhällsvetenskap och juridik, och säkert många flera utbildningar.
lördag 5 september 2009
onsdag 10 juni 2009
Om EU-valet
Så var EU-valet avklarat. Sverigedemokraterna kom inte dit, men Piratpartiet fick mer röster än Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Intressant. De kanske kan röra om lite i Europa. För övrigt är jag glad att en fransk lag som gick ut på att internetanvändare kunde stängas av från internet i uppemot ett år utan domstolsbeslut, körde in i veckan sedan det franska författningsrådet ansett att den stred mot den franska grundlagen. Det intressanta är att både den franska senaten och nationalförsamlingen redan antagit lagen. Men jag antar att författningsrådet är som en slags nödbroms i samhället, när folkvalda är påväg utför.
För goda reflektioner kring Piratpartiets framgångar, se denna blogg.
Sverigedemokraterna kom inte in i EU-parlamentet. Jag vet inte om jag är förvånad eller ej. Jag har fått mer reklam från SD än från något annat parti, vilket gör att jag vet vart de står bättre än något annat parti. Å andra sidan har jag nog inte trott att de skulle komma dit, med den livliga debatt som förts den senare tiden gällande IT och integritet. Om debatten hade gällt invandring, hade vi nog dock sett SD framför PP.
Det intressanta är hur tidningarna behandlar dem. Även om jag inte håller med dem i deras politik, anser jag inte att deras närvaro skulle vara en "mardröm", som Aftonbladet så fint uttryckte sig inför valet. Det är ändå svenska medborgare som röstar fram dem. Det intressanta är också hur de ständigt antas få en vågmästarroll. Om inge parti vill arbeta med dem, kommer de att arbeta med andra. Eller har vi nåt en så polariserad politisk situation, där de olika sidorna ser SD som "the lesser of two evils"? Jag tror inte det.
Tillbaka till Aftonbladets uttalande om att "mardrömen kan bli verklighet". I en annan artikel, två veckor senare, vill man inte "vill inte bidra till att förstärka Sverigedemokraternas bild av sig själva som martyrer" och tillåter dem således att annonsera i tidningen, precis som vilket annat parti som helst.
Men, är inte det inte att förstärka bilden av SD vs etablissemanget, när man utmålar dem som den europeiska mardrömen? Skriv om deras politik, och lämna skapandet av våra åsikter till oss läsare. Det är troligtvis det bästa sättet att bevisa vad de verkligen står för.
För goda reflektioner kring Piratpartiets framgångar, se denna blogg.
Sverigedemokraterna kom inte in i EU-parlamentet. Jag vet inte om jag är förvånad eller ej. Jag har fått mer reklam från SD än från något annat parti, vilket gör att jag vet vart de står bättre än något annat parti. Å andra sidan har jag nog inte trott att de skulle komma dit, med den livliga debatt som förts den senare tiden gällande IT och integritet. Om debatten hade gällt invandring, hade vi nog dock sett SD framför PP.
Det intressanta är hur tidningarna behandlar dem. Även om jag inte håller med dem i deras politik, anser jag inte att deras närvaro skulle vara en "mardröm", som Aftonbladet så fint uttryckte sig inför valet. Det är ändå svenska medborgare som röstar fram dem. Det intressanta är också hur de ständigt antas få en vågmästarroll. Om inge parti vill arbeta med dem, kommer de att arbeta med andra. Eller har vi nåt en så polariserad politisk situation, där de olika sidorna ser SD som "the lesser of two evils"? Jag tror inte det.
Tillbaka till Aftonbladets uttalande om att "mardrömen kan bli verklighet". I en annan artikel, två veckor senare, vill man inte "vill inte bidra till att förstärka Sverigedemokraternas bild av sig själva som martyrer" och tillåter dem således att annonsera i tidningen, precis som vilket annat parti som helst.
Men, är inte det inte att förstärka bilden av SD vs etablissemanget, när man utmålar dem som den europeiska mardrömen? Skriv om deras politik, och lämna skapandet av våra åsikter till oss läsare. Det är troligtvis det bästa sättet att bevisa vad de verkligen står för.
torsdag 7 maj 2009
En ny sexbrottslagstiftning
Forskare har föreslagit en ny sexbrottslagstiftning. Det är ett ganska intressant förslag, även om det inte är helt nytt. De anser att ett samtyckesrekvisit borde införas, så att rätten ska ta ställning till huruvida samlaget över huvud taget var frivilligt och inte bara om det var tilltvingat genom våld eller hot.
Tanken på samtycke har funnits tidigare, och är en del av några andra länders lagstiftning. Jag kan tycka att detta tidigare förslag är bättre än det nya, eftersom det skulle skapa en sexbrottslagstiftning som till viss del ser ut som annan brottslagstiftning: att det är brottsligt att begå vissa handlingar, även utan bevisat uppsåt.
Problemet med den nu föreslagna lagstiftningen är att den, för att citera forskarna, "... flyttar över fokus till killen så att han visar att han har gjort något för att vara säker på att hon ville [ha sex]." Det här går emot en av de fundamentala principerna i svensk rättssäkerhet: att det är åklagaren som ska ha bevisbördan; att man inte som åtalad ska behöva bevisa sin oskuld för att frikännas.
Trots detta så kan det bli intressant om det blir någon ändring av lagstiftningen - det pågår visst en översyn av den, enligt Beatrice Ask. Samtycke är ett intressant begrepp, som troligtvis skulle kunna implementeras på ett bra sätt.
Tanken på samtycke har funnits tidigare, och är en del av några andra länders lagstiftning. Jag kan tycka att detta tidigare förslag är bättre än det nya, eftersom det skulle skapa en sexbrottslagstiftning som till viss del ser ut som annan brottslagstiftning: att det är brottsligt att begå vissa handlingar, även utan bevisat uppsåt.
Problemet med den nu föreslagna lagstiftningen är att den, för att citera forskarna, "... flyttar över fokus till killen så att han visar att han har gjort något för att vara säker på att hon ville [ha sex]." Det här går emot en av de fundamentala principerna i svensk rättssäkerhet: att det är åklagaren som ska ha bevisbördan; att man inte som åtalad ska behöva bevisa sin oskuld för att frikännas.
Trots detta så kan det bli intressant om det blir någon ändring av lagstiftningen - det pågår visst en översyn av den, enligt Beatrice Ask. Samtycke är ett intressant begrepp, som troligtvis skulle kunna implementeras på ett bra sätt.
torsdag 15 januari 2009
Att falla bort i mängden
Den senaste delkursen på Södertörns högskola har jag ägnat mig åt att förundras över hur dåliga saker helt kan försvinna när sämre saker händer. Jag började att fundera på detta efter att min grupp hade haft en helt genomrutten redovisning (jag hade läst fel text, till exempel), och vi ändå lämnade seminariet med känslan av att vårt betyg fortfarande skulle gå att rädda. Anledningen till detta var det kaos som utbröt efter vår redovisning, bland de övriga redovisningarna. Det blev en krigszon när det diskuterades huruvida det var ett folkmord i Turkiet i början av 1900-talet. Ricki Lake-intensitet. Vår dåliga, men inte lika intensa, redovisning försvann i det känslosvall som följde. Vi kom undan lindrigare än vad vi kanske borde ha gjort, helt enkelt för att andra betedde sig värre.
Sedan började jag tänka på det igen, nu i veckan som var. En våldsam diskussion - en sådan som sällan ses utanför gymnasiet - blossade upp i vår seminariesal efter att en grupp fick väldigt hård kritik för sitt arbete (om äktenskap inom islam). "Ert arbete kan förstärka fördomar om islam." "Det här arbetet skulle passa bättre på en koranskola." Och så vidare.
Delar av den kritiserade gruppen blev förbannade, och gick över gränsen för hur man beter sig i ett opponeringsmöte. Det svors och det smutskastades. Det intressanta är att, även om de gick över gränsen, så var lärarens kritik inte bara hård utan en sågning av ett elevarbete som jag sällan har sätt. Är det rimligt att förvänta sig att dessa elever ska fortsätta visa upp en lugn fasad, även när läraren sedan själv (exempelvis med kommentaren om att arbetet hörde bättre hemma vid en koranskolan, som kom vid ett otroligt olämpligt tillfälle) går över gränsen i sin sågning? Möjligtvis. Men det jag lärde mig, är att den som skriker mest oftast får mest uppmärksamhet, oavsett om det är rätt eller fel. Eftersom det var eleverna som blev upprörda, och gick till motattack, var det på dem som all fokus lades efteråt. Läraren roll, som agitator (om än ofrivillig), reddes aldrig ut. På samma sätt som vår fruktansvärda redovisning försvann i kaoset som var de andras redovisning, föll lärarens roll bort i åskmolnet som var den trängda gruppen.
Det känns som att det kan vara en viktig läxa inför framtiden, att tänka på att lyssna och minnas även de tysta.
Sedan började jag tänka på det igen, nu i veckan som var. En våldsam diskussion - en sådan som sällan ses utanför gymnasiet - blossade upp i vår seminariesal efter att en grupp fick väldigt hård kritik för sitt arbete (om äktenskap inom islam). "Ert arbete kan förstärka fördomar om islam." "Det här arbetet skulle passa bättre på en koranskola." Och så vidare.
Delar av den kritiserade gruppen blev förbannade, och gick över gränsen för hur man beter sig i ett opponeringsmöte. Det svors och det smutskastades. Det intressanta är att, även om de gick över gränsen, så var lärarens kritik inte bara hård utan en sågning av ett elevarbete som jag sällan har sätt. Är det rimligt att förvänta sig att dessa elever ska fortsätta visa upp en lugn fasad, även när läraren sedan själv (exempelvis med kommentaren om att arbetet hörde bättre hemma vid en koranskolan, som kom vid ett otroligt olämpligt tillfälle) går över gränsen i sin sågning? Möjligtvis. Men det jag lärde mig, är att den som skriker mest oftast får mest uppmärksamhet, oavsett om det är rätt eller fel. Eftersom det var eleverna som blev upprörda, och gick till motattack, var det på dem som all fokus lades efteråt. Läraren roll, som agitator (om än ofrivillig), reddes aldrig ut. På samma sätt som vår fruktansvärda redovisning försvann i kaoset som var de andras redovisning, föll lärarens roll bort i åskmolnet som var den trängda gruppen.
Det känns som att det kan vara en viktig läxa inför framtiden, att tänka på att lyssna och minnas även de tysta.
torsdag 1 januari 2009
Om en ny norsk lag
Jag såg idag att Norge har infört en ny sexköpslagstiftning, som är betydligt hårdare än den svenska - den förbjuder köpandet av sex även utanför Norges gränser. En kristdemokrat tycker att det är "Ett steg framåt". Aftonbladets läsare är splittrade. Moralpanik.
Jag såg två läger bland de som kommenterade artikeln: dels finns det de som inte vill ha en svensk lagstiftning som liknar den norska (jag kunde inte göra annat än att le åt sverigefans kommentar om att "[d]et skulle bli en ekonomisk katastrof i bl.a. Thailand ifall de [prostituerade] förlorade dessa inkomster"); och dels de som anser att vi borde införa en liknande lagstiftning nu. Bums. zekezeke hör visst till dessa, och anser att man borde låsa in torskar som (ju) "väger 150 kg och luktar svett" på livstid.
I oceanerna av enfaldiga kommentarer finns det i alla fall vissa som tänkt igenom vad de vill säga. Kritiken om att en sådan lagstiftning inte är praktiskt genomförbar är väldigt bra. Om Sverige lagstiftar om att det ska bli brottsligt att köpa sex utomlands, så får det väldigt underliga konsekvenser i både teorin och praktiken:
* Det teoretiska trångmålet är att man kan bli dömd för samma brott två gånger: i landet som brottet begås i, och i Sverige. Det känns, för mig, inte helt människorätts-OK. Man kan också råka ut för att samma person frias i ett land, men döms i ett annat.
Ett annat teoretiskt problem är huruvida lagen ska omfatta personer som inte har svenskt medborgarskap; ska exempelvis finnar som kommer till Sverige kunna dömas för att de köpte sex i Finland innan de kom? I det här fallet blandas en "gränslös" lagstiftning samman med en retroaktiv: finnen begick inget brott (säger vi, och blundar för finsk lag) när handlingen begicks, utan endast när denne kom till Sverige. En dom blir således retroaktiv, vilket är minst lika rättsvidrigt som att dömas flera gånger för samma brott.
*Det praktiska problemet ligger i hur man ska bevisa, utan rimligt tvivel, att någon har köpt sex i ett annat land. Det måste finnas bevis. Hur får svensk polis bevis? Antingen samlar de in det själva, eller så får de det troligtvis från det berörda landets myndigheter. Det är inte rimligt att svensk polis ska åka utomlands för att samla bevis kring en enskild persons misstänkta sexköp, så jag tror att vi stryker det alternativet. Då återstår det att få bevisen från de utländska myndigheterna. Vad förutsätter detta?
Antingen så har det utländska rättsystemet prövat den misstänkte, och denne har antingen fällts eller friats; eller så har det inte prövat den misstänkte.
Om han redan har fällts, så har vi problemet som jag tog upp tidigare, med risken att fällas två gånger för samma brott.
Om den misstänkte har friats, är problemet att det berörda landet, genom sitt egna rättssystem, kommit fram till att personen inte har begått något brott. Att, med en svensk dom, kringgå en suverän stats uttryckta åsikt i ett fall kan vara vanskligt.
Om den misstänkte inte har prövats i utlandet (troligtvis därför att den begågna gärningen inte anses vara något brott där), och Sverige sedan skulle straffa personen när denne kommer hem, är man ute på farlig mark; det är ungefär som om ett land där abort är olagligt, skulle straffa en kvinna för att hon gör abort i Sverige, när hon kommer tillbaka, som mikda säger.
Vi kan tycka vad vi vill om andra länders lagstiftning och deras effektivitet i bekämpandet av prostitution, men en lagstiftning i stil med den norska anser jag inte - om den skulle införlivas aktivt - vara förenligt med en fungerande rättsstat.
-----------------
Alla citat och övriga hänvisningar har hämtats från någon av de två länkarna i början av inlägget.
Jag såg två läger bland de som kommenterade artikeln: dels finns det de som inte vill ha en svensk lagstiftning som liknar den norska (jag kunde inte göra annat än att le åt sverigefans kommentar om att "[d]et skulle bli en ekonomisk katastrof i bl.a. Thailand ifall de [prostituerade] förlorade dessa inkomster"); och dels de som anser att vi borde införa en liknande lagstiftning nu. Bums. zekezeke hör visst till dessa, och anser att man borde låsa in torskar som (ju) "väger 150 kg och luktar svett" på livstid.
I oceanerna av enfaldiga kommentarer finns det i alla fall vissa som tänkt igenom vad de vill säga. Kritiken om att en sådan lagstiftning inte är praktiskt genomförbar är väldigt bra. Om Sverige lagstiftar om att det ska bli brottsligt att köpa sex utomlands, så får det väldigt underliga konsekvenser i både teorin och praktiken:
* Det teoretiska trångmålet är att man kan bli dömd för samma brott två gånger: i landet som brottet begås i, och i Sverige. Det känns, för mig, inte helt människorätts-OK. Man kan också råka ut för att samma person frias i ett land, men döms i ett annat.
Ett annat teoretiskt problem är huruvida lagen ska omfatta personer som inte har svenskt medborgarskap; ska exempelvis finnar som kommer till Sverige kunna dömas för att de köpte sex i Finland innan de kom? I det här fallet blandas en "gränslös" lagstiftning samman med en retroaktiv: finnen begick inget brott (säger vi, och blundar för finsk lag) när handlingen begicks, utan endast när denne kom till Sverige. En dom blir således retroaktiv, vilket är minst lika rättsvidrigt som att dömas flera gånger för samma brott.
*Det praktiska problemet ligger i hur man ska bevisa, utan rimligt tvivel, att någon har köpt sex i ett annat land. Det måste finnas bevis. Hur får svensk polis bevis? Antingen samlar de in det själva, eller så får de det troligtvis från det berörda landets myndigheter. Det är inte rimligt att svensk polis ska åka utomlands för att samla bevis kring en enskild persons misstänkta sexköp, så jag tror att vi stryker det alternativet. Då återstår det att få bevisen från de utländska myndigheterna. Vad förutsätter detta?
Antingen så har det utländska rättsystemet prövat den misstänkte, och denne har antingen fällts eller friats; eller så har det inte prövat den misstänkte.
Om han redan har fällts, så har vi problemet som jag tog upp tidigare, med risken att fällas två gånger för samma brott.
Om den misstänkte har friats, är problemet att det berörda landet, genom sitt egna rättssystem, kommit fram till att personen inte har begått något brott. Att, med en svensk dom, kringgå en suverän stats uttryckta åsikt i ett fall kan vara vanskligt.
Om den misstänkte inte har prövats i utlandet (troligtvis därför att den begågna gärningen inte anses vara något brott där), och Sverige sedan skulle straffa personen när denne kommer hem, är man ute på farlig mark; det är ungefär som om ett land där abort är olagligt, skulle straffa en kvinna för att hon gör abort i Sverige, när hon kommer tillbaka, som mikda säger.
Vi kan tycka vad vi vill om andra länders lagstiftning och deras effektivitet i bekämpandet av prostitution, men en lagstiftning i stil med den norska anser jag inte - om den skulle införlivas aktivt - vara förenligt med en fungerande rättsstat.
-----------------
Alla citat och övriga hänvisningar har hämtats från någon av de två länkarna i början av inlägget.
lördag 29 november 2008
Underbar oanständighet
Har ni sett reklamen för UMO.se? Den nya, nationella ungdomsmottagningen? Den är alldeles underbar. Ett subtilt långfinger till all den moralpanik som brukar omgärda sexualitet. Den spelar på betraktarens tolkning av en egentligen alldeles oskyldig kombination av bild och text.
Det finns två affischer. Det är dels en med två killar, och en text som säger "Vill du se oss sätta på en kondom?”; det finns också en affisch med en ensam, pillemarisk tjej, och texten ”Vill du se mig göra nåt jag tycker om?”.
Västtrafik i Göteborg (som SL i Stockholm, om ni inte vet vad Västtrafik är) har valt att inte visa affischen med de två killarna, medan den med den ensamma tjejen finns kvar. Den förstnämnda anses vara "stötande". Det intressanta är att det inte verkar vara den sexuella undertonen i sig som verkar vara stötande, eftersom den sexuella undertonen i den andra affischen inte resulterar i att den också blir bojkottad. Om det inte är det sexuella, i sig, i affischen som Västtrafik reagerar på (eller tror att deras resenärer ska reagera på) - vad är det då? Vad är det som skiljer den affischen från den med den ensamma, pilemariska tjejen? Den enda skillnaden som jag kan se, är att det är två killar i stället för en ensam tjej. Hur är detta upprörande? Kom ihåg att det fortfarande inte är någon moralpanik över den sexuella undertonen?
Är det för att det är en sexuell underton mellan två killar?
Jag tycker att Västtrafiks agerande är ganska märkligt. Jag kan ha viss förståelse för att man tar bort affischering som man anser vara stötande, men antagandet av vad resenärerna ogillar som man gör när man censurerar affischerna är underliga. Eftersom det endast är affischen med två killar som tas bort, verkar Västtrafiks antagandet gällande deras resenärers vara att de är åtminstone lite homofobiska och inte trivs med att en annan sexualitet än "den normala" tillåts utrymme i det offentliga rummet.
Om jag vore göteborgare skulle jag bli jävligt sur över Västtrafiks ställningstagande, om inte annat därför att de utgår ifrån att jag inte tolererar sexuell mångfald när de bestämmer vad jag ska och inte ska få se när jag åker med lokaltrafiken.
Det finns två affischer. Det är dels en med två killar, och en text som säger "Vill du se oss sätta på en kondom?”; det finns också en affisch med en ensam, pillemarisk tjej, och texten ”Vill du se mig göra nåt jag tycker om?”.
Västtrafik i Göteborg (som SL i Stockholm, om ni inte vet vad Västtrafik är) har valt att inte visa affischen med de två killarna, medan den med den ensamma tjejen finns kvar. Den förstnämnda anses vara "stötande". Det intressanta är att det inte verkar vara den sexuella undertonen i sig som verkar vara stötande, eftersom den sexuella undertonen i den andra affischen inte resulterar i att den också blir bojkottad. Om det inte är det sexuella, i sig, i affischen som Västtrafik reagerar på (eller tror att deras resenärer ska reagera på) - vad är det då? Vad är det som skiljer den affischen från den med den ensamma, pilemariska tjejen? Den enda skillnaden som jag kan se, är att det är två killar i stället för en ensam tjej. Hur är detta upprörande? Kom ihåg att det fortfarande inte är någon moralpanik över den sexuella undertonen?
Är det för att det är en sexuell underton mellan två killar?
Jag tycker att Västtrafiks agerande är ganska märkligt. Jag kan ha viss förståelse för att man tar bort affischering som man anser vara stötande, men antagandet av vad resenärerna ogillar som man gör när man censurerar affischerna är underliga. Eftersom det endast är affischen med två killar som tas bort, verkar Västtrafiks antagandet gällande deras resenärers vara att de är åtminstone lite homofobiska och inte trivs med att en annan sexualitet än "den normala" tillåts utrymme i det offentliga rummet.
Om jag vore göteborgare skulle jag bli jävligt sur över Västtrafiks ställningstagande, om inte annat därför att de utgår ifrån att jag inte tolererar sexuell mångfald när de bestämmer vad jag ska och inte ska få se när jag åker med lokaltrafiken.
lördag 8 november 2008
Obama for President!
Kolla. Jag gillar Obama. Missuppfatta mig inte. Men nu är han vald till USA:s näste president, han tar över tyglarna någon gång tidigt nästa år (januari, februari? Jag minns inte riktigt), och jag vet inte särskilt mycket om hans faktiska politiska ståndpunkter. Det kan vara för att jag inte har ansträngt mig alltför mycket med att sätta mig in i hans politik, för jag har inte gjort mer än att läsa tillgängliga gratis- och kvällstidningar och följa TV-nyheterna, men jag känner ändå att jag borde veta mer om honom. Vad det är han faktiskt vill. Jag har börjat få en hyfsat bra bild, nu efter slutspörten i presidentvalet, men innan var det ganska luddigt. Och jag är ändå ganska intresserad av politik. Men jag ska ta det hela från början.
Det känns som om media har hållit på och gullat en hel del med honom. Visst, det är ballt att en svart man har blivit president i USA. Det är ett steg framåt, men inte ett alltför stort (rasism måste lösas på gräsrotsnivå innan man överhuvudtaget kan tala om en "vinst"). Men det förklarar inte "gullandet". Obama har höjts till skyarna på ett oroväckande sätt; han kan omöjligen uppfylla alla de förhoppningar som världen tycks ha. Varför är det så, och varför har jag (trots detta) en så vag bild av vad hans faktiska politik är? Det känns som om han har blivit en symbol för en förändring av amerikansk politik som världen har väntat på under Bush-eran, en symbol som inte har ifrågasatts (tillräckligt mycket).
Missförstå mig inte. Det har förekommit busslaster med kritik och diverse anklagelser. Jag har redan anmärkt lite på dem i tidigare inlägg, eftersom vissa har varit rent utsagt löjliga. Han har anklagats (!) för att vara muslim; när det inte fungerade kopplades han i stället samman med en radikal präst. Men det här har i stort sett bara varit först Clintons och sedemera McCains smutskastning, och reell kritik har sällan hörts.
Jag känner mig kluven: dels har jag också, åtminstone delvis, svepts med av dessa vindar som tycks bära hoppet om förändring; samtidigt är jag medveten om att nedslaget i verkligheten blir väldigt hårt om man låter sig bäras upp alltför långt, alltför högt på dessa vindar.
Jag får anse mig vara - reserverat - positiv, dock.
Det känns som om media har hållit på och gullat en hel del med honom. Visst, det är ballt att en svart man har blivit president i USA. Det är ett steg framåt, men inte ett alltför stort (rasism måste lösas på gräsrotsnivå innan man överhuvudtaget kan tala om en "vinst"). Men det förklarar inte "gullandet". Obama har höjts till skyarna på ett oroväckande sätt; han kan omöjligen uppfylla alla de förhoppningar som världen tycks ha. Varför är det så, och varför har jag (trots detta) en så vag bild av vad hans faktiska politik är? Det känns som om han har blivit en symbol för en förändring av amerikansk politik som världen har väntat på under Bush-eran, en symbol som inte har ifrågasatts (tillräckligt mycket).
Missförstå mig inte. Det har förekommit busslaster med kritik och diverse anklagelser. Jag har redan anmärkt lite på dem i tidigare inlägg, eftersom vissa har varit rent utsagt löjliga. Han har anklagats (!) för att vara muslim; när det inte fungerade kopplades han i stället samman med en radikal präst. Men det här har i stort sett bara varit först Clintons och sedemera McCains smutskastning, och reell kritik har sällan hörts.
Jag känner mig kluven: dels har jag också, åtminstone delvis, svepts med av dessa vindar som tycks bära hoppet om förändring; samtidigt är jag medveten om att nedslaget i verkligheten blir väldigt hårt om man låter sig bäras upp alltför långt, alltför högt på dessa vindar.
Jag får anse mig vara - reserverat - positiv, dock.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)