torsdag 26 juni 2008

Kvinnor och kraft

Jag läser Retorik A på Södertörns högskola, och vi hade i uppgift att hålla ett argumenterande tal, tre minuter långt. Denna tidsgräns har gjort att jag fått skära ganska väsentligt inom vissa sektioner. I vanliga fall skulle jag troligtvis redigera texten så att den omfattar allt som den borde omfatta, när jag nu lägger upp den här. Men det är sent nu och jag måste upp tidigt i morgon så jag har inte den lyxen. Jag kommer nog att återkomma till ämnet vid senare tillfällen.

-------

"Vid en genusföreläsning här på skolan talades det om två kategorier av språk, manligt och kvinnligt. Jag tycker att detta är en felaktig indelning av språket. Vi bör i stället införa den terminologi som används inom vissa lingvistiska studier, där man talar om kraftfulla och kraftlösa språk.

Det finns två huvudsakliga argument till varför denna terminologi är bättre.

Det första är att vi inte har statiska könsroller. Tyvärr så har män ofta en dominant ställning i samhället, men det är inte ett naturligt tillstånd. Vi kommer att komma till dit då vi har fördelat maktbalansen jämnare mellan könen. Men den nuvarande terminologin kommer att invagga oss i en falsk säkerhet om att problemet med språklig orättvisa är löst.

Men som det ser ut nu, när faktorer såsom social status, religion eller etniskt ursprung spelar in i hur kraftfullt vi kan uttrycka oss - så kommer detta inte att vara fallet. Vi måste rensa ut problemet i sin helhet, och göra vår lösning relevant för alla, oavsett vilka hinder man har mött när man velat göra sin röst hörd.

Det andra argumentet är att termerna manliga och kvinnliga språk leder till att kraftfulla kvinnor uppfattas som manliga. Detta är en underlig konsekvens. Själv har jag många gånger hamnat i diskussioner där kvinnor fått övertaget. Detta får inte mig att känna mig kvinnlig. Jag uppfattar inte heller kvinnorna som manliga. Jag uppfattar dem som kraftfulla.

Om vi binder upp oss vid termerna manligt och kvinnligt så kommer vi inte bara att utesluta alla de som kämpar för att bli hörda av andra anledningar, utan vi kommer också låsa fast oss vid uppfattningen att det kraftfulla språket i grunden är en manlig egenskap. Det leder till att kvinnor - för att kunna uppfattas som kraftfulla - måste sträva efter manlighet i stället för att kunna bygga någonting från sin egen kvinnlighet. Den yttersta konsekvensen blir att vi cementerar fast uppfattningen att det inte finns något sådant som en kraftfull kvinnlighet. Om vi låter det ske - då kommer maktbalansen aldrig att jämnas ut.

Och det är därför som vi måste tänka även på de små detaljerna. Det är därför som vi måste ändra vilka termer vi använder i språkdebatten."

lördag 14 juni 2008

Om självömkan

Under det senaste halvåret har jag funderat av och till på människor som hamnar i tidningen för dåliga saker som har hänt dem, eller som de har vållat på sig själva. Dessa funderingar har trängt sig på främst när jag har råkat ut eller vållat på mig själv, just sådana situationer. Jag har nämligen både krockat med en restaurang och bråkat med Kronofogden under sagda halvår.

Jag förstår inte varför man går ut i media och tycker synd om sig själv. Om man råkar ut för en olycka kan jag förstå att man kanske inte har möjligheten att påverka om det kommer ut i media; det är reportrar som söker sig till olycksplatsen, mer än det är en själv som ringer dem.

Men när det kommer till byråkratiskt trassel, såsom jag haft det (där den slutliga skulden på ett porto på 19:-, som jag glömt att betala, blev uppemot 900:-), så måste det vara personen som ringer upp Aftonbladet. Eller vilka det nu må vara. Jag skulle ha så svårt att motivera ett sådant samtal för mig själv. "Vad skulle jag få ut av att ringa Aftonbladet? Inte särskilt mycket." Liksom.
Jag tycker att mycket av det tjafs som finns i tidningarna mellan små människor och stor byråkrati i olika former är så löjligt. Det finns fall där vårt samhälle inte fungerar bra, det har funnits tillfällen då jag med egna ögon sett sådana situationer drabba folk jag känner - men det är fortfarande inte ett personligt problem. Det är ett problem som rör systemet. Om man gör ett sådant problem personligt, tar man bort den övergripande bilden, koncentrerar läsarens blickfång.

För övrigt har jag insett att ju mer man gräver i byråkrati, desto tydligare blir den. Inte alltid, jag har sett tillfällen då den havererat totalt, men i mitt fall. Och säkert i många av Aftonbladets och Expressens fall också.