Fruktstånd & spontanfotboll

I lördags var jag och bowlade med ett par vänner; en lumparkompis och hans flickvän. De är från Täby. Jag är från Tumba, Botkyrka. Att vara från Botkyrka är alltid intressant, för folk har alltid en uppfattning om denna lilla kommun söder om Stockholm. Det spelar ingen roll vart folk kommer från: vårt rykte är rikstäckande.

Det visade sig snart att mina två vänner varit ungefär lika lite söder om huvudstaden som jag varit norr om den. Jag försökte förklara hur Botkyrka skiljer sig från Sverige i stort - utgångspunkten var en känsla som kom när jag vandrade mellan alla frukt- och grönsaksstånd i Alby förra sommaren, att just det ögonblicket var skiljt från resten av Sverige; att i resten av Sverige så levde alla sina vanliga svenssonliv, men, just där i Alby, så deltog mitt liv i något helt annat. Det var en konstig känsla, men inte negativ. Kulturell mångfald i dess allra positivaste bemärkelse. Det gick inte särskilt bra att förklara. Det lät nog som att jag trodde att fruktstånd var en väldigt exotisk företeelse, främmande för övriga svenskar.

Sedan gick vi och bowlade. När vi spelat klart och skulle ta farväl, anmärkte mina vänner på att barnen spelade fotboll på torget. Det skulle de aldrig göra i Täby, åtminstone inte på det viset. De förundrades lite av hur barnen bara spontant tagit fram en fotboll och börjat lira, trots att det var kullersten och inte gräs på marken. Det var en annorlunda attityd i Täby. Och jag känner igen den attityden; det är en äkta svensk attityd. Men förorterna söder om Stockholm är inte riktigt som resten av Sverige. Bara nästan.

Idag satte jag mig framför tre tonårstjejer på bussen hem. För en gångs skulle hade jag inte hörlurarna i öronen - min omgivning stör mig generellt sett om jag inte lyssnar på något annat. Jag vet inte om det är överdrivet cyniskt. Men det har varit min erfarenhet.

Näst längst bak i bussen nådde en insikt mig, om hur förorten verkligen är. Egentligen. Tjejerna bakom mig tog fram sina telefoner, och fyllde den bakre sektionen av bussen med hiphop. Deras samtal skiljde sig inte nämnvärt från de sorters samtal som man kan förvänta sig att fjortonåriga tjejer har. Men jag undrar, hade någon som inte varit från Botkyrka blivit mer förvånad över det som hände sedan, än jag? Jag fick mig en mindre tankeställare, men det var inget chockerande. Jag använder mig, om än i mindre grad, av samma teknik.

"Fan, jag har inget sommarjobb!"
"Jag har ett."
"Vadå? Den där kebaben, eller?"
"Ja, men det är nåt."
"Kan du inte fixa åt mig också? Jag kan tvätta toaletter, golvet. Du kan säga, 'Jag och min turk, vi kan jobba'."

Ungefär sådär. Bussen hade tagit en omväg, och tjejernas välbekanta botkyrkasvenska hade diskuterat allt ifrån fylla till förolämpningar av killar man gillar (det fanns ett tydligt samband). Exemplet ovan är kanske dåligt - det innehåller inte de ord vi är vana att inte förstå, tagga, gitta, aina, abou, shonna och resten av det alternativa svenska språk som existerar i Botkyrka, och på platser som till viss del liknar Botkyrka. Men föreställ er ändå det: ett tjejgäng, tonåringar, deras diskussioner, på en rungande "blattesvenska". Och så --

Det kommer på tal att man inte kan tala botkyrkasvenska där, på arbetet. Måste tala fint. Tjejen säger att, visst, inga problem. Växlar smidigt, talar i en perfekt sekreterarsvenska, håller en perfekt sekreterarmonolog. Växlar tillbaka, och fortsätter snacka med sina kompisar. Abou, tagga, gitta. Skulle växlingen, fram och tillbaka, ha förvånat en äkta stockholmare mer? Kanske. Men jag blev ganska förvånad själv. Visst vet jag att sättet att prata till stor del är attityd. Att det är ett val att prata botkyrkasvenska, och inte vanlig svennesvenska. Men ändå. Uttalet, och framförandet, av sekreterarsvenskan var klockren. Det var mer rikssvenskt än TV-nyheterna. Det var bara att växla, fram och tillbaka. Inga problem.

Att bo i en av de södra förorterna innebär att man klassas in. Som någonting. Kanske inte som bandit. Men som någonting. Man kan antingen leva som man uppfattas, och omfamna Botkyrka totalt. Eller försöka leva så nära ett svenssonliv man kan. Jag ska inte säga att det inte finns gråzoner, för någonstans däremellan finns jag; jag försöker att prata vanligt, agera vanligt, rikssvenskt, men är samtidigt nöjd med bagaget man bär med sig: Botkyrka i en ryggsäck. Det är inte alltför tungt, men den rymmer så väldigt mycket, den ryggsäcken.

De vill oss väl

Visste ni att homosexuella män är snuskiga smittohärdar som sprider vidriga sjukdomar? Det är inte många moderna människor som gör det. De flesta tror att homosexuella män är ungefär lika hygieniska som vanliga män. Men vi har fel! Några som däremot har funnit ljuset, halleluja, är Blodcentralen. De anser fortfarande att homosexuella män är olämpliga, smutsiga bloddonatorer.

Jag säger "fortfarande", därför att jag uppmärksammade detta någon gång medan jag gick i gymnasiet, har jag för mig, och blev ytterst förvånad. Det kändes som att ha snubblat över en ovanlig fossil, en utdöd ideologi, som plötsligt sprattlat till och vaknat till liv igen, i ett underligt litet hörn av vårt samhälle. Och nu, efter nästan ett års högskole/universitetsstudier, och nästan ett års militärplikt, och diverse fritid däremellan, har ingenting förändrats.

För att se vilka andra samhällsgrupper som står lite närmare apor än människor i GeBlod.nus ögon, klicka här.

Uthängning

En flicka är död, och en debatt om huruvida man bör hänga ut brottslingar i media rasar. Lite smått. I alla fall om man läser Dagens Nyheter. Där skriver Stig Hadenius att media borde ha gått ut med namn mycket tidigare i Engla-fallet. Han funderar över vad som hade hänt om Anders Eklund hängts ut redan i Pernilla-fallet. Hade mordet på Engla kunnat förhindrats? Jag tvivlar på det. Anledningen till att Eklund inte hängdes ut i media under Pernilla-fallet berodde troligtvis på att han, trots flera tips, inte var misstänkt; ett snedsteg i sig, har det visat sig, men knappast en omständighet som rättfärdigar en namn- och bildpublicering.

Vi har ju en lagstiftning i Sverige som säger att ingen är skyldig innan dess att fällande dom har fallit. Det finns brister, men det är i grunden en bra lagstiftning. Hadenius har ädla motiv. Jag kan se det. Han vill publicera namn och bild för att få in tips. För att andra, oskyldiga, 42-åringar inte ska bli misstänkta. Men han har inte i åtanke det mediaklimat vi har i Sverige. Det hätska, bitska, dömande klimat vi har. Svensk media brukar visserligen nämna att personer som är misstänkta för brott - men ännu inte dömts för dem - är just misstänkta. Men bara lite i skymundan. Det är mycket enklare att spela på lättnaden över att polisen har gripit någon för det hemska dådet som utförts.

När Anna Lindh mördades pekades en person ut som skyldig. Han släpptes senare, efter att polisen kunnat binda Mijailo Mijailović till brottet. Men det var närmast lynchstämning i Sverige under den tiden. Som det blir ibland. När media sätter fart, och eldar på. En namnpublicering hade varit förödande för denna oskyldiga man. Att helt anonymt bli utpekad som Lindhs mördare var förödande nog.

Vi tar ett annat exempel: den uppmärksammade Motala-våldtäkten för några år sedan. Det stod först att hon blivit våldtagen av fem män. Detta var fel. Det fanns överhuvudtaget bara fyra män i lägenheten vid tillfället. Men media kastar sig utan alltför mycket självkritik över all information som läcker ut i heta frågor.

Därefter hette det att fyra män hade våldtagit flickan. De fyra som var i lägenheten. Lynchstämning igen. Två av männen friades, två fälldes. Två var oskyldiga, två var skyldiga. Men fortfarande lynchstämning. Och fortfarande mot de två oskyldiga. Namnpublicering hade varit dåligt. Till och med farligt, kanske.

I grund och botten: tills dess att media kan lära sig självkontroll, och slutar hetsa upp folket i dessa omtalade fall, kan de inte få publicera bild och namn i större utsträckning än idag. För om de hetsar upp en lynchstämning i samhället, så är det lynchningar vi kommer att få.

Om att slåss och försvara

Jag har återigen argumenterat mot en vägg; jag tycks inte kunna övertyga personen om att diskriminering av muslimer är något ont. Herregud, jag visste knappt att det fanns sådana människor kvar! Men om det inte fanns, antar jag att världen skulle se mycket bättre ut.

Men för att vara rättvis: Världen skulle snabbare bli bättre om det folket som bestämt diskriminerade andra försvann, än om de som inte brydde sig om det gjorde det.

Jag kan inte vinna debatten; men jag vet, samtidigt, att han inte heller kan göra det. Moment 22, gång på gång på gång. Varje gång. Men jag kan inte komma ifrån oron, att jag är lika envis och trångsynt som han är: på många sätt är jag nog det. Jag har rätt. Jag vet det. Ingen anledning att verkligen lyssna på motargumenten. Jag försöker, ändå, men jag har en ideologisk ståndpunkt som till stor del bara sållar bort argument, av princip.

Jag måste vara försiktig. Men det är svårt när man försvarar sin fasta övertygelse.

Åh, ve, en muslim!

Hur kommer det sig att smutskastningen av Barack Obama går ut på, ungefär: "Han är muslim."

Åj då, herrajissanes, nej men då måste han planera terrorattack mot oss, han är en al-Qaida-infiltrator med självmordsbälte som huvudkudde och en ak47:a som bästa vän i hela den otrogna västvärlden: "Allah, Jihad, Jihad, Jihad på er, era korkade amerikaner!"

Personligen ser jag ju hellre en muslim som president, än en president som tycker att tortyr är OK. Men det är ju bara jag.

Man borde kanske rösta på SD

Liksom, bara för att göra skillnad. Markera position. Vara lite radikal.

För seriöst, det är det enda partiet som tar upp en väldigt angelägen fråga - generellt i Sverige, men speciellt i Botkyrka: segregationen. Att sparka ut alla invandrare är ingen bra lösning. Det är inte heller en hållbar lösning. Det dystra är då att det är den enda lösningen som ges på problemet med segregationen i Sverige. Riksdagspartierna lägger locket på, håller tyst. Liksom en feber: det är bara att svettas ut den.


Att alla initiativ att inleda en diskussion med Sverigedemokraterna klassas som rasism, och "skulle bjuda in dem i debatten", och "skulle ge dem fäste bland folket" och allt annat skitsnack som man hör ... jag menar ... herregud. Jag fattar mig inte på logiken. Idiotförklaringen av det svenska folket.

"SD är dumma i huvudet. De är rasister. De har inga vettiga idéer. Men om vi tillåter att de har samma rättigheter som alla de som tänker rätt (som oss), då får de säga sitt dumma budskap till fler människor, som då kommer rösta på dem. Vi kan inte låta det svenska folket bilda sina egna åsikter. Konstruktivt tänkande är bara bra när man ska välja vilka flingor man ska köpa till filmjölken. I det verkliga livet, när något står på spel, då är den fria viljan farlig. Den måste isoleras. Behandlas. Botas."

Ett tag innan jag tog studenten klarnade en sak gällande den rådande (socialdemokratiska) segregationspolitiken. "Ge mer pengar till de som behöver det". Det genomsyrade samhället, men skolsystemet dränktes verkligen i den idén. Genom åren har jag sett många vänner och bekanta, som oftast har hört till toppskiktet i klasserna jag gått i och därför blivit bortprioriterade, bli allt mer desillusionerade. Skolsystemet gav ingenting; utbildningen haltade, det fanns mer fakta i böckerna man självmant läste än bland anteckningarna man idogt fört under varje given vecka.

Problemet skylldes givetvis på "utsugarna". De som tog alla resurser. Detta var inte invandrare per se - det var dumma människor, även svenskar; men samtidigt var den politiska retoriken att det var invandrarna som behövde få pengar för att "lyftas upp till samma nivå som svenskarna".

Har inte något gått väldigt fel, när politiken man för just för att integrera invandrare i samhället, leder till att toppskiktet i skolorna vänder sig emot dem? Men: socialdemokratisk samhällspolitik.
Hallelujah.

Gynning och Aftonbladet

Dagens Aftonbladet har en debattartikel som gör gällande att Carolina Gynning har ett ansvar i samhället när hon tillsammans med 5:an (tv-kanalen) åker till Israel för att bli spirituellt upplyst (eller nåt). Debattören menar att det mer eller mindre är Gynnings plikt att belysa de många övergrepp som israelerna gör mot palestinierna.

Herregud. Jag är inget jättefan av Gynning. Vi klargör det. Nu. Meddetsamma. Men det är väl inte hennes plikt att bilda opinion gällande Israel/Palestina-konflikten. Även om hon är där nere.

Hon besöker vanliga människor. Musiker, författare. Ändå vill debattören att hon målar upp Palestinakonflikten åt oss. Som om vi missat det. Oups. My bad, liksom. Glömde komma till skolan den dag de nämnde konflikten, lite sådär i förbifarten. Försov mig, var förkyld, skolkade. Whatever. Det är inte så att man blir inlåst i en liten såpbubbla av okunnighet. Man vet att det begås grymheter där borta, från båda hållen.


Vad kan Gynning tillföra den diskussionen med sitt program? Lite glamour? Sug på den karamellen. Hon är liksom inte rätt person att bilda opinion. Bättre klaga på våra politiker som inte gör tillräckligt mycket. Det känns lite underligt att kräva att alla som befinner sig i området ska belysa konflikten. Speciellt om anledningen till att man är där, inte har något med konflikten att göra. Tvärtom, anser jag; att möta vanliga israeler (eller palestiner), och visa hur de är och att de inte alla ligger med bössa och granat och väntar på att kunna vräka död och förstörelse över området där grannen på andra sidan muren bor - allt detta, tror jag kan vara bra för det svenska folket att se. Att de-demonisera folket där nere. Att visa att alla israelers liv inte alltid handlar om kriget mot palestinierna.

Ur det perspektivet tror jag faktiskt att Gynning kan göra folket där nere en tjänst. Tro det eller ej.