Anders Eklund

Anders Eklunds erkännande och beskrivning av morden/våldtäkterna av Pernilla Hellgren och Engla Höglund är bland det värsta man kan läsa för tillfället. Jag har inte hittat någon bra länk till videoupptagningen av förhöret, men den är nästan ännu värre att se. Trots att vi vet att många gärningsmän uppfattas som "vanliga" av sin omgivning, så är det en helt annan sak att faktiskt se hur vanlig han verkar vara.

Kollektiv skuld?

Jag har hört vissa kvinnor säga att en man aldrig kan förstå hur det känns att bli våldtagen. Fair enough. Det finns undantag, med underliga skolfröknar och homosexuella våldtäktsmän, men generellt sett är det kvinnor som blir våldtagna av män. Men då säger jag: en kvinna kan aldrig förstå den kollektiva skulden som läggs på männen.

Är detta rätt? Bör alla män bära den tunga bördan som en minoritet av oss lägger på våra axlar? För saken är att - hur mycket man än vill klandra radikalfeminister som mer än gärna vill att denna börda för alltid ska ligga på männens axlar, och om möjligt krossa dem därunder - så har det aldrig funnits några kvinnliga initiativtagare i det ämnet. Skapandet av en kollektiv skuld har varit en helt igenom manligt bedrift.

Vad är en kollektiv skuld? Betyder det att alla män har ett ansvar? Betyder det att alla män måste kämpa för att motverka våldtäkter?

Jag tenderar att känna: jag har inget ansvar alls. Jag ska kunna sätta mig ned och vägra göra någonting. Att stoppa vad elaka män gör mot kvinnor är inte automatiskt mitt ansvar bara för att jag är man. Jag vänder mig emot detta.

Detta betyder inte att jag är för att män ska kunna våldta kvinnor. Det betyder bara att jag inte har någon skuld i vad andra män gör, och att jag (eller någon annan man) inte på något sätt kan hållas ansvarig om jag lever som ett exempel på någon som inte lurar på småflickor bland mörka gränder.

Har jag rätt att tycka så här? På ett logiskt plan, ja. Jag har, tekniskt sett, ingen skuld i det som händer. På ett mer känslomässigt plan kan det vara lite svårare att försvara. Det kan tyckas som att jag ger blanka fan i vad som händer kvinnor. Det stämmer inte.

Den kollektiva skulden ligger över alla män med ett samvete. Den har ingen argumentativ tyngd: den kan inte åberopas för att mana män att agera; den har inte heller någon rättslig vikt, så ingen man kan ställas till svars för en annans gärningar. Men ändå - ändå ligger den som en börda över varje mans axlar, och bör göra så; och den växer sig allt tyngre för varje gång vi hör talas om en ny våldtäkt.

Och den känslan, den vanmakten att någon begår sådana brott i "vårt" namn, kan ingen kvinna någonsin förstå.

Om invandring och utvisning

Hur kan det svenska folket både tycka att Sverige tar in för mycket invandrare - såpass många att vi inte kan integrera dem i samhället på ett fungerande vis - och samtidigt tycka att de anställda på Migrationsverket är så kalla i sin bedömning, så inhumana i sin syn på flyktingar, när de nekar uppehållstillstånd till folk som kommer?

Står inte dessa två idéer emot varandra? Att antingen tar vi in för många, och konsekvensen borde då vara att vi borde ta in färre och i stället koncentrera oss på att lösa problemen med segregationen - å ena sidan; och å andra sidan, att det är ytterst inhumant att neka någon inträde i vårt land om de kommer från en krigszon eller något annat helvete av något slag?

Måste vi inte, om vi ska komma någon vart och lösa några problem, bestämma oss för vart vi står, i stället för att lite halvhjärtat stå med en fot på varje sida? Jag tror det.

De värnar åtminstone om djuren

Jag har surfat runt lite på Sverigedemokraternas hemsida för att samla på mig stoff inför ett tal jag ska hålla på retorikkursen senare i höst. Anledningen till detta har varit tvådelad: dels för att hitta Sverigedemokraternas förklaring till vad de egentligen står för, och dels för att försöka lista ut vad de egentligen står för. Och herregud.

Deras hemsida har under de fem sex år som jag av olika anledningar besökt den förändrats mycket. Första gången, inför ett skolprojekt under mitt första år i gymnasiet,
var deras sida till ytan renrensat från främlingsfientliga tendenser. Det var först när man grävde lite längre ned som man fann deras vilja att skicka hem inte bara första generationens invandrare, inte bara andra generationens invandrare, utan ända upp till tredje generationens invandrare.

Några år senare skulle jag göra en uppsats om dem, denna gång på högskolan, och jag besökte deras hemsida ännu en gång. Denna gång verkade renskrivaren ha fått sparken, för deras mindre smickrande idéer var inte längre förpassade till det finstilta utan upptog merparten av hemsidan.

När jag nu ännu en gång besöker dem, eftersom jag kommer att prata om dem i mitt examinationstal i den retorikkurs jag nu läser, så har de ännu en gång rensat upp lite, och på samma sätt som när jag gick i gymnasiet så är det först när man gräver lite som man hittar deras lite underligare tankegångar.

Trots detta var jag beredd att ändra min uppfattning om dem, från främlingsfientliga till enbart rabiat nationalistiska. Sedan länkade de till den här sidan, deras Stoppa Rasismen-sida, där de tar avstånd från allt vad rasism heter. Problemet med den sidan är att det är den främsta källan jag har stött på för att de i själva verket är främlingsfientliga. Det går bland annat att läsa att:

"Du kan läsa om allt från halalslakt och minareter till personrån,
sexualbrott och hedersmord nästan varje dag.
Det är tyvärr en baksida som mångkulturen för med sig."
- Under rubriken "Rasism?"

Medan jag håller med om att personrån, sexualbrott och hedersmord är en dålig importvara, så är jag lite osäker på vad för slags hemskheter halalslakt av djur eller minareter (en typ av torn intill en moské) innebär. Det är alltså inte bara de hemskheter som invandringen för med sig som är dåligt, utan även deras kultur i sig.

Men det är ändå gott att Sverigedemokraterna gör min situation så enkel som möjlig. Om man besöker deras hemsida till och från - och deras åsikter inte fick några mothugg eftersom varken press eller politiker vill låta dem vara med i debatter - skulle ju risken finnas att man börjar sympatisera med deras åsikter. Då är det skönt att veta att det fortfarande finns Sverigedemokrater där ute som inser vilken situation jag befinner mig i, och titt som tätt publicerar material som utan tvekan redogör för deras egentliga inställning i viktiga frågor.


Men de värnar i alla fall om djuren.

Botkyrka Reunion

Det är alltid kul när det går bra för folk. Det band som några av mina klasskompisar drog ihop för en fem sex år sedan har verkligen sparkat igång ordentligt. De spelar runt om i Sverige, och ska dra till Tjeckien för en spelning i augusti.

Därefter kommer de till Botkyrka Reunion, den nya musikfestivalen som anordnas i Hågelbyparken den 23 augusti. Det är intressant hur vissa saker leder fram till andra: hur mitt intresse för bandet ledde till att jag började nysta i den festival som anordnas i min egen kommun.

Jag trodde att det skulle vara något sorts Tumbas Dag eller något annat jönsigt spektakel. Men de verkar ha håvat in ett helt gäng intressanta band. De har Degradead, vars debutskiva skapades med hjälp av In Flames-medlemmar (som var mixare och tekniker).* Andra intressanta band verkar vara Faceshift och Sabbtail (vars tidigare medlemmar inkluderat Fredrik Åkesson från bland annat Opeth), och givetvis The Events.

Men det är för ett band som jag kommer att besöka festivalen - Polish Kings. Botkyrka Reunion beskriver dem på följande vis:

"Polish Kings blandar ur-australiska tongångar
med polska barnvisetexter
framrappade på äkta åttiotalsvis.
Varför? Varför inte."

Bara en sådan sak.

Att Botkyrka anordnar en musikfestival, som uppenbarligen planeras vara årlig, är någonting jag verkligen gillar. När jag först startade den här bloggen ville jag hålla den strikt kritisk mot olika fenomen, men eftersom jag tenderar att klaga på media att det enda de rapporterar om är elände, så kan jag försvara detta inlägg med att jag känner ett visst ansvar att ha vissa lättare inslag i min samhällsrapportering. Ahem. Ungefär.

Dessutom är rockfestivaler bra. De för samman folk. När jag var på Metaltown i Göteborg förra veckan såg jag män som kvinnor, tonåringar likväl som pensionärer och i alla åldrar däremellan, från flera olika musikaliska inriktningar. Jag tror inte att Botkyrka Reunion kommer att bli StorStockholms Metaltown, men jag tycker att det är ett lovvärt försök att skapa en fest som lockar en bred publik med hjälp av ett måhända alternativt men ändå väldigt lovande musikaliskt utbud.

Män och svin

Jag har äntligen insett vad det är som har stört mig med hela den här debatten om vad som är manligt och kvinnligt. Jag hade en kurskamrat på Engelska A som uttryckte det väldigt bra; enligt honom var engelskan den tredje kursen på högskolan som förklarat att han var mer kvinnlig än manlig. Jag känner igen mig i den situationen. Män förväntas vara på ett sätt, och kvinnor på ett annat. Feminister påpekar ofta detta, och säger att det är en felaktig klassificering av oss. Kudos till det.

Tyvärr så har debatten ändå lyckats gå in i någon slags återvändsgränd, där den manliga normen i sig är felaktig. För mig, som man, innebär det att om jag inte ringaktar kvinnor, utan respekterar dem som individer, så ingår jag därför inte i denna manliga norm. Jag blir "ett undantag" från den. Kul för mig, då.

Problemet är att det är ganska tröttsamt att höra att man är ett undantag bland alla män, även om kommentarerna är välmenande. På samma sätt som mitt förra inlägg handlade om att man inte ska låsa fast kvinnors språkbruk som kraftlöst, så är det inte särskilt progressivt att säga att det är manligt att bete sig svinigt. Det sätter de män som är intresserad av jämställdhet i en irriterande sits, eftersom de därigenom förlorar sin manlighet.

Själv har jag under en längre tid haft blandade känslor för könsdebatten som pågått i vårt samhälle. Dels så har jag stått bland dem som givetvis vill ha lika vilkor för alla, oavsett vilka förutsättningar de har. Å andra sidan har jag varit emot många av de feministiska strömningar som funnits i debatten. Först trodde jag att det berodde på att feminismen alltid koncentrerade sig på att rota ut skillnaderna mellan män och kvinnor inom olika områden, i stället för att rota ut problemet med skiljd behandling helt och hållet. Sedan insåg jag att jag själv fokuserade mig betydligt mer på islamofobi och invandrarfientlighet än andra sociala problem, och då kändes det inte som att jag kunde kritisera feminismen för att vara enkelspårig. Det är naturligt att man blir jävig av det område man arbetar inom.

Jag tror att jag har hittat anledningen till varför jag irriterar mig på vissa delar av jämställdhetsdebatten som pågår. Det känns som att det kan vara viktigt att veta inför framtiden.